Jag tycker om Emilie Flygare-Carléns "Skjutsgossen"

I boken 1001 böcker du måste läsa innan du dör presenterar Göran Hägg bland annat Emilie Flygare-Carléns roman Rosen på Tistelön. Jag såg det för cirka tio år sedan, och hörsammade strax uppmaningen att läsa boken. Innan dess hade jag aldrig hört talas om denna otroligt framgångsrika 1800-talsförfattare.

Jag minns det som att jag tyckte romanen var lite trög att ta sig igenom, men att jag ändå läste den med nyfikenhet. Jag ville gärna se om jag kunde förstå varför boken hade varit så populär. Den innehöll ju en rafflande historia om ett mord, plus romantik. Så why not? Men den lämnade inga bestående spår för övrigt.

Förra veckan hittade jag en förstautgåva av Emilie Flygare-Carléns Skjutsgossen från 1841, och köpte den. Det är en liten behändig bok, och jag älskar att vända de spröda bladen. Jag tycker denna gång också om berättarrösten.

Carlén gör insiktsfulla, ofta komiska, personteckningar. Jag har ett antal gånger skrattat högt - till exempel åt Strömstads största sladdertacka mamsell Nyqvist. Hon kokar ihop ett rykte om några badgäster och svimmar till slut av upprördhet när hon springer runt för att meddela det senaste. Ett kapitel senare grät jag över en persons alltför tidiga död.

Visserligen är många värderingar ålderdomliga. Man ska till exempel tala respektfullt till sina föräldrar vilka tokigheter de än hittar på, och man ska vara nöjd med sin lott om man är fattig. Men jag blir inte bortstött av det, utan blir snarare intresserad av att veta mer. Kort sagt - jag är tydligen mogen nog vid 66 års ålder att rätt uppskatta en 1800-talsroman. Kanske skaffar jag fler.

Länk
Skjutsgossen på Projekt Runeberg

Bild
eget foto

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer