Ett år av skrivande

Jag bläddrar i Kreativitet: Ett sätt att leva , skriven 1962 av Rick Rubin (i översättning av Lisa Sjösten). Fastnar för detta: "Redan genom att finnas till är vi skapande varelser i den allra mest grundläggande bemärkelsen; vi skapar vår upplevelse av verkligheten och formar den värld vi uppfattar.      I varje ögonblick omges vi av osorterat stoff från vilket vi med våra sinnen samlar in brottstycken av information. Det universum vi uppfattar existerar inte i sig. Genom en lång rad elektriska och kemiska reaktioner frambringar vi en verklighet inom oss. Vi skapar skogar och hav, värme och kyla. Vi läser ord, hör röster och gör tolkningar. Sedan gör vi oss snabbt en bild. Allt detta är en värld vi själva har skapat.      Oavsett om vi rent formellt skapar konst eller inte så lever vi alla som konstnärer. Vi uppfattar, filtrerar och samlar in information, och sedan fogar vi samman och presenterar en upplevelse för oss själva och andra b...

"Pengar hinner man räkna i farten, men inte fågelsång, soluppgångar och händer inflätade i varandra, sådant behöver ro och närvaro." - Tomas Sjödin i boken "Det händer när du vilar" Bild eget foto

Jag läser inte nyheter. Det är inte det att jag är ointresserad av världen. Men jag föredrar att behålla lugnet framför att få ångest av det senaste Trump eller Putin gjort. För det mesta är nyheter utvalda för att injaga oro eller ilska i oss, nån sorts upprördhet som gör att nyheten upplevs som spännande. Jag kan förstå om man läser nyheter som en sorts underhållning. Ungefär som att åka en läskig attraktion på Liseberg (vilket jag aldrig i livet skulle göra). Men jag förstår inte det där med att läsa nyheter för att "hänga med". Det händer ju ungefär en miljard saker i världen, ja bara i Göteborg, på en dag, så hur skulle ett litet urval av rapporter kunna ge en rättvisande bild? Man får en illusion av att hänga med, men det är inte på riktigt. Eftersom nyheter får mig att må dåligt så har jag helt valt bort det. Nå, men vad sägs om tanken att man skulle kunna göra något åt situationen i världen ifall man är medveten om de stora, viktiga händelserna? Jag svarar: Jag ...

Idag startade årets bokrea. Jag har inte brytt mig så mycket om den de senaste åren, för den är blott en skugga av sitt forna jag. Men häromdagen råkade jag befinna mig i en bokhandel för att där köpa patroner till min favoritpenna, och då såg jag en titel titta fram under de sjok av papp som täckte ett av reaborden: en bok av religionsvetaren David Thurfjell som jag ändå hade tänkt köpa. Så jag bestämde mig för att gå tillbaka till affären första readagen och fynda. Sagt och gjort. Idag gick jag upp tidigare än vanligt (vilket inte är så tidigt med normala mått mätt; jag älskar att ligga kvar länge i sängen på morgnarna) och begav mig in till Frölunda Torg, där jag spanat in boken. När jag kom till affären svärmade det folk runt alla reabord. (Varför är folk så morgonpigga?) Jag gick varv på varv i den del av butiken där jag senast såg Thurfjells bok. Hittade den inte. Kunde den verkligen redan vara slut? På femte varvet siktade jag ett exemplar av den åtrådda boken under en a...

“Böcker är de bästa vänner man kan ha; de informerar och roar och de käftar aldrig emot." - John Steinbeck Böckerna är mina vänner. Det har många kända personer sagt, och man kan hitta dessa citat på nätet. Är det så för mig? I så fall är jag dålig på att behålla relationen till var och en av dem. Jag läser visserligen massor och har en bokhylla full med böcker, men jag tar nästan aldrig fram nån av böckerna och tittar i den. Jag skaffar istället nya, gärna på biblioteket så jag slipper hitta plats för den när jag läst klart den. Jag är ständigt på jakt efter nya, intressanta böcker och bortser från de gamla trogna som jag redan har. Men inte behandlar jag väl vänner så. Eller kanske är det vänner som är som böcker? Man samlar på dem och glömmer sen bort dem. Jag tänker på Facebook och liknande sajter nu. Jag har 259 vänner på Facebook. Jag har ungefär lika många böcker. Betyder det nåt, och i så fall vad? Bild Chat GPT med DALL·E

Jag läser en bok om hur man skriver en "personlig" essä, och den ger mig en hel del tankar och insikter. Den innehåller en del övningar, men dem gör jag inte. Däremot markerar jag text här och var som skulle kunna vara vägledande när jag i framtiden läser om boken. Jag läser nästan aldrig om böcker. Ibland köper jag böcker som jag först har lånat på biblioteket, det är när de är väldigt givande. Jag föreställer mig att jag kommer att gå till bokhyllan och slå upp saker, peka i boken och säga "så här står det" under en diskussion med någon. Jag tar nästan aldrig fram böcker ur bokhyllan och tittar i dem. Då och då läser jag faktiskt om böcker, det är de halvlästa på min iPad. Det går till så här: Jag går in på iPaden, hittar en halvläst bok som jag totalt glömt att jag hade. Börjar läsa. Känner inte alls igen vad som står där. Skrollar bakåt och bakåt, men känner fortfarande inte igen nåt. Till slut inser jag att jag måste börja från början igen. Jag har...

Genom att försöka undvika mänskliga misstag och misslyckanden, kommer vi utom räckhåll för själen. - Thomas Moore i "Besjälat liv" Bild eget foto

Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...

Min man och jag är förtjusta i de små fåglar som äter i mataren utanför vårt köksfönster. Vi har dem som sällskap när vi själva äter och när vi annars råkar befinna oss i köket. Jag ser dem även genom sovrumsfönstret när jag tar mina långa, lata frukostar. Det är mysigt. Då och då kommer det meddelanden från enstaka grannar i vår gemensamma mailgrupp: En råtta har siktats i en trädgård. Panik. Vad gör styrelsen? Frågan om fågelmatning berörs. Ingen i vårt område har dock källare och råttor påträffas aldrig inomhus. Det är högst oklart vilken skada de förmodas ställa till med. Jag och min man rider alltid ut stormen i vattenglaset med trygg förvissning om att råttan snart glöms bort till förmån för skumma försäljare, barn som busar och bilar som står med ljuset på. Vi för numera fågeldagbok. Varje art räknas dagligen, en pinne per fågel. Vi ser givetvis inte - ledsamt nog - skillnad på individerna, utan det vi räknar är högsta antalet av varje art som kan ses samtidigt. Rekorde...

Igår satt jag och läste en e-bok om hur man skriver en "personlig essä". Där fanns en övning där man uppmanades att fundera över varför man skriver. Jag kom på att jag behövde skärskåda varför jag läser . Jag har på sistone läst texter nästan enbart med baktanken att det ska leda till intressanta saker att skriva om. Till slut blev det jobbigt. Det tog liksom över hela mitt läsande. Det blev som ett jobb, eller så kanske det påminde om när jag pluggade och skulle skriva en inlämningsuppgift. Jag bestämde mig igår för att lämna tillbaka en hel hög böcker till biblioteket och läsa dem nån annan gång. Jag vill börja från början med nya texter som jag valt för min egen skull. Idag när jag har läst har jag försökt att ignorera den där rösten som hela tiden vill påpeka vad som skulle passa att skriva om. Den är ganska enträgen, har jag upptäckt. Men när jag lyckas bortse från den blir läsningen mycket behagligare. Texten går rakt in i mig då, blir nåt jag kan använda i mit...

Jag tänker just nu mest på ett framtida skrivprojekt. Det är själva målet med mitt bloggande: Att skriva en bok nån gång. Och nu har jag kommit på vad den ska handla om: Det ska bli en essäbok med arbetsnamnet "Logik och mystik". Tanken är att den ska visa på att man kan balansera mellan båda dessa saker utan att utesluta någon av dem. Den officiella verkligheten i vår kultur är en av logik och vetenskap. Men många människor (däribland jag) upplever att det även finns en annan verklighet som inte går att mäta och väga. Den mystiska. Eller andliga, om man så vill. För att få ett underlag till min bok tänker jag nästa år blogga om enbart sånt som i någon form kan hamna i boken. Arbetsnamnet på den bloggen är "Ett år av andligt tänkande". Jag tänker mig att jag ska undersöka alla möjliga infallsvinklar av andlighet och andlig tro. Religion, spökerier, meditation, mäktiga naturupplevelser, poesi, medialitet, nära döden-upplevelser, magiska ritualer… Och samtidig...

Jag har alltid varit lite rädd för franska filosofer och forskare. Jag menar deras texter. När jag frågade Chat GPT svarade den att det är en akademisk stil i Frankrike att skriva långa och komplicerade meningar. Jotack, jag har märkt det. Men nu har jag blivit nyfiken på Michel Foucault. Denne franske filosof och tvärvetenskaplige forskare som dyker upp i varje ämne man läser på universitetet. (Nu menar jag samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen, jag har inte pluggat naturvetenskap.) Jag vill få reda på hur han analyserade vår benägenhet att dela upp tillvaron i motsatspar: förnuft/galenskap, vetenskap/religion osv. Det kanske inte är så att man måste ha såna här motsatspar? Jag behöver veta vad Foucault skrev om saken. Jag närmar mig honom som om han var ett glödgat järnspett. Vågar jag ta i hans texter, tänk om min hjärna blir bränd? Jag har fått rådet att börja med något enklare än själva originalet. Alltså inte hans egna texter. Efter att först ha försökt leta upp n...

"Man uppnår inte perfektion när det inte finns något mer att tillägga, utan när det inte finns något kvar att ta bort." ― Antoine de Saint-Exupéry "Jag hade inte tid att skriva ett kort brev, så jag skrev ett långt istället." ― Mark Twain Det tar tid att putsa texter så att de blir riktigt bra. Att åstadkomma tusentals ord är ingen konst, det är bara att låta fingrarna gå på tangentbordet i samma hastighet som man tänker. Men om man vill presentera en riktigt bra text för världen så måste man jobba med den, och ofta stryka mycket tills bara det som verkligen ska vara med finns kvar. Det har ju förekommit att författare har brutit ny mark med en prosa som är (nästan) obearbetad. Jack Kerouacs "På drift" är det jag kommer att tänka på just nu. Det sägs att han skrev den på bara tre veckor, på en enda rulle papper som han hade tejpat ihop av flera rullar kalkerpapper. Fast verkligheten bakom denna bedrift är mer komplicerad än så. Kerouac hade skriv...

Släktforskning verkar vara något som man börjar med när man blir lite äldre. En vanlig sak som släktforskare träffar på är det faktum att om den och den fortfarande hade levat så hade man kunnat fråga om så mycket - men när personerna levde så var man inte intresserad. Kommer det alltid att vara så här? Kommer mina efterlevande att ångra att de inte frågade mig saker när jag väl är borta? Borde jag skriva ner allt jag kommer på om mig själv och min släkt, så att materialet finns kvar? Jag har en bekant som nu skriver om sitt liv. Han går in för det med liv och lust. Jag har inte frågat honom om varför han skriver. Jag har nog utgått från att han gör det för sin egen skull, för att få ur sig det. För det är ju också ofta en drivkraft när man skriver om sitt liv. En god vän jag har skriver uttryckligen för att bearbeta sitt liv, med alla underliga saker som hänt där. Är släktforskning också ett sätt att bearbeta det förflutna? Allt det där som tillsammans blev den kultur jag uppf...

Alla hjärtans dag. Jag och min man har bestämt att vi inte ska fira den. Vi har en egen dag som kommer ganska snart. Mer eller mindre nära 14 februari beroende på när påsken infaller. Det är Fettisdagen. Vi hade nämligen en dejt på Fettisdagen 2018 som var lite av en milstolpe för oss. Det var inte första dejten, den kom ett antal månader innan dess. Det uppstod inte ömsesidig förälskelse i början. Istället blev vi goda vänner. Men den där fikastunden på Café And the bakery på Viktoriagatan i Göteborg, över varsin semla, gjorde att vänskapen började gro till nåt mer. Vi firar nu den dejten genom att alltid gå till just det cafét och äta semlor på Fettisdagen. Det är lite kul att ha den dagen som "vår" dag, för det är lite extra festligt på alla caféer och konditorier den dagen. Man känner att det ligger nåt i luften för hela Sverige. Ungefär som Alla hjärtans dag. Men Alla hjärtans dag har vi alltså bestämt att vi inte firar, det är "onödigt". Fast varje år ...

"Vem är jag?" är väl en fråga de flesta har ställt sig. I alla fall i vår psykologiserande kultur. Det finns mängder av böcker som lovar en att man ska upptäcka sitt "sanna jag". Man kan göra självskattningstester i tidningar och på nätet. Allt för att få syn på sig själv. Inom buddhismen finns en tankelek där man ska fråga sig själv vem det är som iakttar en själv och letar efter "jaget". Testa själv. Tänker du att det är du själv som iakttar? Vem (eller vad) iakttar du i så fall då…? Bild eget foto

Jag slumpade fram en bild från mitt Google Foto, och det blev den första målning jag gjorde i akryl. Det var i juni 2017, efter att jag hade upptäckt att man inte måste måla föreställande bilder. Abstrakt konst tilltalar mig, både att måla och att se på. Man har så stor frihet. Den som målar har frihet att måla det som känns bra. Det måste inte föreställa nåt. Egentligen så föreställer nog all bildkonst något, om inte annat så det känslomässiga eller mentala inre landskapet hos konstnären. Men det behöver inte vara likt något i "verkligheten". Man kan såklart kritisera dem som målar abstrakt för att de tar en genväg. "Det där skulle min sjuåriga dotter kunna måla", är ju en typisk kommentar. Eller, ännu värre: "Det där skulle en apa kunna måla." I verkligheten kan de flesta konstnärer som målar abstrakt måla och teckna av fysiska realiteter, men de har bara inte lust. Jag skulle önska att jag kunde säga att jag visst kan måla av t.ex. ett stilleben ...

Igår fuskade jag lite. Jag ska ju egentligen slå på datorn och sen skriva minst en mening på den. Det är min minivana som ska leda till att jag till slut skriver en bok. Men igår var jag jättetrött. Jag låg på bäddsoffan i gästrummet och kände mig nedstämd och tyckte allt var meningslöst. Sov ett tag. Sen fick jag ändå lust att göra ett blogginlägg. Så då gjorde jag den från min iPad. Lite bökigare, särskilt när jag skulle formatera delar av texten med hjälp av html-kod. Ett tag kändes det nästan komiskt att jag halvlåg i soffan och stretade på med min iPad istället för att resa mig och gå in i rummet intill och sätta mig vid datorn. Hade ju varit så mycket enklare. Men jag höll ut. Jag ville väl bevisa för mig själv att det var ok att ligga på soffan. Eller nåt. Lite senare tittade jag på en film på Netflix, "Julie & Julia". En lite småputtrig dramafilm med komiska poänger. Meryl Streep i en av huvudrollerna (kan ju aldrig bli fel). Chips och gräddfil. Efter den h...

"Det finns bara ett sätt att leva ett konsekvent lyckligt liv, och det är att lära sig att njuta av ögonblicken mellan ögonblicken. Det verkliga livet är den stillsamma torsdageftermiddagen innan den superroliga helgen du har planerat." (författaren Stephen Guise) Förlust Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att de var livet (poeten Stig Johansson) "Life is what happens when you're busy making other plans." (John Lennon) Länkar Stephen Guise om lycka Bild eget foto

"Tron på att människor kan och ska vara ångestfria är en av de mest förhärskande illusionerna i västligt tänkande genom hela detta århundrade." (psykologen Jerome Kagan, citerad av Paul Moxnes i "Positiv ångest") Min man skickade mig en länk till en artikel i The Guardian i morse. Jag har ännu inte hunnit läsa den, men det ska visst gå ut på att ångest kan bli en vana för hjärnan. Jag antar då att det inte finns något som bäraren av hjärnan känner ångest för, men känslan finns där likväl. Och förmodligen börjar hen förr eller senare att få ångest inför att ångesten inte försvinner. En ond spiral. Kanske kommer man ur den om man anammar undermeningen i citatet ovan - att ångest inte är något onormalt som man ska försöka bli av med, och absolut inte skämmas för. Det är helt normalt för en levande människa. Abrakadabra, allt känns bättre! Eller? Länkar Paul Moxnes "Positiv ångest" Artikeln i The Guardian Bild Eget foto med ICM (intentional camera ...

Jag har ett album på Google Foto som heter Fotokonst. Där hittade jag bara den här bilden. Tydligen hade jag tänkt mig att börja ta bilder som var rent konstnärliga, icke föreställande, alltså abstrakta, och lägga in dem i det albumet. Men det kom av sig, verkar det som. Nu blev jag lite sugen på att ta lite såna bilder. Jag gillar ju att fotografera. Det är en av mina hobbies. Mitt fotograferande har gått igenom många stadier bara det senaste året. Det började med att jag gick en sommarkurs på Skurups folkhögskola, "Hitta ditt fotografiska språk". När jag började kursen tänkte jag att det jag gillade bäst var att ta ICM-bilder, dvs Intentional Camera Movement, alltså suddiga bilder som därigenom blir mer eller mindre konstnärliga. Ett exempel nedan: ICM-mästaren framför alla andra är en svensk fotograf som heter Erik Malm. Han kallar det att han målar med kameran. Han har utvecklat sin teknik långt innan termen ICM blev uppfunnen. Han finns på Instagram om ni vill föl...

Jag har många hobbies. Eller i alla fall intressen. En hobby innebär väl att man faktiskt gör någon fysisk insats. Många saker jag är intresserad av yttrar sig mest i att jag läser texter om det. Jag älskar internet, det har revolutionerat mitt (och allas) sätt att ta in kunskap. Jag menar skaffa information, om det blir kunskap i ens egen hjärna är ju inte givet. Jag strävar i alla fall efter att det ska bli äkta kunskap i min hjärna. Men jag har under mitt liv haft några hobbies också, i fysisk bemärkelse. Den första, och största, har varit att spela och sjunga musik. Det händer inte så mycket med den nuförtiden. En delorsak är att jag har fått problem med rösten och tänker nu att ok, då får väl alla mina andra hobbies mer utrymme. Då kommer vi in på bildkonst. Så fort jag gick i pension började jag måla. Eller rättare sagt, jag gick in för det med en ny beslutsamhet. Jag har gjort mina försök att komma igång tidigare. För sju år sen gick jag på några workshops i det närbelägna ...

Ikväll kunde man se planeten Venus lysa otroligt klart på himlen i väster. Jag såg den eftersom jag är astronomiskt intresserad. Men hur många gjorde det? Själv stod jag stilla med huvudet vänt upp mot himlen, stum av beundran. Jag såg ingen som verkade göra samma sak. Just nu är Venus ovanligt stark. Den är flera gånger starkare än en stjärna. Den är som en Betlehemsstjärna, fast utan stall att lysa på. Jag tror ändå att det finns folk som skulle kunna tycka att det vore häftigt att se. Men ingen tittar upp. Utom jag. Det är samma sak när det är en vacker regnbåge. Det är bara jag som står och glor i beundran. En enda gång kunde jag inte hålla mig, utan sa till grannen på bussen att det var en fantastisk regnbåge på himlen. Grannen höll med om att den var häftig. Men normalt sett delar jag inte med mig, fast jag skulle vilja. Jag är rädd för att inkräkta på folks behov av privatliv. Synd att jag inte är framfusigare, tänk vad mycket glädje och skönhet jag potentiellt skulle kunna...

Den här bilden togs 2019, när förälskelsen i min nuvarande man fortfarande var ny. Jag ville göra allt som han ville göra. Till och med att åka motorcykel prövade jag på. Jag gillar inte höga hastigheter, jag gillar inte trafik och jag har inte världens bästa balans. Så det gick inte jättebra. Jag blev inte såld på det, kan man säga. Vi tog vid första tillfället en tur ut till favoritfiket ett par kilometer åt havet till. Fikade. Vilket är en sysselsättning jag till hundra procent stödjer. Det kändes nästan bra att göra det i MC-ställ. Kanske kunde jag vänja mig. Sen åkte vi hem igen på en omväg. Min man gasade vid något tillfälle upp i hårresande 70 km i timmen. Det skulle han inte ha gjort. Det dröjde lång tid innan han fick upp mig på motorcykeln igen.

"Jag tror inte att livet är så betydelsefullt i den meningen att varje dag är betydelsefull, skall tagas vara på, mottagas som ett kostbart ting. Jag tror en sådan känsla kan föra tvärtom till trånghet och fattigdom, just då man menar sig stark och levande och rik, därför att man förväxlar själens rikedom med den anspänning det kostar att varje ögonblick förnimma sig rik." (Pär Lagerkvist, citerad av Merete Mazzarella i Tanten och krokodilen ) Bild eget foto

"Vad vi upplever som pinsamt står i omvänd proportion till vår självkänsla. När jag åtta år gammal kom från skolan i Schweiz till en skola i Helsingfors drog jag första dagen marginalen i räknehäftet så som jag i Bern blivit lärd att göra det. En av de nya klasskamraterna tittade mig över axeln och sa: 'Men du drar ju marginalen på fel sida!'      Jag trodde att jag skulle dö av skam.      Min son var å andra sidan flera år yngre än jag den dagen när jag för första gången skulle föra honom till lekparken. När vi kom stod där en klunga småflickor och ritade upp en hopphage. De tittade på Ville och så sa en av dem. 'Det här är bara för flickor.'      'Det kanske var bara för flickor', sa Ville lugnt. 'Men nu har ju jag kommit - och då är det inte mera bara för flickor.'" (ur Tanten och krokodilen av Merete Mazzarella) Fotot är jag när jag var 7-8 år. Jag ser nog ganska självsäker ut. Men det var jag inte i alla...

"Det aktiva livet kan i själva verket vara det mest passiva av alla; man drivs helt enkelt framåt, förs, kastas omkring, förflyttas." (ur boken Brännpunkter av trappistmunken Thomas Merton, citerad i en essä av Thomas Sjödin i tidskriften Pilgrim ) Jag sökte bilder i mitt Google Foto med ordet "fåglar", som jag slumpat fram genom att peka på måfå i en bok. Jag hade, förvånande nog, inte speciellt mycket bilder på fåglar i min samling. Jag fastnade istället för en bild jag tagit med ICM-teknik (Intentional Camera Movement) på några blommor vi hade förra året i rabatten utanför ytterdörren. Varför detta foto dök upp när jag sökte på fåglar har jag svårt att komma på. Men det blev en bra illustration av citatet. Länkar Thomas Sjödins essä finns här på sidan 12-14 Bild eget foto

"By having one foot planted in the world of magic and mystery we open ourselves up to many miraculous events, but we also need to keep our other foot firmly planted in the world of logic in order to balance our perceptions and avoid becoming gullible flakes." (ur boken The Year of Living Magically: Practical ways to create a life of spirit, wonder and connection av psykoterapeuten Paul J. Leslie) Länkar Boken på Amazon Bild eget foto från Göta kanal