Småfåglarnas vänner
Min man och jag är förtjusta i de små fåglar som äter i mataren utanför vårt köksfönster. Vi har dem som sällskap när vi själva äter och när vi annars råkar befinna oss i köket. Jag ser dem även genom sovrumsfönstret när jag tar mina långa, lata frukostar. Det är mysigt.
Då och då kommer det meddelanden från enstaka grannar i vår gemensamma mailgrupp: En råtta har siktats i en trädgård. Panik. Vad gör styrelsen? Frågan om fågelmatning berörs.
Ingen i vårt område har dock källare och råttor påträffas aldrig inomhus. Det är högst oklart vilken skada de förmodas ställa till med. Jag och min man rider alltid ut stormen i vattenglaset med trygg förvissning om att råttan snart glöms bort till förmån för skumma försäljare, barn som busar och bilar som står med ljuset på.
Vi för numera fågeldagbok. Varje art räknas dagligen, en pinne per fågel. Vi ser givetvis inte - ledsamt nog - skillnad på individerna, utan det vi räknar är högsta antalet av varje art som kan ses samtidigt. Rekordet hittills i år är tolv steglitsar, tätt följt av elva grönfinkar.
Varje gång nån av oss ser en domherre ropar vi till den andra: "Domherren är här!" Och den andra kommer rusande. De sista stegen mycket långsamt för att inte skrämma den efterlängtade synen. Om det är en hona ropar vi: "Domfrun är här!"
När vi var små var domherrar en väldigt vanlig syn i våra barndoms respektive trädgårdar, så vanlig att vi förknippar vintern med dem. Eller är det alla domherrar på julkort vi egentligen minns? Jag är lite osäker nu. Men de är alltså ovanliga utanför vårt köksfönster. Vi har för säkerhets skull domherrar i mönstret på våra vintergardiner, så vi inte ska bli utan.
På bilden är det en steglits till vänster. En sådan hade varken maken eller jag sett när den första gången dök upp utanför fönstret för några år sen. Det är nu min favoritfågel med sin roliga färgteckning. Den sjunger väldigt fint också.
Sedan vi började skriva upp fåglarna har vi haft 31 arter här i vår lilla trädgårdsplätt! Det blir 34 om vi även räknar ekorren (som också den äter i fågelmataren), katterna som smyger omkring - och råttan vi såg för en månad sen.
Ja, faktiskt - en råtta. Den enda som min man har sett på alla de 27 år han har bott här. Jag tyckte den var rätt söt. Säg inget till grannarna.
Bildeget foto
Extramaterial: Samma text, som om Foucault skulle ha skrivit den (skrivet med hjälp av AI):
SvaraRaderaFågelmatningen som praxis inordnar sig i ett nätverk av maktrelationer, där gränsen mellan det domesticerade och det vilda ständigt förhandlas. Fåglarna – de till synes fria aktörerna – binds genom sin hunger till det spatiala arrangemang vi har konstruerat utanför vårt köksfönster. De blir en del av vår dagliga existens, våra rutiner, våra subjektiva formationer.
Men denna handling, att mata, att räkna, att betrakta, kan inte reduceras till en naiv omsorgshandling. Den är inbäddad i en epistemologisk ordning där det accepterade och det förbjudna, det idylliska och det störande, regleras genom en kollektiv diskursiv praktik. Råttan, som tränger in i denna ordning, överskrider den symboliska gränsen mellan det kontrollerade och det hotfulla. Grannarnas reaktion – paniken, de e-postburna kraven på åtgärder – demonstrerar hur avvikelsen måste markeras och disciplineras.
Och ändå är råttans närvaro, liksom katternas, ekorrens, en påminnelse om att gränserna är porösa, att naturen inte respekterar den spatiala separation som vi upprättar. Trots disciplineringens mekanismer fortsätter vi att mata fåglarna. Vi räknar dem, vi för logg över deras antal. Vi upprätthåller vår lilla taxonomi, en motståndshandling mot ordningens vilja att exkludera det som inte passar in.
När vi ropar "Domherren är här!" reproducerar vi en struktur av begär, en längtan efter en förlorad vinter, en barndom där domherren ännu var vanlig. Är det en faktisk minnesbild, eller en effekt av julkortens ikonografi? Är domherren ett objekt för vår nostalgiska blick, eller är det vår blick som skapar domherren som ett saknat objekt?
Råttan såg oss. Vi såg råttan. Men vi talar inte om den. Tystnaden är en mekanism, en del av ordningens mikrofysik. Vi låter bli att säga vad vi vet, och i denna icke-yttring döljer sig en annan form av maktutövning.