Ett år av skrivande

Sista dagen i januari månad. Dags att utvärdera min skrivarvana, inklusive mitt bloggande. Det har varit roligt att uppleva det positiva med att skriva. Innan jag började hade jag visserligen en önskan att skriva, men kände samtidigt att det bar emot nåt otroligt. Jag hade svårt att tänka mig att jag nånsin skulle tycka om det. Men det började hända redan efter några dagar. Det var väldigt förvånande. Jag hade trott att jag skulle behöva mer tid för att bryta igenom motståndet. Att det kanske skulle krävas några månaders idogt skrivande varje dag tills det gick lätt. Men tydligen fanns lusten där alldeles under ytan, redo att skjuta skott bara den fick lite näring. Samtidigt har jag gradvis känt att ett annat motstånd har dykt upp. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det har att göra med den typ av texter jag har producerat. De har varit för bra, för ambitiösa. Men jag har ju tyckt om att skriva dem, så vad är problemet? Jag har heller inte precis slitit med dem i timtal...

Idag har jag inte alls lust att skriva. Jag vaknade med kraftig halsbränna, och när jag hade ätit lunch blev det ännu värre. Faktum var att jag blev orolig att det egentligen var kärlkramp. Jag kunde inte låta bli, utan googlade på symtom på kärlkramp och symtom på halsbränna. Det gjorde mig förstås inte lugnare. Kanske hade jag båda delarna? Jag la mig att vila, och somnade ett tag. Sen kändes det bättre. Särskilt efter att jag tryckt i mig ett par Novalucol som min man till slut kom hem med. Nu känns det som att jag faktiskt ska strunta i min minivana idag. Jag behöver ta det lugnt. Fast jag inser ju nu att jag ändå har skrivit. Minst en mening var det. Men, just det ja - jag sitter inte vid datorn. Jag dikterar för telefonen. Då räknas det ju inte. Men ett blogginlägg blev det ju i alla fall.

När jag var 20 år flyttade jag in i en lägenhet med riktigt kök och separat sovrum. Innan dess hade jag bott i ett rum med kokvrå. Nu hade jag fått ett jättebra jobb på SJ och hade råd med en större lägenhet i samma trappuppgång. Mina föräldrar kom med lånad lastbil och bar in en del av mormors och morfars gamla möbler till mitt nya hem: Soffa, soffbord, chiffonjé och linneskåp. Jag hade nu möbler som inte var gjorda av spånskivor! Som pricken över i köpte jag en krukväxt, en monstera. Den följde mig sen genom många flyttar. Till slut var den jättestor. Jag minns hur dess luftrötter hängde ut över krukan och ringlade sig på golvet. Vid det laget bodde jag i en sexrumsläghenhet och det fanns gott om plats för en så stor växt. Jag var stolt över att ha hållt liv i den i så många år. Minst 25 år blev det, inlusive fem flyttar. Jag har flyttat sex gånger till efter den stora lägenheten (somliga frågar sig nu varför jag har flyttat så ofta, men det har bara blivit så). Jag försöker för...

Jag nåddes av nyheten att en författare som heter Maja Larsson kommit ut med en bok om synen på föräldraskapet i Sverige under 250 år. Det här är ett ämne som typiskt skulle kunna intressera mig, så jag undrade vem hon var som hade utfört denna gedigna forskning. När jag googlade upptäckte jag att Maja Larsson för två år sen kom ut med en minst lika intressant fackbok. Den handlade om barnafödande i Sverige under 150 år. Och den nominerades till Augustpriset, så den måste ha varit jättebra. Vem var hon egentligen? Jag hittade inget i nätartiklarna om hennes bakgrund. På vissa ställen benämndes hon visserligen journalist, men jag tyckte inte det sa så mycket. Jag hittade sen hennes egen hemsida. Hon verkade ha jättemycket erfarenhet av att skriva just journalistiskt, men jag var ändå inte nöjd. Tänkte att hon kan ju ha en fil.kand i historia eller antropologi i botten. Till slut letade jag upp henne på LinkedIn. Och där framgår det att hon först pluggade litteraturvetenskap och sen ...

Religionsvetaren David Thurfjell skriver i sin bok "En lockton i ödemarken" att religiösa rum ofta har en dunkel belysning. Det finns ett halvmörker som gynnar den stämning av förtrollning som är en förutsättning för en religiös upplevelse. Jag växte upp inom Missionskyrkan. Faktum är att jag bodde i en kyrka i fem och ett halvt år. Mina föräldrar var vaktmästare i missionskyrkan på orten. Till den hörde en vaktmästarbostad som var en trappa upp från själva kyrkan. Två rum och kök med utsikt över en liten trädgård. Det var viktigt att vi barn höll oss lugna under gudstjänsterna, för annars kunde det höras ljud uppifrån oss ner till församlingen. När kyrkan var tom gick jag ofta ner och spelade på flygeln som stod på podiet. Jag kastade trånande blickar på kyrkorgeln, men den hade jag inte lov att röra. I vilket fall som helst så har jag inga minnen av något halvdunkel. Tvärtom. En missionskyrka för mig är ett väl upplyst och helt omystiskt rum. Den känsla som framför allt...

Det finns gott om romantiserade bilder av den nordiska vintern, särskilt i samband med jul. Folk i länder som aldrig har snö har sett tillräckligt med snötyngda granar, gnistrande i snett solljus för att sucka och längta efter att få befinna sig i allt detta vackra. J ag när en form av längtan till Norden, ett begär efter de platser som är täckta av is. I kylan märker jag att jag kan tänka ostört, luften känns ren och klar. Så skriver den engelska författaren Katherine May i sin bok "Övervintring: Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder". Jag instämmer helt i undertitelns påstående om att man behöver vila i svåra tider. Särskilt den svåra tid som vintern utgör. Vintern är för oss en årstid att ta sig igenom, inte nåt man längtar till. Man behöver strategier för att klara det. Och det verkar May i och för sig medveten om. Jag har en tro på den praktiska inställningen, Nordens förmåga att förbereda sig och uthärda årstiderns peakar och genombrott. Hon vi...

Jag har nog inte samma författaridoler som de flesta andra. För det första läser jag väldigt lite skönlitteratur. Nästan alla jag har pratat med menar skönlitteratur när de säger att de tycker om att läsa böcker. För mig är det inte så. Jag älskar böcker och vill omge mig med böcker. Om jag är orolig eller nedstämd så kan jag avhjälpa det med att gå in i ett antikvariat eller bibliotek. Bara doften av böcker gör mig på gott humör. Jag kan oftast inte låta bli att samla på mig en hög som ska följa med mig hem. Ibland köper jag böcker jag mer eller mindre vet att jag inte kommer att hinna läsa. Det är ju så härligt bara att äga böcker! Men det är inte romaner jag letar efter, det är facklitteratur. Det är underbart hur all världens kunskap kan finnas tillgänglig för mig i ett rum. Det är så det känns. Före internet surfade jag i bibliotekens kataloger. Jag hittade en referens i en bok jag läste, gick till katalogen - som då bestod av utdragbara lådor med kort - och letade upp nästa b...

Mitt nyårslöfte var att skriva en mening varje dag. Det där med minst en mening kommer sig av att jag för tio år sen lärde mig tekniken "minivana". Den går ut på att vanan, själva handlingen man bestämmer sig för att utföra, ska vara så liten och obetydlig att det är löjligt. Därmed uppstår det inget motstånd mot att göra den. Och över tid förvandlas handligen till en vana. Men det är ju ett trick. Man lovar sig själv högtidligt att bara göra denna lilla miniinsats, men man vet innerst inne att när man väl börjat – till exempel skriva – så är det lätt att fortsätta. Så baktanken för mig är att det ska bli mer än en mening. Hittills har det blivit så varje dag. Och alla dagar i januari utom en har jag gjort det till ett blogginlägg. Häromdan när jag vaknade kände jag en olust inför tanken på att skriva en längre text och göra ett blogginlägg. Det kändes som om någon tvingade mig att göra det. Och jag avskyr att bli tvingad, även om det är av mig själv. Nåt inom mig försök...

Jag läser just nu en bok som heter "Övervintring: Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder". Jag kan inte bestämma mig för om den handlar om just det titeln säger, alltså att man behöver ett speciellt förhållningssätt när man har det svårt i livet, eller om den faktiskt handlar om årstidernas växlingar i naturen. Författaren Katherine May avhandlar båda delarna, och har delat in boken i kapitel som vart och ett har en månad som titel - från "September" till "Mars". Jag har inte läst klart den än, men jag anar att hennes svåra tid kommer att vara över när hon når slutet av kapitlet "Mars". Krisen har följt årstidernas växlingar. Anledningen till att jag lånade den här boken på biblioteket är att jag tycker vintern är väldigt jobbig. Jag har mycket mer behov av både sömn och vila då. Jag började märka det här nån gång efter att jag fyllt 30, och det har sakta blivit värre under årens lopp. Jag anser personligen att alla vi nordbor d...

Idag kom min man hem med en nygrillad kyckling. Den var fortfarande varm. Jag skulle göra en kycklingsallad på den, men det första jag gjorde var att skära av en lårklubba och glufsa i mig den vid diskbänken. Underbart gott! Sen var både händerna och läpparna alldeles kletiga, och jag kände mig lite matt och lycklig. Min man uppmuntrar det här beteendet. Han tycker det är sexigt. Det är visst nåt med sinnlig glupskhet som tilltalar honom. Han hade varit på stan och gripits av en lust att uppvakta mig på nåt sätt. Först funderade han på att köpa en röd ros. Men det blev alltså en grillad kyckling istället. Han vet vad jag behöver! Jag vet inte vad det är med grillad kyckling, men nåt i den når mig på cellnivå. Den riktigt ropar "ät mig!". En gång satt jag på en buss i Stockholm med en nygrillad kyckling i en påse. Jag kunde inte hålla mig, utan slet upp påsen och började äta med händerna. Jag läste nånstans att det finns mycket selen i kycklingkött beroende på det foder kyc...

Det skotska uttrycket hurkle-durkle har blivit en meme. Det betyder att ligga kvar i sängen efter att det är dags att gå upp, men har omtolkats till att nu betyda att ligga och mysa i sängen för att det helt enkelt är skönt. Jag älskar långa, långsamma förmiddagar i sängen! Först och främst ligger jag kvar en stund efter att jag har vaknat och liksom vänjer mig vid att det är en ny dag. Sen går jag upp och gör den godaste frukost jag vet, rostad bröd med te och ett löskokt ägg. Denna frukost äts naturligtvis från en bricka i sängen. När frukosten är överstökad skriver jag dagbok. Sen läser jag i någon av alla de böcker jag just då har på gång. Ofta lyssnar jag på en podcast. Medan jag fortfarande jobbade var de lediga dagarnas förmiddagar närmast heliga för mig. Jag tyckte hela dagen var förstörd ifall jag var tvungen att gå upp tidigt och ge mig iväg, oavsett orsak. På den tiden kunde jag rättfärdiga det med att jag behövde varva ner och återhämta mig efter arbetsdagarnas stress. ...

Idag var det solsken i Göteborg. Det var en dags fönster mot solen, mitt i en grådaskig period av lågtryck. Jag tog en promenad ut till havet, till mitt stamfik Sjöboa. När jag hade kommit hundra meter kom bussen precis. Jag steg på, och åkte så långt den gick åt det håll jag skulle. Jag kände mig så trött. Tänkte att jag kommer inte orka att gå fram och tillbaka hela vägen. Jag önskar att jag hade tagit bussen en bit på vägen tillbaka också, för jag var tvungen att sätta mig och vila ett par gånger. Ibland får jag så ont i kroppen när jag är ute och går. Det blir bara värre ju längre jag går. Ingen "andra andning" med endorfiner hjälper mig. Jag tror jag saknar genen som fixar det. Somliga människor älskar att vara fysiskt aktiva, det finns till och med de som har fysisk träning som ett intresse. Inte jag. Min grej är att vara intellektuellt väldigt aktiv, ständigt söka ny kunskap, läsa böcker och diskutera. Det finns ju folk som avskyr det, så varför får inte jag avsky a...

Min man har varit på ett seminarium hela dagen idag. Det passade mig bra, för jag kände att jag behövde vara ensam. Vi är rätt många här i världen som har det behovet. Vi drar oss ibland undan för att ladda våra batterier, som det heter. Enligt en teori tyder det här på att man är introvert. När jag upptäckte konceptet introversion för sådär 25 år sen var det en aha-upplevelse. Det fanns alltså en fullständigt naturlig förklaring till min återkommande önskan att slippa ha folk omkring mig. Jag som hade trott att det var nåt fel på mig. Det här var innan det dök upp speciella böcker om introversion. Nuförtiden är det inte bara rumsrent (om än inte helt accepterat) att vara introvert, det är nästan ett honnörsord i vissa kretsar. Det signalerar att man är en djupt tänkande människa. Vilket jag naturligtvis är! Jag har dock blivit mer tveksam till etiketten "introvert" för egen del. För jag kan vara enormt extrovert tillsammans med andra. Jag tar lätt kontakt med okända, jag ...

När jag var liten sög jag på tummen. Jag hade också ett mycket kärt gosedjur som jag hade döpt till Tissetass. Han var en liten brun stoppad tyghund med skotskrutigt tyg runt magen. Medan jag sög på tummen brukade jag stryka hans mycket lena "päls" mot mitt ansikte. Jag älskade honom och hade honom med mig överallt hemma. Efter ett tag började stoppningen ramla ut ur honom, och till slut var Tissetass helt platt. Sen lossnade det rutiga mittenstycket. Jag fortsatte använda honom som snuttetrasa tills det bara var en liten tyglapp kvar. Mamma försökte slänga bort hans kvarlevor, men jag hittade dem alltid i soporna och räddade honom. Till slut gav hon upp och lät mig hållas. När jag var ungefär tio år hittade jag på en sång om honom: Tissetissetasse släng nu bort din kasse Du ska stora kovan få ifrån topp och ifrån tå Tissetissetasse Tiss tuss! De här sången fanns med i den Gosedjurens melodifestival som jag och min bror ordnade. Det var ett antal barnsliga och kor...

Ofta när jag lägger mig har jag svårt att somna. Jag använder för det mesta olika appar med lugnande ljud eller en röst som läser upp små berättelser. Det får hjärnan att släppa vakenheten och glida in i sömn. En av mina favoriter på sistone är podcasten "Radio Insomnia", som är helt och hållet AI-genererad. Den föreställer en radiostation på en liten plats i öknen där tiden står still. Radiorösten är väldigt trygg och lugnande. Olika låtar (AI-genererade) spelas, lyssnare ringer in (även dessa samtal är AI-genererade). Natten till igår hjälpte ingenting. Jag hade kommit på ett ämne att skriva om, och min hjärna var stormförtjust och vägrade sluta tänka på det. Formuleringarna radade upp sig för mig. Jag redigerade texten gång på gång i tankarna. Då och då kändes det som om dåsigheten började sänka sig, men vakenheten kom tillbaka och hindrade mig från att somna. Det här har faktiskt blivit ett större problem efter att jag slutade jobba. Förr när jag låg och vred mig i s...

1998 var jag i stort behov av en nystart i livet. Min tre barns far hade bestämt sig för att han hatade mig samt flyttat 13 mil bort. Jag var pank och deprimerad och tvivlade på det mesta. Främst på mig själv. Då började SVT sända science fiction-serien "Star Trek: Voyager". Den blev en fast punkt för mig. Tre starka kvinnor blev mina alter egon och inspirationskällor. Captain Kathryn Janeway Min främsta idol! Kathryn Janeway är kapten på rymdskeppet Voyager och gör allt rätt. Hon är mjuk och lyhörd när nån behöver hennes stöd, sträng när någon beter sig illa - och alltid klok och handlingskraftig. Hon tappar aldrig tron på att de ska hitta hem till Jorden igen, och hon skapar tillit mellan alla besättningsmedlemmar fast de från början kommer från två olika skepp som i princip strider mot varandra. Vem skulle inte vilja vara som hon? Jag fick för några år sen chansen att vara chef under ett tag, men jag kunde inte leva upp till den här fantastiska förebilden. Fast om jag...

Idag lyssnade jag på SF-bokhandelns allra första podcastavsnitt från 19 juni 2012. Där intervjuas författaren Kristoffer Leandoer (uttalas 'leanDÅR') om sin fantasyroman "Namnsdagsflickan". Intervjun kommer in på ämnet verklighetsflykt, eftersom fantasy och science fiction ofta benämns som just det utifrån att den handlar om saker som inte kan hända. Leandoer säger inledningsvis så här: Jag är helt för verklighetsflykt. Jag tycker att verklighetsflykt är jättebra. Jag vill absolut utnämna "Namnsdagsflickan" till verklighetsflykt. Jag hoppas att allt jag skriver är verklighetsflykt. Det är ju lite grand att sticka ut hakan. Som de flesta andra så har jag gått och tänkt att verklighetsflykt är nåt dåligt, nåt man inte vill bli påkommen med att hålla på med. Kanske det är ok för barn, men absolut inte för vuxna. Men man kan alltså tänka tvärtom, att det är nåt bra. Leandoer menar att allt som inte handlar om verkligheten exakt här och nu är verklighetsfly...

Igår tog jag med mig festivalprogrammet från GU när jag råkade gå förbi en packe på väg ut. Jag hade väl egentligen tänkt att strunta i filmfestivalen i år. Huvudanledningen är att jag och min man abonnerar på festivalens egen filmapp Drakenfilm, och där kan vi se festivalfilmer året runt, när vi vill. Förr var det ju en happening när det blev filmfestival, för den typen av kvalitetsfilm var inte så lättillgänglig. Det var liksom enda chansen under året, och man var jättelycklig över den. Men nu finns som sagt såna filmer tillgängliga hela tiden. En annan anledning att hoppa över festivale: GFF går alltid i slutet av januari, alltså under den kallaste delen av året. Jag hatar att gå ut då. Jag minns hur jag frusit på väg till och från filmer under årens lopp. Och när man äntligen kommer in så får man stå och trängas i kö jättelänge om man vill ha bra platser. Det är nämligen inte numrerat. Ibland tar luften slut i foajén om det är en populär film och en salong med många platser. D...

Snart ska jag ta bussen, och efter det spårvagnen till Chalmers. Sen promenerar jag 10-15 minuter till Eklandagatan 86, där delar av Högskolan för scen och musik huserar medan det byggs nya lokaler till allt som har med konstnärliga uttryck att göra. Jag ska gå på kursavslutningen för "Operahistoria - verk kontra tolkning 1". Alla som har deltagit under höstterminen ska redovisa sin analys av en valfri operaföreställning. Vi får fem minuter per person. Jag förväntar mig att folk drar över tiden, så brukar det alltid vara. Jag har valt att analysera en föreställning ur uppsättningen #Superflute, det vill säga Mozarts opera Trollflöjten i TV-spelsmiljö med ett nyskrivet libretto på engelska. Super Mario, Link, Zelda, Donkey Kong och andra TV-spelskaraktärer är med. Ganska kul, men inget egentligt djup. Jag tror kanske att kompaniet Pacific Opera Project är nöjda bara folk skrattar. Här är en trailer: Mina vuxna barn och bonusbarn tittade på den inspelade föreställningen til...

Merete Mazzarella skriver så här i en bok jag håller på och läser: "Man kan köpa en klänning man vet att man aldrig kommer att bära. Man köper den som en påminnelse om ett liv man aldrig kommer att leva." Jag läste den meningen och funderade på om jag har gjort så. Jag tror inte det. Däremot har jag längtansfyllt tittat på roliga plagg i glada färger och mönster, och önskat att jag var den sortens person som kunde bära ett sånt plagg utan att känna mig konstig. Men jag har inte köpt dem. En del inom mig gillar uppenbarligen de där kläderna, samtidigt som andra delar av mig har en helt annan smak - och de sistnämnda delarna vinner. Vissa kläder i garderoben använder jag väldigt ofta, andra har jag sällan på mig. Ibland blir jag väldigt trött på "ofta"-kläderna. Men de är framför allt bekväma. Eller är det bara nåt jag intalar mig? Är en del andra kläder egentligen lika bekväma, fast jag har fastnat i en vana att ha samma gamla blåa topp med cirkelmönster? Det k...

I morse hade jag flera uppslag till vad jag skulle kunna skriva. Sen dess har jag läst en jätteintressant historisk essä av Maja Hagerman , varit ute och promenerat med ett par vänner i den kalla nordanvinden, tittat på ett avsnitt av "Downton Abbey" och druckit glögg, haft en lång diskussion om ditt och datt med min man och till sist för ovanlighetens skull pratat i telefon med äldste sonen - som bland annat rapporterade att han och hans fru numera har katt! Nu känner jag mig uppfylld av alla dessa saker och samtidigt oinspirerad att skriva. Det räcker liksom att leva livet idag, jag behöver inte dessutom skriva om det. Men jag sitter här pliktskyldigt ändå och skriver. Det är så man når framgång, sägs det. Det viktigaste är att infinna sig. "Showing up", som det heter på engelska. Jag är imponerad av mig själv. (Bilden speglar inte riktigt min uppgivna känsla, och jag har framför allt ingen katt. Det var Chat GPT som tyckte att det skulle vara med katter oc...

Jag förlorade sju år av mitt liv till Scientologikyrkan. 1983-1989 umgicks jag bara med scientologer, läste bara texter av grundaren L. Ron Hubbard och tänkte bara på hur jag skulle tillämpa läran bättre och omvända andra till den. Jag levde i en avsnörd del av livet, i en annan verklighet. Det som fanns utanför scientologins värld nådde mig bara fragmentariskt. Jag uppfattade attentatet mot Reagan, mordet på Olof Palme och reaktorhaveriet i Tjernobyl eftersom det var överallt på löpsedlarna. Men i övrigt var det som att jag hade klivit ur samhället och levde någon annanstans. Jag avstannade i min kulturella utveckling under de här sju åren. Att jag tänker på det här nu beror på att jag funderar över vilka svenska författare jag skulle kunna inspireras av som är jämngamla med mig, såna som har växt upp i samma tid som jag och därför influerats av den. När jag började googla och läste om dem som är födda samma år insåg jag plötsligt att de hade studerat, läst och skrivit och skapat...

Jag lyssnar på en spellista på Spotify som heter "jazz i bakgrunden". Den ackompanjerar min frukost på sängen och vyn ut mot päronträdet där småfåglar slåss om solroskärnorna i mataren. Solen skickar strålar mot mitt sovrumsfönster, den har faktiskt orkat upp över grannens hustak idag. Jag mår gott. Det slår mig att den långsamma, lågmälda jazz som finns på den här spellistan antagligen inte står så högt i kurs bland musiker och kännare. Den är förpassad till att vara i bakgrunden på till exempel restauranger. Jag har nog alltid skämts lite för att jag föredrar den typen av jazz framför snabbare och hetsigare. Och skämts för att jag inte klarar att spela snabba låtar på pianot. Det är ju fint att klara av många toner på kort tid. Min man har lärt mig att uppskatta långsamma filmer - gärna filmer där det "inte händer nånting". Han säger att då hinner man tänka. Jag inser nu att när jag lyssnar på en långsam jazzlåt så hinner jag känna . Ackorden som avlöser vara...

Igår blev jag ganska uppåt när jag insåg att jag gillade att sitta och skriva. Det är något jag inte trodde skulle hända! Sen kunde jag inte somna, utan låg vaken och funderade på olika texter och fantiserade om att i framtiden ge ut en bok. Tände till slut lampan och läste lite mer om "creative nonfiction", eller litterär sakprosa, som är min nyupptäckta genre. Idag är jag trött och oinspirerad. Hade jag inte haft mitt nyårslöfte så hade jag aldrig i livet satt mig att skriva. Men det är ju bara att slå på datorn och skriva en mening, så lite kan jag ju orka med. Och i och med att jag nu redan skriver så kan jag lika gärna fortsätta en stund. Det är så det funkar. Man lurar sig själv att börja. Att det går upp och ned med inspirationen och entusiasmen är inget nytt för mig, sån är jag med allt. Min man tycker att jag är skojig som med övertygelse ena veckan kan säga att jag ska lära mig italienska och köper böcker och laddar ner appar - för att nästa vecka meddela att n...

Jag upptäckte för ett litet tag sedan en genre som jag inte visste hade ett namn: "Creative non-fiction", där "non-fiction" betyder facklitteratur eller sakprosa. Motsvarigheten på svenska för hela begreppet skulle kunna vara litterär sakprosa, eller varför inte kreativ sakprosa. Poängen är att det är tillåtet, och önskvärt, att ta till skönlitteraturens alla grepp för att fängsla läsaren. Låter ju jättekul! Man föreställer sig lätt att sakprosa alltid ska vara torr och humorfri, enbart överföra information. Och så lär man sig ofta att skriva (vetenskapligt) när man läser på högskolan. För min egen del har jag läst väldigt mycket forskningsrapporter och en del doktorsavhandlingar, just i syfte att få reda på fakta. Och när jag läste på högskolan lärde jag mig att skriva så att jag som författare inte skulle märkas. Man skulle aldrig använda ordet "jag" ifall man kunde undvika det. Nu är det lite olika kultur på olika institutioner, men i stort sett är d...

Det enda jag har lovat är att skriva en mening om dagen. Det är det som ska bygga upp min vana: att jag faktiskt slår på datorn och skriver något. Sen behöver det inte bli nåt vettigt, och ingenting för bloggen. Men det känns tomt att inte blogga. Det är väl en del av den vana jag håller på och bygger upp, kanske. Idag har jag varit inne i stan hela eftermiddagen, och sen när jag kom hem orkade jag inte riktigt skriva, inte med en gång. Alla intryck från spårvagnar, regn, snöglopp, affärer och folk inne i stan - alla intryck behövde lägga sig. Och sen skulle man se på Downton Abbey, en vana jag och maken har. Så nu är klockan 21.15 och jag sätter mig att skriva. Egentligen motvilligt, men när jag väl börjat är det så lätt. Jag har sagt till mig själv, och till andra, i flera år att jag avskyr att skriva. Men det verkar inte vara sant. I så fall skulle det väl just nu kännas plågsamt istället för… ja, nästan lustfyllt. Det kanske finns hopp.

Jag läser " En lockton i ödemarken " av religionsvetaren David Thurfjell. Det är den andra boken jag läser av honom. Den förra heter " Granskogsfolk " och handlar om hur naturen är en sorts religion för svenskar. Jag lånade den först på biblioteket, men tyckte den var så bra att jag köpte den när jag hade läst ut den. Vill ha den i bokhyllan att ta fram och referera till då och då. I vilket fall som helst - denna andra bok jag läser har undertitel "Om människans förmåga att besjäla världen", och kan ses som en uppföljare till "Granskogsfolk". Nu handlar det inte längre bara om naturen som en religiös tillflykt, utan om hur vi hittar tecken på en andlig existens överallt. Tror jag i alla fall, jag har bara läst 44 sidor än så länge. Thurfjell skriver att man kan se alla religiösa ritualer som ett slags lek. Lek i bemärkelsen något människoskapat, en kulturyttring som följer vissa regler och vars kärna är att deltagarna vet att skeendet har tv...

Igår var jag på Stadsbiblioteket. Jag passade på att låna en hel hög böcker som katalogiserats som "Essäer". Det var väldigt varierande typer av texter, måste jag säga. Jag är inte riktigt säker på att alla egentligen borde klassas som essäer, men de är inte skönlitterära i alla fall. En bok av Umberto Eco faller nog inom de vida ramarna för "creative non-fiction". En annan bok var Sigge Eklunds "Livets små njutningar: Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva". Jag hade varit lite nyfiken på den eftersom den tydligen har sågats av kritikerna. Det sämsta man kan säga om den är att den är ojämn. Många av de små betraktelserna är briljanta. Men andra verkar inte ha redigerats ordentligt, och då menar jag inte korrfel utan berättandet. Synd. Sigge Eklund är duktig med ord. En betraktelse slutar med att han känner att när han dricker en ouzo så har han "hela Medelhavet" i sin mun. Jag avskyr ouzo, men den skildringen gjor...

Idag har jag fortsatt en, troligen, månghundraårig tradition för kvinnorna i min släkt. Jag har tillagat lutfisk. Dock la jag den inte i blöt på Anna-dagen, som traditionen egentligen bjuder, utan jag köpte färdiglutad fisk på Hemköp och kokade den alltså bara. Men ändå. Min man är inte särskilt intresserad av lutfisk, och jag tror inte att nåt av barnen gillar det - även om de kanske skulle äta det om det ställdes fram. Så det är bara för min egen skull jag lagar till den. Och indirekt för traditionens skull. För jag skulle själv inte bry mig om det inte hade varit en tradition i min ursprungsfamilj. Men det känns väldigt tillfredsställande när lutfisken är kokt och den vita såsen är klar och jag sätter mig att äta. Doften, utseendet och smaken är precis som de ska vara. Det är bara att slappna av. Lite sorgligt är det kanske att traditionen kommer att dö ut med mig. Jag har inget barn som kommer att fortsätta den. Men så är det ju med traditioner, förr eller senare försvinner de ...

Jag har lovat mig själv att jag ska skriva en mening varje dag. Jag ska sätta på datorn och logga in i ett Googledokument och skriva nåt. Minst en mening. En väninna säger att hon skulle vilja läsa om jag började blogga. Min man tycker inte att jag ska blogga. Han verkar vara lite rädd för bloggande, pratar om att jag kommer att bli utsatt för otrevliga kommentarer. Han rekommenderar mig att skriva bara för mig själv. Och han lovar att läsa det. Nåja, två läsare. Det är väl mer än många har, antar jag. Kanske kan jag tvinga barnen också.