Att ha vapörer - en del av humoralpatologin


Tysk illustration från 1500-talet

"Det blir intet bröllop af. Säg till att man skickar återbud! Jag är sjuk, jag känner att jag får vapörer. Låt mig vara! Låt mig få dö!"

Detta utropar den 17-åriga Constance Koskull 1805. Det är morgonen innan vigseln med den rike John Hall och hon är rädd. Åtminstone var det så författaren Sophie Elkan föreställde sig det när hon skrev sin roman John Hall 1899.

Här stötte jag återigen på ordet "vapörer". Jag hade dagarna innan läst Fredrika Bremers genombrottsroman Famillen H**** - och där nämndes vapörer flera gånger.

Under 1700-talet och en bit in på 1800-talet var det tydligen vanlig åkomma i Sveriges högreståndsmiljö. Oftast var det kvinnor som drabbades, i samband med något emotionellt obehagligt. Jag har dock noterat att både Gustav III och Strindberg har uttalat att de led av vapörer.

En vanlig förklaring av ordet är "väderspänningar", men det är alls inte hela bilden. Vi behöver vända oss till humoralpatologin för att förstå vad det handlar om. Det är läran om kroppens fyra olika vätskor - blod, slem, gul galla, svart galla - och deras inbördes balans. Redan de gamla grekerna trodde på detta.

Om någon vätska dominerade över de andra sades man ha ett visst temperament, t.ex. flegmatiskt. Men dessutom: Om någon av vätskorna blev för varm så kunde den förångas och stiga upp i huvudet. Det var den ångan som var vapörerna. Det kunde resultera i att man blev matt, yr, nedstämd, började gråta häftigt eller visade något annat tecken på att vara i obalans. Man kunde även få väderspänningar.

Vi kan skratta åt människor förr i tiden och deras valhänta försök att förklara hur kroppen och psyket fungerar. Men vi kanske inte ska skratta för mycket. I våra dagar pratar vi om signalsubstanser. De finns visserligen, men faktum är att ingen forskning har kunnat visa att det finns ett samband mellan signalsubstansen serotonin och depression. Ändå äter miljontals människor serotonin i tron att det ska återställa en obalans i deras hjärnor.

De kvinnor som utropade att de hade vapörer fanns i högreståndsmiljön. Jag tänker mig att de hade hård press på sig att alltid vara samlade och trevliga. Det kunde vara skönt att skylla på vapörer om man blev upprörd.

Att idag ta sin tillflykt till "signalsubstanser i obalans" känns nog lika trösterikt. Vi slipper åtminstone åderlåtning.

Länkar
Mitt blogginlägg om John Hall
Depression beror inte på serotoninbrist

Bild
Wikipedia

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer