Pelagianismen - snäll och extremt sträng
Jag stötte häromdagen på pelagianismen. Det är en teologisk lära som jag aldrig hört talas om förut. Grundaren av rörelsen, om man kan kalla den det, hette Pelagius och var en munk som levde på 400-talet.
Pelagius predikade att arvssynden inte finns - alla föds goda och rena. Det är nog många nutida människor som håller med där. Tanken att en nyfödd bäbis skulle vara en syndare känns inte så naturlig. Men ända tills för hundra år sen nöddöpte man i Sverige nyfödda som riskerade att dö, eftersom man trodde att de annars skulle hamna i helvetet. Men det ansåg alltså inte Pelagius.
Själv har jag alltid haft svårt för arvssynden. Det kanske delvis beror på att jag är frikyrkligt uppfostrad. I min familj inpräntades det i oss att man inte behövde döpa sig förrän man genom ett självständigt val hade bestämt sig för att vara kristen. Vuxendop hade mycket högre status för oss än barndop. Eftersom jag aldrig gjorde det där självständiga valet har jag aldrig blivit döpt. (Jag välsignades av en pastor när jag fick mitt namn, ifall nån undrar över ceremonin.)
Att Pelagius hävdade att arvssynden inte fanns blev en mycket stor stridsfråga på 400-talet. Han gick emot självaste Augustinus på den punkten. Det var oerhört djärvt. Och han blev ställd inför katolska "domstolar" flera gånger.
Pelagius hävdade också att människan hade en helt fri vilja och enbart kunde nå frälsning genom egen förtjänst. Den "rätta" teologiska hållningen var annars att människan inte genom egna prestationer kunde komma till himlen. Det var Guds nåd som gjorde att syndare omvände sig och kom till himlen. Medan Pelagius menade att hårt arbete och självdisciplin var det som skulle leda till himmelriket. Där är vi på sätt och vis idag, för vi hyllar enskilda individers prestationer väldigt mycket. Det finns hela böcker skrivna om det som somliga kallar prestationssamhället.
Paradoxalt nog var Pelagius lära mycket strängare än katolska kyrkan i övrigt, trots att människan enligt honom inte föddes syndig. För det första gjorde han sig av med skärselden. Den skulle annars rena goda människor från småförsyndelser så att de sen skulle kunna fortsätta till himlen. För det andra räckte det inte med att undvika synd, man måste aktivt göra gott i världen. Annars hamnade man i helvetet. Och Guds nåd var som sagt inte tillgänglig. Det var där den stora betoningen på självdisciplin kom in. Man kunde aldrig vara säker på att göra tillräckligt med gott.
Det här påminner om Netflixserien The Good Place. Det är en komediserie där det visar sig att i princip alla människor kommer till helvetet, eftersom Gud har hittat på regler som gör att det nästan är omöjligt att inte synda. Det finns faktiskt bara en enda person som har så mycket pluspoäng att han har en chans att komma till himlen, och hans liv är mycket besvärligt.
Jag känner mig kluven till Pelagius. Visserligen är jag inte kristen, men jag har ändå åsikter om den kristna teologin. Jag instämmer som sagt i att ingen föds i synd. Bra där, Pelagius. Men att det ska vara så jäkla svårt att komma till himlen? Hårt arbete, nej tack. Samtidigt känns det lite oroligt att gå och vänta på Guds nåd.
Pelagius blev fördömd av kyrkan och flyttade till Egypten. Sen försvinner spåren efter honom. Hans lära fortsatte dock spridas i åtminstone ett par hundra år. "Pelagianism" blev ett skällsord som som har använts ända in i våra dagar.
Länkar
-Pelagius på Wikipedia
-Pelagianism på Wikipedia
Bild
källa: Wikipedia
Kommentarer
Skicka en kommentar