Ett år av skrivande

Jag har sedan länge varit medveten om att det som idag är Göteborg innehåller rester av så kallade landerier. Ett av dem är Liseberg, på vars mark nöjesparken byggdes. En kvarlämnad byggnad från ett annat landeri finns nära Korsvägen på vägen upp mot Humanistiska fakulteten. Den har jag gått förbi många gånger och undrat vad ett landeri egentligen är. Nu håller jag på och sätter mig in i det. Landerier var gårdar där marken arrenderades ut av Göteborgs Stad till olika framstående personer. Villkoret var att de skulle bygga fina hus och anlägga trädgårdar som kunde vara en prydnad för staden. Gårdarna liknade herrgårdar, men skillnaden var alltså att ägaren till gården inte ägde marken. Marken där husen byggdes och trädgårdar anlades var från början betesmark som Gustav II Adolf hade skänkt till staden när den grundades, eller strax efter. Jag blev intresserad av landerierna efter att ha läst om 1700- och det tidiga 1800-talets Göteborg i Sophie Elkans John Hall: en historia från ...

Jag älskar att vara i sängen på förmiddagarna, långt efter att jag vaknat. Jag äter frukost där, skriver, läser, lyssnar på podcasts. Jag går högst motvilligt upp och duschar och klär på mig vid lunch. Ibland äter jag inte lunch förrän vid tvåtiden. Jag känner mig ibland som en dålig människa för att jag ligger i sängen så länge på dagarna. Men det finns de som är värre, och kanske skulle jag kunna ha dem som förebild? Den förste jag kommer att tänka på är Marcel Proust, som skrev den jättelånga romanen På spaning efter den tid som flytt för hundra år sen. Han låg i åratal i sängen och skrev. I den första boken i de sju volymer som romanen fyller finns det ett helt kapitel om att ligga i sängen och inte vilja stiga upp. Proust har ju hyllats nåt otroligt, och det har forskats och skrivits väldigt mycket kring hans författarskap. Kan man vara i bättre sällskap? Fast han var visst sjuklig, och det kan ha varit en bidragande orsak till att han låg i sängen. Det vill jag ju inte ...

Idag fyller min man år. Inget jämt, men det är ju ändå värt att uppmärksamma. Nyligen fick vi smaka på ett vin som hade lagrats för länge (25 år). Det hade surnat. Jag fick för mig att vårt årliga bröllopsdagsvin hade haft en anstrykning av denna smak senast vi öppnade en flaska. Vi köpte nämligen fem flaskor Amarone strax efter att vi gifte oss 1 augusti 2021. De kostade över 700 kronor styck. Vi har öppnat en av dem varje bröllopsdag. Nu var jag orolig att den femte skulle bli dålig innan nästa bröllopsdag infann sig. Så vi bestämde oss för att öppna den redan på min mans födelsedag. Min man fick bestämma vad vi skulle äta till vinet. Han ville ha spagetti carbonara, för han älskar när jag lagar till det. Det är ju en komplimang. Jag gör inte carbonaran så som traditionen föreskriver, för jag har - ve och fasa! - grädde i. Det blir ju gott! Det som däremot inte alltid blir så bra är att jag ofta låter blandningen av parmesanost, ägg och grädde bli för varm. Då koagulerar den...

Tysk illustration från 1500-talet "Det blir intet bröllop af. Säg till att man skickar återbud! Jag är sjuk, jag känner att jag får vapörer. Låt mig vara! Låt mig få dö!" Detta utropar den 17-åriga Constance Koskull 1805. Det är morgonen innan vigseln med den rike John Hall och hon är rädd. Åtminstone var det så författaren Sophie Elkan föreställde sig det när hon skrev sin roman John Hall 1899. Här stötte jag återigen på ordet "vapörer". Jag hade dagarna innan läst Fredrika Bremers genombrottsroman Famillen H**** - och där nämndes vapörer flera gånger. Under 1700-talet och en bit in på 1800-talet var det tydligen vanlig åkomma i Sveriges högreståndsmiljö. Oftast var det kvinnor som drabbades, i samband med något emotionellt obehagligt. Jag har dock noterat att både Gustav III och Strindberg har uttalat att de led av vapörer. En vanlig förklaring av ordet är "väderspänningar", men det är alls inte hela bilden. Vi behöver vända oss till humoral...

Jag köpte tre små häftade böcker på antikvariat förra veckan. Det var John Hall: en historia från det gamla Götheborg av Selma Lagerlöfs goda vän Sophie Elkan. Jag hade velat läsa romanen sen jag var på en guidad visning av Gunnebo slott. Det byggdes nämligen på 1700-talet av John Halls otroligt förmögne far, som även han hette John. Själv slarvade John Hall den yngre bort alla rikedomar - eller blev möjligen lurad - och dog i armod. Sophie Elkans roman består som sagt i denna upplaga av tre häften, och varje häfte innehåller två eller fler "böcker". Utöver det finns en indelning i kapitel. Man kanske kan jämföra upplägget med dagens TV-serier, där man tar sig fram bit för bit i berättelsen. Det som intresserade mig mest var Elkans skildringar av överklasslivet i 1700-talets och det tidiga 1800-talets Göteborg. Det är mycket franska ord insprängda i dialogerna. Två olika kungar dyker upp vid olika tillfällen och det paraderas och hovnigs. Kläder, vagnar, fester och ann...

På sistone har jag märkt att jag inte behöver planera mina blogginlägg. Jag kan börja skriva om vad som helst som jag råkar tänka på, och sen utveckla det till en hyfsad text. Jag behöver inte vänta på inspiration, utan den kommer medan jag skriver. Det känns tryggt. Det är ett steg på min väg till att bli författare på riktigt. Den där boken som har hägrat för mig är lite verkligare nu. Bild fotograf: Andrea Piacquadio, Pexels

Igår inföll Kulturnatta i Göteborg. Stan vimlade av gratisarrangemang inom musik, teater och dans. Det arrangerades event även inom litteratur och bildkonst, men jag tror att scenkonst är den stora publikmagneten. Själv gick jag till Röhsska museet, där en Göteborgsgrupp skulle uppträda som dansar klassisk indisk dans. Den heter Jugalbandhi Dance Group och har både infödda svenskar och invandrade indier som medlemmar. Dansgruppens namn Jugalbandhi betyder "sammanlänkat par". Kanske anspelar det på när två dansare utmanar varandra, vilket enligt vad jag förstår kan kallas en jugalbandhi. Lite som breakdancetävlingar. Den klassiska indiska dansen har 2000-åriga rötter och kräver enormt mycket övning. Förutom det vi vanligen förknippar med dans så spelar handrörelser, ögonrörelser och ansiktsuttryck en stor roll. När det gäller handrörelser, så kallade mudras , så finns det 28 olika med en hand (eller båda händerna var för sig) och 23 olika med två händer sammanförda. ...

Idag har jag lärt mig ett nytt ord: borgmästarstenar. Det är stora, flata stenar som ligger i gatan. I Göteborg har vi såna i dubbel fil på alla äldre trottoarer. Jag hade ingen aning om att de har ett namn. I Götebog har vi nåt som heter landshövdingehus. Det är trevåningshus där första våningen är byggd i sten och de andra två i trä. De har fått sitt namn efter en specifik landshövding som 1875 tillät detta. Egentligen fick man bara bygga två våningar i trä. Och det gjorde man ju också, fast de två våningarna började ovanpå en stenvåning. Vi har hela stadsdelar med bara såna hus här. Jättefina. Nåväl, jag tänkte att borgmästarstenarnas namn hade ett liknande ursprung. Det är ju ett rätt konstigt ord egentligen. Men hur jag än har googlat och sökt i databaser så hittar jag inget ursprung. Och jag hittar inte ens nån som har spekulerat i varför det heter så. Har ingen forskare varit nyfiken? Tidigaste belägget för ordet är 1795 enligt SAOB. Men troligtvis är det mycket äldre ä...

Jag har fått en vurm för gamla böcker. Nu menar jag inte begagnade, utan gamla . Det började med att jag fyndade en fin liten förstaupplaga från 1841 på en antikvarisk bokrea. Tjugo kronor kostade den! Skulle nog gått på 400 kr i normala fall. Sen gick jag tillbaka till bokrean med målsättningen att leta reda på fler böcker från 1800-talet. Jag berättade om resultatet i ett tidigare inlägg . Den bok jag läser just idag är skriven 1899, men tryckt så "sent" som 1913. Jag såg redan när jag köpte den att det var en sån bok som måste sprättas upp för att man ska kunna läsa den. Det tyckte jag kändes lite kul. I min barndom på 1960-talet och tidigt 1970-tal visade mina föräldrar böcker som de sprättade upp. Så jag var bekant med fenomenet. Alla böcker trycks på jättestora blad som sen viks ett antal gånger för att få fram de enskilda sidorna. Sen skärs vikningarna bort. Förr fanns det billigare upplagor som inte var skurna, och då fick man alltså sprätta själv. En del ...

Har man båt så räknar man året i två säsonger: den där båten ligger i sjön (den trevliga), och den där båten ligger på land (den tråkiga). Att ta upp båten inför vintern innebär alltid ett visst vemod. Man har slutgiltigt resignerat och kapitulerat inför vinterns ankomst. Min mans segelbåt (en IF) togs upp idag. Jag var själv inte närvarande, jag låg i sängen och roade mig med att läsa om 1800-talslitteratur. Men min man var ute i Hinsholmskilen i snålblåsten och det periodvisa regnandet. Sen kom han hem med jättegod thaimat. Snart är det advent. Bild eget foto, IF:ar på rad i Hinsholmskilen 2018

Jag har haft kroniska smärtor i min kropp sen jag var i 20-årsåldern. Det är en sån där grej som kommer på köpet med att vara jag. De har suttit på olika ställen under årens lopp. Jag har varit hos sjukgymnaster, kiropraktorer, osteopater, massörer och gud vet allt. Det senaste är en smärta i vänster överarm och axel. Den kom första gången för snart tre år sen när jag hade det osedvanligt stressigt på jobbet och satt vid datorn i många timmar. Först trodde jag det var musarm (jag använder vänster hand till musen trots att jag är högerhänt), men den har morfat och går lite upp och ner längs överarmen. Smärtan kommer även och går i intensitet beroende på hur stressad jag är. Det händer vid sällsynta tillfällen att den är helt borta. Just nu har den tilltagit, och jag tror jag vet varför. Jag har flera resor framför mig under ganska kort tid. För mig innebär resor alltid en obehaglig påfrestning, oavsett hur trevligt resmålet och ressällskapet är. Jag har en smärtguru som heter A...

Jag har tidigare berättat om Antikvariat Röde Orms bokrea i deras lager här i Göteborg. Idag var jag där tillsammans med min man för att se vad de hade ställt dit sen sist, och vad jag möjligen hade missat tidigare. På grund av att de har blivit uppsagda från sin lagerlokal vill de bli av med så mycket som möjligt innan 1/11. Man kan fynda verkliga rariteter för 20 kronor styck. Idag siktade jag in mig på böcker från 1800-talet, eftersom jag har en nyvaknat intresse för det seklets alster. Detta blev dagens fynd: 1. Sophie Elkans roman om John Hall i tre band från 1913. Visserligen är inte själva böckerna från 1800-talet, men romanen kom ut första gången 1899. Jag har varit på jakt efter romanen sen jag och min man var på en guidad visning på Gunnebo slott i somras. Jag blev nyfiken på sonens livsöde, han som ärvde så mycket rikedomar men dog utfattig och ensam. Selma Lagerlöfs väninna Sophie Elkan skrev en berättelse om detta i romanform. Hon tog sig såklart romanförfattar...

Det har varit frost ett par nätter. Natten till igår var det -2,9 grader i höjd med köksfönstret. Troligen kallare i marknivå. Vintern är på gång. I övergången mellan varm och kall årstid vill jag dela med mig av en dikt av skådespelaren och poeten Göran Hansson: När hjärtat fryser kallt Jag skymtar liv i den översnöade lövhögen med krattan fastfrusen i gräset. Jag skådar värme i den svartvita frostiga hagtornshäcken där istappar tvinnar sig fast i grenverket. – Och ändå är bara vintern nyligt kommen. Jag anar sol i de snörika, mörka orosmolnen där vinden bjuder kyla över handsklösa händer. Jag känner hetta runt den snötäckta stenen i trädgårdsbersån, där levande livet blev is i sin dvala. – Och ändå är bara vintern nyligt kommen. Det är gott att tänka varmt när hjärtat fryser kallt. Länk Dikter av Göran Hansson Bild fotograf: Svitlana Ivanova, Pexels

Det här är Kakao. Jag och min man tog hand om henne i åtta dagar medan min son åkte bort. Idag lämnade vi tillbaka vår lånekatt, och nu känns det så tomt. Jag tyckte det var lite småtrevligt att ha en katt i huset, men jag trodde aldrig att jag skulle sakna henne efteråt. Nu har jag tårar i ögonen. Det känns tomt i vårt hus. Min man saknar också Kakao. Men vi säger till varandra att vi ska inte skaffa katt. Vi vill känna oss fria. Vi vill kunna ha alla prydnadssaker framme. Vi vill slippa kattsand på golvet. Vi vill slippa klösmärken på våra möbler. Och så vidare. Förhoppningsvis åker min son snart bort igen. Bild eget foto

Vår planet ligger ju i en galax. Den är den som heter Vintergatan. I universum finns det ofantligt många galaxer förutom den. Vår närmaste granne är Andromedagalaxen nästan tre miljoner ljusår från oss. Den är en spiralgalax, precis som Vintergatan, och populär att fotografera. Andromedagalaxen kan ses med blotta ögat, den ser då ut som en svag liten fläck. Har jag hört sägas - jag har själv aldrig sett den. Men jag har ju vetat att den finns där och tänkt att en vacker dag ska jag leta reda på den. Idag fick jag veta en chockerande sak. Det vi uppfattar som Andromedagalaxen är bara det allra ljusaste i dess centrum. Den är egentligen mycket större - lika stor som sex fullmånar lagda i rad efter varandra! Kolla här: Grejen är att de yttre stjärnorna är så ljussvaga att man inte ser dem fastän de är där. För att få den bild som jag använder här i inlägget måste man fotografera galaxen med en mängd exponeringar (under många timmar) som sen läggs ihop i ett datorprogram. Exakt ...

I boken 1001 böcker du måste läsa innan du dör presenterar Göran Hägg bland annat Emilie Flygare-Carléns roman Rosen på Tistelön . Jag såg det för cirka tio år sedan, och hörsammade strax uppmaningen att läsa boken. Innan dess hade jag aldrig hört talas om denna otroligt framgångsrika 1800-talsförfattare. Jag minns det som att jag tyckte romanen var lite trög att ta sig igenom, men att jag ändå läste den med nyfikenhet. Jag ville gärna se om jag kunde förstå varför boken hade varit så populär. Den innehöll ju en rafflande historia om ett mord, plus romantik. Så why not? Men den lämnade inga bestående spår för övrigt. Förra veckan hittade jag en förstautgåva av Emilie Flygare-Carléns Skjutsgossen från 1841, och köpte den. Det är en liten behändig bok, och jag älskar att vända de spröda bladen. Jag tycker denna gång också om berättarrösten. Carlén gör insiktsfulla, ofta komiska, personteckningar. Jag har ett antal gånger skrattat högt - till exempel åt Strömstads största sladde...

Titeln på det här blogginlägget skulle kunna vara hela bloggens namn, för ämnena i den är minst sagt varierande. Jag skriver om det min hjärna är sysselsatt med för ögonblicket, helt enkelt. Och det kan vara nästan vad som helst. Jag är nyfiken, och med hjälp av internet letar jag ständigt vidare när jag får upp ett intressant spår i någon bok, artikel eller samtal. Här kommer ett exempel på hur det kan gå till: 1. Min bonusdotter Clara hade varit på antikvariat Röde Orms stora bokrea och fyndat en bok från 1800-talet fylld av skämthistorier. När jag själv besökte bokrean ett par dar tidigare hade jag ratat alla äldre böcker eftersom det var så svårt att se på ryggarna vad de handlade om. Men nu ville jag plötsligt också ha 1800-talsböcker! 2. Återbesök på Röde Orms bokrea alltså. När jag anlände såg jag en man som gick och plockade ut alla riktigt gamla böcker ur hyllorna. Han bar på en stor hög. Jäklar, tänkte jag, nu missade jag möjligheten att få tag i nåt. Men jag gjorde ...

Jag var och lyssnde på Lars Jansson Trio förra veckan, och skrev ett inlägg om det. Efter att jag insett att pianisten Lars Jansson även håller på med yoga och meditation (och studerar C.G. Jung) googlade jag på det tillsammans med hans namn. Och hittade en inspelad onlineföreläsning från 2021 med honom. Han sa många kloka och intressanta saker. Jag antecknade lite, och vill dela med mig här: Musik kan vara en andlig väg, en inre lärare eller ledsagare - en väg till självkännedom. Å andra sidan är det också en helt vardaglig aktivitet för den som har det som yrke. Som musiker är man dels elev, dels sin egen lärare. Det är då lätt att ställa för höga krav. Det måste vara kul att öva! Hitta glädjen i musiken. Öva på ditt instrument lika lekfullt som när ett barn testar alla färger i lådan. Öva med mindfulness - kreativt och improviserande. När musiken skapas av egot - den ytliga delen av ens person - blir det till något där man ska prestera, visa sig duktig. När musiken s...

Häromdagen fick jag stifta bekantskap med en man som levde 1864-1954 och på sin tid var en betydande gestalt i Göteborgs intellektuella och kulturella liv. Han hette Otto Sylwan, och allt det här gjorde han: Professor i estetisk samt litteratur- och konsthistoria Rektor för dåvarande Göteborgs högskola Ordförande i Göteborgs museums konstnämnd Vice ordförande i Göteborgs museum Ordförande i sällskapet Gnistan (sammanslutning för konstvetare) En av stiftarna av Svenska vitterhetssamfundet och senare ordförande där Ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg Ledamot av Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien Ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Lund Ordförande i Göteborgs stadsbibliotek Styrelseledamot i Göteborgs teaterförening Ordförande i Modersmålslärarnas förenings arbetsutskott Vice ordförande i Röhsska museet Styrelseledamot i AB Götebors teater Styrelseledamot i Handelshögskolan i Göteborg Puh! Hur i hela friden hann ha...

När jag och min musikaliske partner Björn träffades och började skapa våra låtar ihop var min äldste son Michael tillsammans med sin första flickvän Linda. De var båda aktiva på sajten Haket , och skrev mycket dikter där. I förra inlägget om våra låtar berättade jag om Andetag , en låt som bygger på en dikt av Linda. Nu kommer en låt som gjordes utifrån en text av min son. Michael hade skrivit en kärleksdikt som hette Höstängel till Linda. Den gick att sjunga nästan rakt av som den var. Det fanns till och med en färdig refräng. Det enda jag behövde göra för att få två fullständiga verser var att jag tog de första två raderna en gång till innan andra refrängen. Jag gjorde en liten ändring till, varför vet jag inte nu. Michael skrev "Du är en ängel". Det ändrade jag till "Du är min ängel". Idag tycker jag att det låter bättre med "en ängel". Då blir det en upprepning på två rader: Du är en ängel / Du är ett under. Alltså obestämd artikel två gånger...

Varje höst hoppas jag på brittsommar. Det är varma dagar i oktober, alltså vid en tidpunkt när man egentligen tappat hoppet om att sommaren ska fortsätta. Man har frusit i regnet och blåsten. Och så får man den där nådegåvan. Som idag. Vi hade tänkt ta in utemöblerna för nån vecka sen, men det blev inte av. Och idag åt vi lunch ute i solen. Den alldeles lagom varma solen. Jag drog en djup suck av avslappning där jag satt utanför huset. Pyttipanna blev det, på överbliven golonka från den polska restaurangen Krakow. Och en öl. Fast vi har bara nästan brittsommar. Egentligen ska värmen komma runt 7 oktober och vara flera dagar. Somliga säger att det även ska vara svag vind. Fast här på västkusten blåser det ju alltid, även mitt i sommaren. SMHI tycker att det ska vara 18 grader varmt i den här delen av landet för att räknas. Vi har 16 grader, och för min del räcker det alldeles utmärkt. Det är banne mig inte alla dagar på sommaren det är så varmt. Vad är det med den 7 oktober då? ...

"Han kände att han smälte, men ännu stod han ståndaktig med geväret i armen." - H.C. Andersen, Den ståndaktige tennsoldaten När jag gick hemifrån idag upptäckte jag vad som i alla fall kändes som sommarens sista maskros. Den skjuter upp mellan husväggen och asfalten precis utanför vår ytterdörr. Min man har försökt utrota den med ogräsättika, men den fortsätter att komma tillbaka. För mig blev den idag sinnebilden för en envis livskraft, ända in i den mörka och blåsiga hösten. Länk Den ståndaktige tennsoldaten (börjar längst ner på sidan) Bild eget foto

Så drivs vi, vilsna själar, fram från lägerbål till lägerbål, vet ingenting om nästa rast och ingenting om resans mål -- vet, att här växlar natt och dag, tung kväll och väldig soluppgång, och att vår resa än syns kort och än för obarmhärtigt lång. - Karin Boye Länk Hela dikten Bild eget foto

Just nu läser jag en bok i Terry Pratchetts romanserie om Skivvärlden där levande kundvagnar spelar en central roll. Det är som vanligt en drift med både fantasygenren och med företeelser i vårt samhälle. Boken heter Reaper Man på engelska, men jag råkar ha den på svenska och då heter den Döden ligger lågt . I boken är ett av temana (Pratchetts romaner brukar ha en sådär tre olika teman var) att kundvagnar kläcks från snökulor som dyker upp överallt i staden. Invånarna förstår inte vad det är, utan kallar dem "trådkorgar på hjul". Dessa kundvagnar är aggressiva och jagar folk. Trollkarlarna får slut på magi när de försöker bli av med dem. Efter ett tag samlas alla kundvagnar i en jättehög. Inuti den framträder ett shoppingcenter av organiskt material, komplett med fuskpalmer och rulltrappor och irriterande musik. Musiken beskrivs som "musik utan slut, skapad för att förvandla den mänskliga hjärnan till mjukost". I ett samtal i boken kommer några personer fram...

Det känns alltid stressande för mig att träffa en läkare, för jag känner mig i underläge. Jag vill instinktivt blidka den här personen som har makt, och kan inte vara mig själv. Blodtrycket och pulsen går upp. När jag går därifrån känns det som att ha stått inför ett lejon i vildmarken och klarat sig. Puh! Nästan alla läkare har bemött mig vänligt. Men det märks att de har för lite tid. Man får till exempel inte prata om mer än en krämpa åt gången. Då får man boka fler tider. Det holistiska perspektivet lyser med sin frånvaro. Det har varit frustrerande för mig. Nu har jag för första gången fått blicka in i hur läkarna själva tänker om patientmötet och andra frågor. Jag hittade en podcast som vänder sig till allmänläkare, alltså de som jobbar på vårdcentraler. Det visar sig att de ofta är lika frustrerade som vi patienter. Många är väldigt engagerade i frågor som makt, ojämlik vård och utmattningsproblematik. Podden heter SFAMpen, och namnet syftar på SFAM, Svensk förening för...

Det finns ett gammalt päronträd i vår minimala trädgård. När jag flyttade in hos min nuvarande man hade han bott i huset i drygt tjugo år. Han bedyrade att päronen aldrig hade blivit mogna. Men den sommaren vi blev ihop var det ovanligt varmt. Det var 2018, och stora delar av Sverige brann okontrollerat på grund av torkan. Björklöven gulnade mitt i sommaren. Och päronen på trädet blev stora och goda. Jag gick till Botaniska trädgården här i Göteborg för att få dem sortbestämda. Jag fick stå i kö en lång stund bland människor med äppelpåsar i händerna. På olika bord stod korgar med äpplen utställda, och där kunde man på små skyltar läsa vad det var för sorter. Det var bara jag som hade päron med mig. När pomologerna undersökte mina päron blev de fundersamma. De bad att få behålla två päron och återkomma i saken. Efter några dagar fick jag ett mail: "Gratulerar! Dina päron är av sorten Doyenné du Comice - päronens Rolls Royce." Det var ju inte dåligt. Namnet betyder ...

I mitten på 2010-talet hade jag en jobbig period. Jag grät ofta och kände mig ensam. Då hittade jag Lars Jansson Trio på Spotify. Det var framför allt en låt med dem som jag älskade. Den hette More Human och fanns på albumet A Window Towards Being . Väldigt fina titlar. Jag anade dock inte att de hade annan bakgrund än att de lät bra. Jag sparade ner More Human på mobilen och använde den som väckning. Under ett långt tag lyssnade jag på den varje morgon, och kände att världen kanske var god ändå. Igår var jag på konsert med pianisten, alltså själva Lars Jansson, och hans nya trio på Valand i Göteborg. Det blev en och en halv timmes väldigt trivsam samvaro med fin musik. Jag visste ingenting om Lars Jansson utom musiken, men han visade sig en person som har intressanta saker att säga så fort han öppnar munnen. Han hävdade själv att det var lika mycket improvisation att prata mellan låtarna som att spela piano. Att prata kan vara jazz! När jag kom hem googlade jag en stund o...

Pelagius Jag stötte häromdagen på pelagianismen. Det är en teologisk lära som jag aldrig hört talas om förut. Grundaren av rörelsen, om man kan kalla den det, hette Pelagius och var en munk som levde på 400-talet. Pelagius predikade att arvssynden inte finns - alla föds goda och rena. Det är nog många nutida människor som håller med där. Tanken att en nyfödd bäbis skulle vara en syndare känns inte så naturlig. Men ända tills för hundra år sen nöddöpte man i Sverige nyfödda som riskerade att dö, eftersom man trodde att de annars skulle hamna i helvetet. Men det ansåg alltså inte Pelagius. Själv har jag alltid haft svårt för arvssynden. Det kanske delvis beror på att jag är frikyrkligt uppfostrad. I min familj inpräntades det i oss att man inte behövde döpa sig förrän man genom ett självständigt val hade bestämt sig för att vara kristen. Vuxendop hade mycket högre status för oss än barndop. Eftersom jag aldrig gjorde det där självständiga valet har jag aldrig blivit döpt. (Jag väls...

Jag köpte en onlinekurs om skrivande med inspelade föreläsningar av Isabel Allende. Hon säger där att när man ska börja skriva sin bok, så ska man bestämma ett datum när man måste börja. Detta datum är heligt, säger hon. Det är väl inte bara ett datum hon menar, man ska väl ha gjort fritt en period när man verkligen kan skriva. Och datumet är starten på den perioden. Men hon tycker att man ska hålla sig till det. Och det är ju hennes tips, för så har det funkat för henne. Alla författare berättar egentligen: "Så här funkar det för mig . Med min unika uppsättning idéer, mina neuroser och min personlighet, så är det bra att hålla sig till de här sakerna." Jag såg en massa citat från Elmore Leonard, en amerikansk författare till hårdkokta deckare. Han har tio huvudpunkter för skrivande som ofta citeras. Vad han ger är egentligen ett recept för hur man skriver en av hans böcker: "Skildra aldrig vädret." "Använd aldrig något annat verb än 'sa' i di...

Jag var på Röde Orms bokrea igår igen. Den här gången släpade jag hem flera stora konstböcker som jag fyndat för tjugo kronor styck. Dessutom praktverket Staden vid havet med texter av den genialiske Kristian Wedel. Bilderna av fotografen Tore Hagman är fantastiska, ofta tagna ur oväntade vinklar. Boken väger 2,3 kilo. Inte dåligt att få en sån jättebok för tjugo kronor. Det blir ett kilopris på 8:70. Jag såg boken ombord på den gamla kanalbåten Juno när jag åkte Göta kanal förra sommaren, och skrev genast upp att jag ville ha tag i den. Mest för att jag älskar Kristian Wedels sätt att skriva och vill läsa allt av honom. Jag tänkte att jag väl lånar boken på biblioteket nån gång. Och tiden har gått. Men nu har boken, lite oväntat, blivit min. Jag läser den i små portioner, så som man äter dyr och fin choklad. Verket inleds med en historisk sammanfattning av Göteborgs historia i Kristian Wedels kärleksfullt ironiska, poetiska stil. Det är havet, blåsten och leran som är genomgåen...