Ett år av skrivande

I slutet av 1800-talet var Anders Oscar Elliot polismästare i Göteborg. I sina memoarer beskriver han olika jultraditioner som utspelade sig på stan. Bland annat en helt annan variant av stjärngossar än den vi har idag: "En annan julsed sammanhängde med de s.k. stjärngossarna, som mellan juldagen och trettondagen vandrade omkring, iklädda vita skjortor och ståtliga huvudbonader samt med ansiktena målade i alla möjliga kulörer. De förde med sig en på en lång stång fästad papperslykta, Betlehems stjärna, och skulle föreställa konung Herodes, de tre vise männen, Judas med pungen (en mycket viktig person) och ett par andra bibliska personligheter. Så utstyrda gingo de från hus till hus, mottogs vänligen av familjerna, för vilka de sjöngo julsånger, undfägnades på bästa sätt och erhöllo slutligen en kontant erkänsla, som skulle läggas i Judas pung. Då det förekom flera grupper av sådana stjärngossar, hade de på förhand indelat staden sinsemellan, så att ingen ingrep på den andres o...

Göteborg som Paris Min man gillar att räkna. Han räknade häromdagen ut att om Göteborg var lika tättbefolkat som Paris så skulle stan ha 8 miljoner invånare. Jag tycker det är mycket folk på stan under julruschen. Men tänk om det istället för en halv miljon människor var ÅTTA MILJONER som skulle trängas i innerstan och shoppa! Och vilka trafikproblem vi skulle ha... Troligtvis hade det byggts tunnelbana för länge sen. Det finns ju krafter som vill att Göteborg ska växa. Politiskt sett finns det ett stort intresse för Göteborg som region. Det är en anledning till att Västlänken byggs - tågbanan under stan. Det finns också en förening som heter Yimby (=Yes In My Back Yard), där göteborgare som gillar förtätning av staden bland annat utgör ett bollplank för beslutsfattare. Det senaste decenniet har vi sett effekter av det här på stadsbilden. Plötsligt har Göteborg massor av skyskrapor! "Läppstiftet" som hög byggnad är inte alls märkvärdig längre. Undrar hur många...

Idag vänder det. Så brukar vi säga när det är vintersolstånd. Det skedde klockan 16:03 idag. Jag och min man gick till Ångbåtscaféet Eduard Melin, den före detta ångbåten som är kompis med ångaren Bohuslän. Där härskar numera stjärnkocken Sofia B Olsson. Varje adventssöndag har hon stått där och serverat en jultallrik, och idag smakade vi på den. Sofia ringde i skeppsklockan när vintersolståndet inträffade. Det var ett fint sätt att fira att det vänder. Länk Ångbåtscaféet på Facebook Bild eget foto

Från november 1983 till ungefär april 1985 bodde jag i ett område i Göteborg som det är oklart vad det kallas. Det ligger mellan Linnégatan och Masthuggstorget och omfattar Första till Fjärde Långgatan samt de gator som korsar dem (norra delen av Värmlandsgatan och Nordhemsgatan). Beroende på vilket perspektiv man har kan det området heta: Masthugget Långgatorna Linnéstaden Olivedal Lite rörigt, kanske den tycker som inte bor i Göteborg. Men jag tror alla göteborgare känner igen huvudbryt. Jag föredrar idag att kalla det Långgatorna. Värmlandsgatan 18 Första stället var Värmlandsgatan 18 B. Jag flyttade dit när jag gifte mig med min första man 1983. Vi var båda scientologer, och bostad var inte så viktigt. Vi delade tre rum och kök med dels ett gift par med ett litet barn, dels med en enstamstående kille. Jag minns att vi satt i vardagsrummet och tittade på TV ibland. Det måste även ha varit singelkillens sovrum. Alla i lägenheten var scientologer, och alla utom min...

Fiktiv bild som illustrerar inlägget Jag har lagt lite tid på att inventera kristendomens lokaler i Göteborg. Jag har nämligen tänkt göra studiebesök hos lite olika samfund under våren 2026. Tanken är att det ska bli en del blogginlägg kring det. Min naiva uppskattning av antalet kyrkor - utan att försöka tänka eller räkna - var nog ett trettiotal eller något ditåt. Jag häpnade när jag upptäckte hur många det faktiskt finns. Till slut var jag uppe i 103 stycken! Då har jag inte räknat de som ligger ute på öarna, vilket är ytterligare ett tjugotal. Hälften av kyrkorna tillhör Svenska kyrkan. En handfull är ortodoxa och ett par katolska. Sen har vi Engelska kyrkan och Norska kyrkan (Tyska kyrkan tillhör Svenska kyrkan). Resten är frikyrkor, och de finns av alla de slag. Jag har bara fyra månader på mig under 2026 att undersöka kristendomen, så jag kommer inte hinna besöka alla dessa kyrkor. Men lite stickprov får jag väl ta. Vi får se hur jag griper mig an det. Bild Google ...

Idag var jag ute och gick i solen. Så härligt det kändes! Det var som att även fåglarna var gladare än vanligt. Jag fick syn på en gröngöling i det lilla skogspartiet vid cykelvägen. Det är inte ofta man får syn på den annars. Under flera veckor har det varit mulet. Det är ju för trist. Vissa man pratar med anser att allt vore mycket trevligare om det bara var snö, för då känns det ljusare. Ta Umeå som exempel. Där är det jättemycket snö om vintrarna. Och det är inte alls lika ofta mulet som här i Göteborg, långt ifrån. Men dagen är två timmar kortare på vintern. Två av mina söner har bott i Umeå, och de upplevde det som att dagen var så kort att de inte hann uppskatta den. Hur ska man tänka? Är det dagsljus man vill ha, eller räknas bara de timmar solen lyser från en blå himmel? Är det ett plus att solen är uppe länge, även om den döljs av gråa moln? Eller är varje grå timme ett minus? Jag funderar på om man kan jämföra Göteborgsvintern med ett dåligt förhållande. Man har vi...

Antikvariat Samlaren, Göteborg Jag går gärna på antikvariat. Det är en speciell doft där som inte finns i bokaffärer som säljer nya böcker. Och de har mycket intressantare böcker - inte bara trendiga deckare och kokböcker. Nu när jag befinner mig i Uppsala har jag besökt alla stans fyra antikvariat. De är väldigt olika. Man kan säga att de befinner sig på olika ställen på Antikvariatskalan. I ett av dem råder fullkomlig ordning. Alla hyllor är ordentligt upplysta och lätt åtkomliga. Personalen är ung och serviceinriktad. Det är ena ytterligheten på skalan. Faktum är att det knappt känns som ett antikvariat. Jag råkade en gång gå in i en bokhandel med nya böcker vägg i vägg, och märkte inte skillnaden. I ett annat antikvariat i stan härskar en 70-årig excentriker. Det finns visserligen olika avdelningar, alltså en tänkt ordning, men dessutom finns enorma staplar överallt med blandade böcker, och tavlor står lutade mot hyllorna och skymmer böckerna. Det är svårt att ta sig fram ...

Västlänksbygget vid Rosenlund 2019 I Göteborg bär vi tålmodigt oket av massor av ständiga vägarbeten och husbyggen inne i centrala stan. Vissa perioder skiftar det dagligen hur man tar sig från ena stället till det andra. Det största projektet är Västlänken och allt som den för med sig. Det känns som om det aldrig ska bli klart. Senaste budet är 2032. Det är sex års försening, och bygget har då varat i fjorton år. Men det fanns några som hade det värre än vi en gång i tiden. Det var Uppsalaborna på 1600-talet. Då byggdes hela jäkla stan om! Jag skojar inte. Alla krokiga gator och gränder skulle omvandlas till en stad med helt symmetriska kvarter och ett rutnät av gator. På den här bilden ser man dels de gamla gatorna, dels de nya: Riksdagen bestämde 1642 att Uppsalas stadsplan skulle bli rutnätsformad. Det var modernt då, och visst ska man följa med modet? Kosta vad det kosta vill. 1643 började det enorma arbetet. 1669 var allt klart. Det var säkert en tid av umbäranden ...

Jag är bortrest. Och allt är ovant. Det är någon annans vanor och smak som har bestämt hur det ser ut där jag nu vistas. Och jag känner tydligt hur väl anpassat mitt hem är till det liv jag brukar leva. Det är fantastiskt att kunna ha det så. I vanliga fall retar jag mig på små avvikelser därhemma. Någon annan har lagt osthyveln på fel ställe. Men nu inser jag hur fånigt det är. Nittionio procent är ju perfekt. Jag saknar till och med Frölunda Torg, vårt närbelägna köpcentrum. I vanliga fall är jag kritisk till folks shoppingvanor, tycker att det borde vara färre klädaffärer. Jag blir trött av att vistas i sorlet bland alla människor. Men idag, när jag har besökt ett trist köpcentrum på orten där jag befinner mig, känner jag att Frölunda Torg har en trevnad som jag faktiskt uppskattar. Man behöver åka bort ibland för att inse att man har det bra hemma. Bild eget foto, Frölunda Torg

Min första egna lägenhet var en etta med kokskåp i Hammarkullen. Det var 1978, och på den tiden kunde man överta en annans persons hyreslägenhet utan att ha stått i nån kö. Jag kände en man som hade den här lägenheten som skrivarlya. Han var musiker, och skrev sina orkesterarrangemang där inför turnéer. Han tröttnade på Hammarkullen och lät mig ta lägenheten. Jag hade inte så stora krav, så jag tog tacksamt emot den. Den låg i ett stort miljonprogramshus på Bredfjällsgatan 52, på bottenplan precis bredvid ingången. Eftersom det jämt passerade folk utanför som skulle in och ut ur det åtta våningar höga huset så hade jag alltid persiennerna nerdragna. Kokskåpet var ungefär som det låter. Man öppnade två skåpdörrar, och innanför fanns en liten diskbänk med en ho. På ena sidan stod en liten bänkspis med två kokplattor. Undertill fanns ett litet kylskåp. Ovanför diskbänken var ett skåp där både porslin och skafferivaror skulle rymmas. Ett stort steg framåt för mig var att ha eget ba...

Som sann göteborgare firar jag alltid den 6 november genom att äta en Gustav Adolf-bakelse. Det är egentligen bara en vanlig bakelse, t.ex en prinsessbakelse, fast med Gustav II Adolfs huvud i choklad. Men jag ska ändå ha en. Det var ju ändå Gustav II Adolfs förtjänst att Göteborg blev till. Fast 6 november är inte årsdagen av stadens grundande, utan kungens dödsdag. Jag har hört att någon förening varje år nedlägger en krans vid statyn av Gustav II Adolf här i Göteborg. Jag har dock aldrig sett det själv. Kanske har sedvänjan vid det här laget dött ut. Dagen firades betydligt mer förr. Här är ett utdrag ur den dagbok 12-åriga Ida Larsson i Östersund förde för ett sekel sedan: "Östersund, måndag 6/11-1905 På aftonen kom Ingrid och hämtade mig. Då gick vi ut på torget, ty klockan sju skulle det vara Gustav Adolf-fest och faninvigning. Hela torget var alldeles fullt av folk. Folkskolans barn kom tågande med flaggor och kyrkklockorna ringde, allt var väldigt högtidligt. På ...

Mitt första riktiga jobb var ett sommarjobb 1978 som butiksbiträde på dåvarande Tempo på Selma Lagerlöfs Torg. Jag fick bo i en kompis etta i Lunden medan jag jobbade, för jag hade ingen egen lägenhet. En del av tiden var min kompis bortrest, och jag tog då hand om hennes katt och hennes krukväxter. Lägenheten låg på Sankt Pauligatan 27, högst upp i en brant backe. Det var jättelångt att åka från Lunden till Selma Lagerlöfs Torg (som ligger på Hisingen), men att bo i Lunden var jättefint. Det var ett gammalt landshövdingehus* från början av 1900-talet, pittoreskt men med bara kallt vatten, gasspis och lyhört som attan. Man delade toalett med den andra lägenheten på samma våningsplan - "toa på svalen", som det heter i Göteborg. Dusch fanns bara i källaren, och vattnet värmdes då med gas. Det var alltid pirrigt att tända varmvattensberedaren, och sen fick man vänta en stund tills vattnet var ordentligt varmt. Min kompis hade vad som på den tiden kallades rivningskontrak...

När jag först flyttade till Göteborg var jag 16 år och skulle börja musiklinjen på Hvitfeldtska gymnasiet. Musiklinjen fanns på den tiden (1975) bara på fem ställen i Sverige, och det var vanligt att elever flyttade hemifrån för att gå den. Mina föräldrar hade genom kontakter fått tag i ett inackorderingsrum i Kungsladugård. Det var rekorderliga, frikyrkliga människor som på andra våningen i sin villa hyrde ut rum till studerande. Kungsladugård gränsar till det legendariska Majorna. Det råder viss oenighet om var det ena slutar och det andra börjar, men jag bodde definitivt i Kungsladugård eftersom mitt hus var en villa. I Majorna finns det bara lägenhetshus. Villan jag bodde i hade adress Kålgården 6. Det låg i hörnet vid en lekplats, och alla hus runt den hade adress Kålgården. Förr i världen kallades köksträdgårdar för kålgårdar. På den här platsen ska det ha legat vad vi idag kallar en koloniträdgård, där stadsborna kunde odla grönsaker på sina lotter. Kålgården med lekp...

Jag har sedan länge varit medveten om att det som idag är Göteborg innehåller rester av så kallade landerier. Ett av dem är Liseberg, på vars mark nöjesparken byggdes. En kvarlämnad byggnad från ett annat landeri finns nära Korsvägen på vägen upp mot Humanistiska fakulteten. Den har jag gått förbi många gånger och undrat vad ett landeri egentligen är. Nu håller jag på och sätter mig in i det. Landerier var gårdar där marken arrenderades ut av Göteborgs Stad till olika framstående personer. Villkoret var att de skulle bygga fina hus och anlägga trädgårdar som kunde vara en prydnad för staden. Gårdarna liknade herrgårdar, men skillnaden var alltså att ägaren till gården inte ägde marken. Marken där husen byggdes och trädgårdar anlades var från början betesmark som Gustav II Adolf hade skänkt till staden när den grundades, eller strax efter. Jag blev intresserad av landerierna efter att ha läst om 1700- och det tidiga 1800-talets Göteborg i Sophie Elkans John Hall: en historia från ...

Jag köpte tre små häftade böcker på antikvariat förra veckan. Det var John Hall: en historia från det gamla Götheborg av Selma Lagerlöfs goda vän Sophie Elkan. Jag hade velat läsa romanen sen jag var på en guidad visning av Gunnebo slott. Det byggdes nämligen på 1700-talet av John Halls otroligt förmögne far, som även han hette John. Själv slarvade John Hall den yngre bort alla rikedomar - eller blev möjligen lurad - och dog i armod. Sophie Elkans roman består som sagt i denna upplaga av tre häften, och varje häfte innehåller två eller fler "böcker". Utöver det finns en indelning i kapitel. Man kanske kan jämföra upplägget med dagens TV-serier, där man tar sig fram bit för bit i berättelsen. Det som intresserade mig mest var Elkans skildringar av överklasslivet i 1700-talets och det tidiga 1800-talets Göteborg. Det är mycket franska ord insprängda i dialogerna. Två olika kungar dyker upp vid olika tillfällen och det paraderas och hovnigs. Kläder, vagnar, fester och ann...

Igår inföll Kulturnatta i Göteborg. Stan vimlade av gratisarrangemang inom musik, teater och dans. Det arrangerades event även inom litteratur och bildkonst, men jag tror att scenkonst är den stora publikmagneten. Själv gick jag till Röhsska museet, där en Göteborgsgrupp skulle uppträda som dansar klassisk indisk dans. Den heter Jugalbandhi Dance Group och har både infödda svenskar och invandrade indier som medlemmar. Dansgruppens namn Jugalbandhi betyder "sammanlänkat par". Kanske anspelar det på när två dansare utmanar varandra, vilket enligt vad jag förstår kan kallas en jugalbandhi. Lite som breakdancetävlingar. Den klassiska indiska dansen har 2000-åriga rötter och kräver enormt mycket övning. Förutom det vi vanligen förknippar med dans så spelar handrörelser, ögonrörelser och ansiktsuttryck en stor roll. När det gäller handrörelser, så kallade mudras , så finns det 28 olika med en hand (eller båda händerna var för sig) och 23 olika med två händer sammanförda. ...

Idag har jag lärt mig ett nytt ord: borgmästarstenar. Det är stora, flata stenar som ligger i gatan. I Göteborg har vi såna i dubbel fil på alla äldre trottoarer. Jag hade ingen aning om att de har ett namn. I Götebog har vi nåt som heter landshövdingehus. Det är trevåningshus där första våningen är byggd i sten och de andra två i trä. De har fått sitt namn efter en specifik landshövding som 1875 tillät detta. Egentligen fick man bara bygga två våningar i trä. Och det gjorde man ju också, fast de två våningarna började ovanpå en stenvåning. Vi har hela stadsdelar med bara såna hus här. Jättefina. Nåväl, jag tänkte att borgmästarstenarnas namn hade ett liknande ursprung. Det är ju ett rätt konstigt ord egentligen. Men hur jag än har googlat och sökt i databaser så hittar jag inget ursprung. Och jag hittar inte ens nån som har spekulerat i varför det heter så. Har ingen forskare varit nyfiken? Tidigaste belägget för ordet är 1795 enligt SAOB. Men troligtvis är det mycket äldre ä...

Häromdagen fick jag stifta bekantskap med en man som levde 1864-1954 och på sin tid var en betydande gestalt i Göteborgs intellektuella och kulturella liv. Han hette Otto Sylwan, och allt det här gjorde han: Professor i estetisk samt litteratur- och konsthistoria Rektor för dåvarande Göteborgs högskola Ordförande i Göteborgs museums konstnämnd Vice ordförande i Göteborgs museum Ordförande i sällskapet Gnistan (sammanslutning för konstvetare) En av stiftarna av Svenska vitterhetssamfundet och senare ordförande där Ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg Ledamot av Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien Ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Lund Ordförande i Göteborgs stadsbibliotek Styrelseledamot i Göteborgs teaterförening Ordförande i Modersmålslärarnas förenings arbetsutskott Vice ordförande i Röhsska museet Styrelseledamot i AB Götebors teater Styrelseledamot i Handelshögskolan i Göteborg Puh! Hur i hela friden hann ha...

Jag var på Röde Orms bokrea igår igen. Den här gången släpade jag hem flera stora konstböcker som jag fyndat för tjugo kronor styck. Dessutom praktverket Staden vid havet med texter av den genialiske Kristian Wedel. Bilderna av fotografen Tore Hagman är fantastiska, ofta tagna ur oväntade vinklar. Boken väger 2,3 kilo. Inte dåligt att få en sån jättebok för tjugo kronor. Det blir ett kilopris på 8:70. Jag såg boken ombord på den gamla kanalbåten Juno när jag åkte Göta kanal förra sommaren, och skrev genast upp att jag ville ha tag i den. Mest för att jag älskar Kristian Wedels sätt att skriva och vill läsa allt av honom. Jag tänkte att jag väl lånar boken på biblioteket nån gång. Och tiden har gått. Men nu har boken, lite oväntat, blivit min. Jag läser den i små portioner, så som man äter dyr och fin choklad. Verket inleds med en historisk sammanfattning av Göteborgs historia i Kristian Wedels kärleksfullt ironiska, poetiska stil. Det är havet, blåsten och leran som är genomgåen...

Igår var jag på Bokmässan. Jag hade inte varit där på många år, och jag mindes att den brukade trötta ut mig. Men nu är jag ju pensionär, resonerade jag - jag har mycket lägre stressnivå. Så det borde inte vara så mycket problem för mig som förr. Tji vad jag bedrog mig. Så fort jag kom in på mässområdet, och sorlet slog emot mig, kände jag hur pulsen steg. Jag satte därför in öronpropparna som jag hade med mig för säkerhets skull. Jag har öronproppar som successivt blir tjockare, och därmed dämpar mer och mer ju mer man trycker in dem. Jag fick trycka in dem så långt det gick för att ljudnivån skulle kännas acceptabel för mig. Det gick ändå rätt bra med öronproppar. De första två timmarna, vill säga. Jag var på tre olika författarintervjuer, bl.a med Lena Andersson. Hon är verkligen en sort för sig! Ganska uppfriskande, även om jag inte håller med om allt hon säger. Jag gick också runt lite bland de förlag som ger ut samhällsvetenskaplig och humanistisk litteratur. Såg många in...