Släktforskning som psykoanalys

Släktforskning verkar vara något som man börjar med när man blir lite äldre. En vanlig sak som släktforskare träffar på är det faktum att om den och den fortfarande hade levat så hade man kunnat fråga om så mycket - men när personerna levde så var man inte intresserad.

Kommer det alltid att vara så här? Kommer mina efterlevande att ångra att de inte frågade mig saker när jag väl är borta? Borde jag skriva ner allt jag kommer på om mig själv och min släkt, så att materialet finns kvar?

Jag har en bekant som nu skriver om sitt liv. Han går in för det med liv och lust. Jag har inte frågat honom om varför han skriver. Jag har nog utgått från att han gör det för sin egen skull, för att få ur sig det. För det är ju också ofta en drivkraft när man skriver om sitt liv. En god vän jag har skriver uttryckligen för att bearbeta sitt liv, med alla underliga saker som hänt där.

Är släktforskning också ett sätt att bearbeta det förflutna? Allt det där som tillsammans blev den kultur jag uppfostrades i, att forska i det är lite som psykoanalys, tänker jag mig. Fragmenten av information i kyrkböckerna - någon har dött, någon har fötts, familjen har flyttat osv - blir som starten på nattliga drömmar. Man broderar ut, fantiserar, bygger nåt som kan ha varit sant. I vilket fall som helst blir det något som är meningsfullt för en själv. Och vad det är är nog högst individuellt.

När jag släktforskade för tio år sen fastnade jag för alla anteckningar som tydde på fattigdom. Det var gripande för mig att föreställa mig hur mina förfäder och förmödrar kämpade för tillvaron. Absolut säkert har det påverkat mig genom att vissa förhållningssätt till livet har gått i arv. Jag har lätt för att känna mig fattig. På det sättet kan man säga att fattigdom kan gå i arv, oavsett livsomständigheter. Släktforskningen är ett sätt att försöka förstå det lite bättre.

Borde man börja släktforska tidigare i livet?

Bild
eget foto av en sida i en kyrkbok