Sheldon Cooper och jag

Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt.

Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var.

Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50.

Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg.

Första steget var när jag nästa dag, iförd min - vad jag trodde - exklusivt nördiga T-shirt köpte korv av en helt vanlig medelålders kvinna. "Vilken fin T-shirt du har!" utbrast hon. "Jag älskar 'Big Bang Theory'!" Jag tog min korv och gick förbluffad därifrån. Här hade jag gått och trott att jag var nåt speciellt som förstod mig på humorn i "Big Bang Theory", och så visade det sig att första bästa medelålders kvinna också gillade serien!

Jag började tvivla på om den egentligen var rätt för mig. Jag har alltid obistinat motsatt mig saker som är mainstream. När jag berättade om incidenten för mina söner - som är mycket nördigare än jag - fick jag veta att "Big Bang Theory" var helt ute. Det man skulle se var "Silicon Valley", som var mycket mer sofistikerat nördig och inte hade inspelade skratt. Där fick jag.

Jag försökte se "Silicon Valley", men fastnade aldrig. Den var kanske lite för verklig – jag led med den otursförföljda huvudpersonen och irriterade mig på hans osympatiska kompanjoner (Gilfoyle och Bachmann, jag tittar på er). Eller också var jag inte tillräckligt smart för serien, hemska tanke.

Andra besvikelsesteget kom för bara ett par år sen. En av mina söner visade mig en YouTube-video som totalt sågade "Big Bang Theory" för dess kvinnofientliga ton. Jag insåg att den konsekvent nedgraderar oss kvinnor och skämtar på vår bekostnad. Jag som hade skrattat! Det skulle man tydligen inte, då köpte man den unkna humorn. Jag är ju feminist, och borde verkligen ha vetat bättre. Där fick jag, igen.

Men nyligen hittade jag ett kryphål. Jag upptäckte att spinoffen och prequelen "Young Sheldon" finns att strömma. Min f.d idol Sheldon hade en mystisk barndom med en fanatiskt kristen mamma, den hade man ju undrat över. Så jag började titta. Och blev fullkomligt bedårad av den lille besservissern.

Så nu har jag en ny idol. Fast samma. Fast mindre. De misogyna skämten blir faktiskt lite gulliga när de sägs av en lillgammal 9-åring i fluga.

Länkar
-"Big Bang Theory" på Wikipedia
-"Silicon Valley" på Wikipedia
-Hur "Big Bang Theory" är misogynt
-"Young Sheldon" på Wikipedia
-Det finns nu en insekt som heter bazinga

Bild
-eget foto; fotograf Björn Lestell

Kommentarer

  1. Björn21 februari 2025 kl. 22:29

    Jag tycker att du ska fortsätta att njuta av The Big Bang Theory om den får dig att skratta. Strunta i vad andra tycker, eller vad andra säger att du borde tycka.

    Om det är någon tröst fastnade inte heller jag för "Silicon Valley" trots att jag är väl insatt i branschen och borde kunna uppskatta serien. Jag tyckte att den var fånig och rätt tråkig.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En månad av skrivande

Bild
Sista dagen i januari månad. Dags att utvärdera min skrivarvana, inklusive mitt bloggande. Det har varit roligt att uppleva det positiva med att skriva. Innan jag började hade jag visserligen en önskan att skriva, men kände samtidigt att det bar emot nåt otroligt. Jag hade svårt att tänka mig att jag nånsin skulle tycka om det. Men det började hända redan efter några dagar. Det var väldigt förvånande. Jag hade trott att jag skulle behöva mer tid för att bryta igenom motståndet. Att det kanske skulle krävas några månaders idogt skrivande varje dag tills det gick lätt. Men tydligen fanns lusten där alldeles under ytan, redo att skjuta skott bara den fick lite näring. Samtidigt har jag gradvis känt att ett annat motstånd har dykt upp. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det har att göra med den typ av texter jag har producerat. De har varit för bra, för ambitiösa. Men jag har ju tyckt om att skriva dem, så vad är problemet? Jag har heller inte precis slitit med dem i timtal...
Läs mer

Tankar om essäer

Bild
Igår var jag på Stadsbiblioteket. Jag passade på att låna en hel hög böcker som katalogiserats som "Essäer". Det var väldigt varierande typer av texter, måste jag säga. Jag är inte riktigt säker på att alla egentligen borde klassas som essäer, men de är inte skönlitterära i alla fall. En bok av Umberto Eco faller nog inom de vida ramarna för "creative non-fiction". En annan bok var Sigge Eklunds "Livets små njutningar: Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva". Jag hade varit lite nyfiken på den eftersom den tydligen har sågats av kritikerna. Det sämsta man kan säga om den är att den är ojämn. Många av de små betraktelserna är briljanta. Men andra verkar inte ha redigerats ordentligt, och då menar jag inte korrfel utan berättandet. Synd. Sigge Eklund är duktig med ord. En betraktelse slutar med att han känner att när han dricker en ouzo så har han "hela Medelhavet" i sin mun. Jag avskyr ouzo, men den skildringen gjor...
Läs mer