Ett år av skrivande

Målning av Stina Järvå Idag har jag varit på begravning i Västerås. Jag grät, det gör jag alltid på begravning. Den här gången hade jag extra mycket näsdukar med mig. Man borde egentligen inte tycka att det är sorgligt att en 103-åring dör, personen har ju fått ett långt liv. Fast kanske är det inte livets längd, utan vad vi gör med det som är det viktigt. När det gäller Stina Järvå, min före detta svärmor och barnens farmor, så måste man säga att hon levde ett rikt liv. Och det långt efter pensionen. Hon sjöng, målade och spelade instrument. Länge ledde hon både en kör och en orkester. En förebild! Men jag vet att hon inte alltid hade det så lätt när hon var ung. Jag tror musiken räddade henne då, liksom den var en tillflykt för mig. Stina var som pensionär väldigt aktiv fysiskt. Fortfarande när hon var i 70-årsåldern gick hon på gym, cyklade överallt i Västerås och vandrade i Alperna. Hon badade utomhus i de flesta temperaturer. Jag har aldrig varit som hon på det sättet, ens...

Idag har jag varit på min vårdcentral och fått vaccin mot säsongsinfluensa. Det är gratis från 65 års ålder. Vi anses tydligen vara skröpligare än yngre människor. Fast 70 är ju det nya 50, enligt en del forskare, så egentligen borde de väl höja åldersgränsen för gratisvaccin. Men jag tackar och tar emot. Sen jag hade en rejäl influensa 2018 så känner jag att jag absolut inte vill vara med om det igen. Då fick jag stanna hemma från jobbet i två veckor, och de första dagarna var hemska. En god vän var snäll och kom hem till mig med matvaror. Kanske påskyndade det att vi några månader senare blev ett par. Ingen dålig bieffekt, om man tänker efter. Vi får hoppas att WHO har rätt i årets prognos, så att den variant av virus som faktiskt kommer till Sverige är en som jag nu är vaccinerad mot. Tydligen är oddsen ungefär 50/50. Kanske får jag ont i armen ett par dar i onödan. Nåja, det var ju i alla fall gratis. Och jag fick en anledning att gå och fika efteråt. Länkar - 70 är det n...

Det känns alltid stressande för mig att träffa en läkare, för jag känner mig i underläge. Jag vill instinktivt blidka den här personen som har makt, och kan inte vara mig själv. Blodtrycket och pulsen går upp. När jag går därifrån känns det som att ha stått inför ett lejon i vildmarken och klarat sig. Puh! Nästan alla läkare har bemött mig vänligt. Men det märks att de har för lite tid. Man får till exempel inte prata om mer än en krämpa åt gången. Då får man boka fler tider. Det holistiska perspektivet lyser med sin frånvaro. Det har varit frustrerande för mig. Nu har jag för första gången fått blicka in i hur läkarna själva tänker om patientmötet och andra frågor. Jag hittade en podcast som vänder sig till allmänläkare, alltså de som jobbar på vårdcentraler. Det visar sig att de ofta är lika frustrerade som vi patienter. Många är väldigt engagerade i frågor som makt, ojämlik vård och utmattningsproblematik. Podden heter SFAMpen, och namnet syftar på SFAM, Svensk förening för...