Att sprätta upp gamla böcker

Jag har fått en vurm för gamla böcker. Nu menar jag inte begagnade, utan gamla. Det började med att jag fyndade en fin liten förstaupplaga från 1841 på en antikvarisk bokrea. Tjugo kronor kostade den! Skulle nog gått på 400 kr i normala fall.

Sen gick jag tillbaka till bokrean med målsättningen att leta reda på fler böcker från 1800-talet. Jag berättade om resultatet i ett tidigare inlägg.

Den bok jag läser just idag är skriven 1899, men tryckt så "sent" som 1913. Jag såg redan när jag köpte den att det var en sån bok som måste sprättas upp för att man ska kunna läsa den. Det tyckte jag kändes lite kul.

I min barndom på 1960-talet och tidigt 1970-tal visade mina föräldrar böcker som de sprättade upp. Så jag var bekant med fenomenet.

Alla böcker trycks på jättestora blad som sen viks ett antal gånger för att få fram de enskilda sidorna. Sen skärs vikningarna bort. Förr fanns det billigare upplagor som inte var skurna, och då fick man alltså sprätta själv. En del böcker kunde ha en perforering för att göra sprättandet lättare.

I min bok från 1913 hade någon tidigare läsare kommit till sidan 73. Sen var det osprättat. Det kändes lite högtidligt att sprätta och vända blad.

Det är viktigt att man inte sprättar med en vass kniv, för då kan det bli snett. Man kan ta en vanlig bordskniv om man vill. Men jag ville ha nåt tjusigare. Det fick bli min palettkniv som jag ibland använder när jag målar med akryl.

Jag ska nu fullborda det som inte skett på 112 år: Att läsa klart boken.

Läs om att sprätta böcker i denna fina utställningskatalog från Lunds universitet, kapitlet "Snitt" på s. 23-25.

Bild
eget foto

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer