Ett år av skrivande

Det här är Kakao. Jag och min man tog hand om henne i åtta dagar medan min son åkte bort. Idag lämnade vi tillbaka vår lånekatt, och nu känns det så tomt. Jag tyckte det var lite småtrevligt att ha en katt i huset, men jag trodde aldrig att jag skulle sakna henne efteråt. Nu har jag tårar i ögonen. Det känns tomt i vårt hus. Min man saknar också Kakao. Men vi säger till varandra att vi ska inte skaffa katt. Vi vill känna oss fria. Vi vill kunna ha alla prydnadssaker framme. Vi vill slippa kattsand på golvet. Vi vill slippa klösmärken på våra möbler. Och så vidare. Förhoppningsvis åker min son snart bort igen. Bild eget foto

Vår planet ligger ju i en galax. Den är den som heter Vintergatan. I universum finns det ofantligt många galaxer förutom den. Vår närmaste granne är Andromedagalaxen nästan tre miljoner ljusår från oss. Den är en spiralgalax, precis som Vintergatan, och populär att fotografera. Andromedagalaxen kan ses med blotta ögat, den ser då ut som en svag liten fläck. Har jag hört sägas - jag har själv aldrig sett den. Men jag har ju vetat att den finns där och tänkt att en vacker dag ska jag leta reda på den. Idag fick jag veta en chockerande sak. Det vi uppfattar som Andromedagalaxen är bara det allra ljusaste i dess centrum. Den är egentligen mycket större - lika stor som sex fullmånar lagda i rad efter varandra! Kolla här: Grejen är att de yttre stjärnorna är så ljussvaga att man inte ser dem fastän de är där. För att få den bild som jag använder här i inlägget måste man fotografera galaxen med en mängd exponeringar (under många timmar) som sen läggs ihop i ett datorprogram. Exakt ...

I boken 1001 böcker du måste läsa innan du dör presenterar Göran Hägg bland annat Emilie Flygare-Carléns roman Rosen på Tistelön . Jag såg det för cirka tio år sedan, och hörsammade strax uppmaningen att läsa boken. Innan dess hade jag aldrig hört talas om denna otroligt framgångsrika 1800-talsförfattare. Jag minns det som att jag tyckte romanen var lite trög att ta sig igenom, men att jag ändå läste den med nyfikenhet. Jag ville gärna se om jag kunde förstå varför boken hade varit så populär. Den innehöll ju en rafflande historia om ett mord, plus romantik. Så why not? Men den lämnade inga bestående spår för övrigt. Förra veckan hittade jag en förstautgåva av Emilie Flygare-Carléns Skjutsgossen från 1841, och köpte den. Det är en liten behändig bok, och jag älskar att vända de spröda bladen. Jag tycker denna gång också om berättarrösten. Carlén gör insiktsfulla, ofta komiska, personteckningar. Jag har ett antal gånger skrattat högt - till exempel åt Strömstads största sladde...

Titeln på det här blogginlägget skulle kunna vara hela bloggens namn, för ämnena i den är minst sagt varierande. Jag skriver om det min hjärna är sysselsatt med för ögonblicket, helt enkelt. Och det kan vara nästan vad som helst. Jag är nyfiken, och med hjälp av internet letar jag ständigt vidare när jag får upp ett intressant spår i någon bok, artikel eller samtal. Här kommer ett exempel på hur det kan gå till: 1. Min bonusdotter Clara hade varit på antikvariat Röde Orms stora bokrea och fyndat en bok från 1800-talet fylld av skämthistorier. När jag själv besökte bokrean ett par dar tidigare hade jag ratat alla äldre böcker eftersom det var så svårt att se på ryggarna vad de handlade om. Men nu ville jag plötsligt också ha 1800-talsböcker! 2. Återbesök på Röde Orms bokrea alltså. När jag anlände såg jag en man som gick och plockade ut alla riktigt gamla böcker ur hyllorna. Han bar på en stor hög. Jäklar, tänkte jag, nu missade jag möjligheten att få tag i nåt. Men jag gjorde ...

Jag var och lyssnde på Lars Jansson Trio förra veckan, och skrev ett inlägg om det. Efter att jag insett att pianisten Lars Jansson även håller på med yoga och meditation (och studerar C.G. Jung) googlade jag på det tillsammans med hans namn. Och hittade en inspelad onlineföreläsning från 2021 med honom. Han sa många kloka och intressanta saker. Jag antecknade lite, och vill dela med mig här: Musik kan vara en andlig väg, en inre lärare eller ledsagare - en väg till självkännedom. Å andra sidan är det också en helt vardaglig aktivitet för den som har det som yrke. Som musiker är man dels elev, dels sin egen lärare. Det är då lätt att ställa för höga krav. Det måste vara kul att öva! Hitta glädjen i musiken. Öva på ditt instrument lika lekfullt som när ett barn testar alla färger i lådan. Öva med mindfulness - kreativt och improviserande. När musiken skapas av egot - den ytliga delen av ens person - blir det till något där man ska prestera, visa sig duktig. När musiken s...

Häromdagen fick jag stifta bekantskap med en man som levde 1864-1954 och på sin tid var en betydande gestalt i Göteborgs intellektuella och kulturella liv. Han hette Otto Sylwan, och allt det här gjorde han: Professor i estetisk samt litteratur- och konsthistoria Rektor för dåvarande Göteborgs högskola Ordförande i Göteborgs museums konstnämnd Vice ordförande i Göteborgs museum Ordförande i sällskapet Gnistan (sammanslutning för konstvetare) En av stiftarna av Svenska vitterhetssamfundet och senare ordförande där Ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg Ledamot av Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien Ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Lund Ordförande i Göteborgs stadsbibliotek Styrelseledamot i Göteborgs teaterförening Ordförande i Modersmålslärarnas förenings arbetsutskott Vice ordförande i Röhsska museet Styrelseledamot i AB Götebors teater Styrelseledamot i Handelshögskolan i Göteborg Puh! Hur i hela friden hann ha...

När jag och min musikaliske partner Björn träffades och började skapa våra låtar ihop var min äldste son Michael tillsammans med sin första flickvän Linda. De var båda aktiva på sajten Haket , och skrev mycket dikter där. I förra inlägget om våra låtar berättade jag om Andetag , en låt som bygger på en dikt av Linda. Nu kommer en låt som gjordes utifrån en text av min son. Michael hade skrivit en kärleksdikt som hette Höstängel till Linda. Den gick att sjunga nästan rakt av som den var. Det fanns till och med en färdig refräng. Det enda jag behövde göra för att få två fullständiga verser var att jag tog de första två raderna en gång till innan andra refrängen. Jag gjorde en liten ändring till, varför vet jag inte nu. Michael skrev "Du är en ängel". Det ändrade jag till "Du är min ängel". Idag tycker jag att det låter bättre med "en ängel". Då blir det en upprepning på två rader: Du är en ängel / Du är ett under. Alltså obestämd artikel två gånger...

Varje höst hoppas jag på brittsommar. Det är varma dagar i oktober, alltså vid en tidpunkt när man egentligen tappat hoppet om att sommaren ska fortsätta. Man har frusit i regnet och blåsten. Och så får man den där nådegåvan. Som idag. Vi hade tänkt ta in utemöblerna för nån vecka sen, men det blev inte av. Och idag åt vi lunch ute i solen. Den alldeles lagom varma solen. Jag drog en djup suck av avslappning där jag satt utanför huset. Pyttipanna blev det, på överbliven golonka från den polska restaurangen Krakow. Och en öl. Fast vi har bara nästan brittsommar. Egentligen ska värmen komma runt 7 oktober och vara flera dagar. Somliga säger att det även ska vara svag vind. Fast här på västkusten blåser det ju alltid, även mitt i sommaren. SMHI tycker att det ska vara 18 grader varmt i den här delen av landet för att räknas. Vi har 16 grader, och för min del räcker det alldeles utmärkt. Det är banne mig inte alla dagar på sommaren det är så varmt. Vad är det med den 7 oktober då? ...

"Han kände att han smälte, men ännu stod han ståndaktig med geväret i armen." - H.C. Andersen, Den ståndaktige tennsoldaten När jag gick hemifrån idag upptäckte jag vad som i alla fall kändes som sommarens sista maskros. Den skjuter upp mellan husväggen och asfalten precis utanför vår ytterdörr. Min man har försökt utrota den med ogräsättika, men den fortsätter att komma tillbaka. För mig blev den idag sinnebilden för en envis livskraft, ända in i den mörka och blåsiga hösten. Länk Den ståndaktige tennsoldaten (börjar längst ner på sidan) Bild eget foto

Så drivs vi, vilsna själar, fram från lägerbål till lägerbål, vet ingenting om nästa rast och ingenting om resans mål -- vet, att här växlar natt och dag, tung kväll och väldig soluppgång, och att vår resa än syns kort och än för obarmhärtigt lång. - Karin Boye Länk Hela dikten Bild eget foto

Just nu läser jag en bok i Terry Pratchetts romanserie om Skivvärlden där levande kundvagnar spelar en central roll. Det är som vanligt en drift med både fantasygenren och med företeelser i vårt samhälle. Boken heter Reaper Man på engelska, men jag råkar ha den på svenska och då heter den Döden ligger lågt . I boken är ett av temana (Pratchetts romaner brukar ha en sådär tre olika teman var) att kundvagnar kläcks från snökulor som dyker upp överallt i staden. Invånarna förstår inte vad det är, utan kallar dem "trådkorgar på hjul". Dessa kundvagnar är aggressiva och jagar folk. Trollkarlarna får slut på magi när de försöker bli av med dem. Efter ett tag samlas alla kundvagnar i en jättehög. Inuti den framträder ett shoppingcenter av organiskt material, komplett med fuskpalmer och rulltrappor och irriterande musik. Musiken beskrivs som "musik utan slut, skapad för att förvandla den mänskliga hjärnan till mjukost". I ett samtal i boken kommer några personer fram...

Det känns alltid stressande för mig att träffa en läkare, för jag känner mig i underläge. Jag vill instinktivt blidka den här personen som har makt, och kan inte vara mig själv. Blodtrycket och pulsen går upp. När jag går därifrån känns det som att ha stått inför ett lejon i vildmarken och klarat sig. Puh! Nästan alla läkare har bemött mig vänligt. Men det märks att de har för lite tid. Man får till exempel inte prata om mer än en krämpa åt gången. Då får man boka fler tider. Det holistiska perspektivet lyser med sin frånvaro. Det har varit frustrerande för mig. Nu har jag för första gången fått blicka in i hur läkarna själva tänker om patientmötet och andra frågor. Jag hittade en podcast som vänder sig till allmänläkare, alltså de som jobbar på vårdcentraler. Det visar sig att de ofta är lika frustrerade som vi patienter. Många är väldigt engagerade i frågor som makt, ojämlik vård och utmattningsproblematik. Podden heter SFAMpen, och namnet syftar på SFAM, Svensk förening för...

Det finns ett gammalt päronträd i vår minimala trädgård. När jag flyttade in hos min nuvarande man hade han bott i huset i drygt tjugo år. Han bedyrade att päronen aldrig hade blivit mogna. Men den sommaren vi blev ihop var det ovanligt varmt. Det var 2018, och stora delar av Sverige brann okontrollerat på grund av torkan. Björklöven gulnade mitt i sommaren. Och päronen på trädet blev stora och goda. Jag gick till Botaniska trädgården här i Göteborg för att få dem sortbestämda. Jag fick stå i kö en lång stund bland människor med äppelpåsar i händerna. På olika bord stod korgar med äpplen utställda, och där kunde man på små skyltar läsa vad det var för sorter. Det var bara jag som hade päron med mig. När pomologerna undersökte mina päron blev de fundersamma. De bad att få behålla två päron och återkomma i saken. Efter några dagar fick jag ett mail: "Gratulerar! Dina päron är av sorten Doyenné du Comice - päronens Rolls Royce." Det var ju inte dåligt. Namnet betyder ...

I mitten på 2010-talet hade jag en jobbig period. Jag grät ofta och kände mig ensam. Då hittade jag Lars Jansson Trio på Spotify. Det var framför allt en låt med dem som jag älskade. Den hette More Human och fanns på albumet A Window Towards Being . Väldigt fina titlar. Jag anade dock inte att de hade annan bakgrund än att de lät bra. Jag sparade ner More Human på mobilen och använde den som väckning. Under ett långt tag lyssnade jag på den varje morgon, och kände att världen kanske var god ändå. Igår var jag på konsert med pianisten, alltså själva Lars Jansson, och hans nya trio på Valand i Göteborg. Det blev en och en halv timmes väldigt trivsam samvaro med fin musik. Jag visste ingenting om Lars Jansson utom musiken, men han visade sig en person som har intressanta saker att säga så fort han öppnar munnen. Han hävdade själv att det var lika mycket improvisation att prata mellan låtarna som att spela piano. Att prata kan vara jazz! När jag kom hem googlade jag en stund o...

Pelagius Jag stötte häromdagen på pelagianismen. Det är en teologisk lära som jag aldrig hört talas om förut. Grundaren av rörelsen, om man kan kalla den det, hette Pelagius och var en munk som levde på 400-talet. Pelagius predikade att arvssynden inte finns - alla föds goda och rena. Det är nog många nutida människor som håller med där. Tanken att en nyfödd bäbis skulle vara en syndare känns inte så naturlig. Men ända tills för hundra år sen nöddöpte man i Sverige nyfödda som riskerade att dö, eftersom man trodde att de annars skulle hamna i helvetet. Men det ansåg alltså inte Pelagius. Själv har jag alltid haft svårt för arvssynden. Det kanske delvis beror på att jag är frikyrkligt uppfostrad. I min familj inpräntades det i oss att man inte behövde döpa sig förrän man genom ett självständigt val hade bestämt sig för att vara kristen. Vuxendop hade mycket högre status för oss än barndop. Eftersom jag aldrig gjorde det där självständiga valet har jag aldrig blivit döpt. (Jag väls...

Jag köpte en onlinekurs om skrivande med inspelade föreläsningar av Isabel Allende. Hon säger där att när man ska börja skriva sin bok, så ska man bestämma ett datum när man måste börja. Detta datum är heligt, säger hon. Det är väl inte bara ett datum hon menar, man ska väl ha gjort fritt en period när man verkligen kan skriva. Och datumet är starten på den perioden. Men hon tycker att man ska hålla sig till det. Och det är ju hennes tips, för så har det funkat för henne. Alla författare berättar egentligen: "Så här funkar det för mig . Med min unika uppsättning idéer, mina neuroser och min personlighet, så är det bra att hålla sig till de här sakerna." Jag såg en massa citat från Elmore Leonard, en amerikansk författare till hårdkokta deckare. Han har tio huvudpunkter för skrivande som ofta citeras. Vad han ger är egentligen ett recept för hur man skriver en av hans böcker: "Skildra aldrig vädret." "Använd aldrig något annat verb än 'sa' i di...

Jag var på Röde Orms bokrea igår igen. Den här gången släpade jag hem flera stora konstböcker som jag fyndat för tjugo kronor styck. Dessutom praktverket Staden vid havet med texter av den genialiske Kristian Wedel. Bilderna av fotografen Tore Hagman är fantastiska, ofta tagna ur oväntade vinklar. Boken väger 2,3 kilo. Inte dåligt att få en sån jättebok för tjugo kronor. Det blir ett kilopris på 8:70. Jag såg boken ombord på den gamla kanalbåten Juno när jag åkte Göta kanal förra sommaren, och skrev genast upp att jag ville ha tag i den. Mest för att jag älskar Kristian Wedels sätt att skriva och vill läsa allt av honom. Jag tänkte att jag väl lånar boken på biblioteket nån gång. Och tiden har gått. Men nu har boken, lite oväntat, blivit min. Jag läser den i små portioner, så som man äter dyr och fin choklad. Verket inleds med en historisk sammanfattning av Göteborgs historia i Kristian Wedels kärleksfullt ironiska, poetiska stil. Det är havet, blåsten och leran som är genomgåen...

"Det är bättre att läsa en bok etthundra gånger än att läsa etthundra böcker en gång." Jag stötte på den meningen på internet igår. Skribenten själv menade att Tao Te Ching är en bok som förjänas att läsas hundra gånger. Jag tänkte att meningen var ett citat, men i så fall har det ett dunkelt ursprung för jag fick inte fram nåt när jag googlade. Däremot hittade jag en artikel i The Guardian om en person som faktiskt har läst två olika böcker hundra gånger var. Han kallar det för "centireading", där "centi" står för hundra. De böcker han har läst om och om igen är Shakespeares "Hamlet" och P.G. Wodehouses "The Inimitable Jeeves" (på svenska "Den oförliknelige Jeeves"). En granne jag hade för 30 år sen berättade att hon varje gång hon var sjuk läste om "Borta med vinden". Jag undrar om hon fortfarande gör det, för häromdagen läste jag en tråd på Facebook om just den boken, och de flesta i kommentarsfältet var ö...