Att måla abstrakt

Jag slumpade fram en bild från mitt Google Foto, och det blev den första målning jag gjorde i akryl. Det var i juni 2017, efter att jag hade upptäckt att man inte måste måla föreställande bilder. Abstrakt konst tilltalar mig, både att måla och att se på. Man har så stor frihet.

Den som målar har frihet att måla det som känns bra. Det måste inte föreställa nåt. Egentligen så föreställer nog all bildkonst något, om inte annat så det känslomässiga eller mentala inre landskapet hos konstnären. Men det behöver inte vara likt något i "verkligheten".

Man kan såklart kritisera dem som målar abstrakt för att de tar en genväg. "Det där skulle min sjuåriga dotter kunna måla", är ju en typisk kommentar. Eller, ännu värre: "Det där skulle en apa kunna måla." I verkligheten kan de flesta konstnärer som målar abstrakt måla och teckna av fysiska realiteter, men de har bara inte lust.

Jag skulle önska att jag kunde säga att jag visst kan måla av t.ex. ett stilleben och få det att se verklighetstroget ut. Fast jag har inte övat mig. Jag har faktiskt tagit en genväg på riktigt. Jag tycker om att tänka att jag skulle ha målat abstrakt även om jag hade gått i konstskola i tre år och kunde måla fantastiskt välliknande porträtt och naturscener. Och om jag nu ändå skulle måla abstrakt till slut så kunde jag lika gärna börja med en gång, eller hur?

Det abstrakta måleriet har trots allt samma lagar som det föreställande. Jag syftar på komposition, ljus och mörker, färgval. Det är något man lär sig efter hand. För vissa saker blir man mer nöjd med, och då kan man upptäcka att kompositionen stämmer med de regler man kan läsa om i böcker.

Den här första målningen var jag väldigt nöjd med initialt Jag var stolt över att överhuvudtaget ha åstadkommit nåt, tror jag. Men den höll inte i längden. Och jag tror att det framförallt beror på de enahanda färgerna. Eller rättare sagt, de enahanda valörerna - alltså hur ljusa/mörka färgerna är. Det hade behövts något område med lite mer mörker och ett annat med mer ljus. Och ögat behövde något ställe i målningen att vila på, vilket kallas fokuspunkt. Det har jag lärt mig senare.

Denna målning finns inte längre. Jag har målat över den. Men jag är glad att jag fotograferade av den, för det är nyttigt att påminna sig om var man varit. Då ser man att man har utvecklats. Annars är det lätt att alltid tycka att det man gör inte duger, hur bra man än har blivit.

Nu blev jag sugen på att måla.