Att skriva som minivana

Mitt nyårslöfte var att skriva en mening varje dag. Det där med minst en mening kommer sig av att jag för tio år sen lärde mig tekniken "minivana". Den går ut på att vanan, själva handlingen man bestämmer sig för att utföra, ska vara så liten och obetydlig att det är löjligt. Därmed uppstår det inget motstånd mot att göra den. Och över tid förvandlas handligen till en vana.

Men det är ju ett trick. Man lovar sig själv högtidligt att bara göra denna lilla miniinsats, men man vet innerst inne att när man väl börjat – till exempel skriva – så är det lätt att fortsätta. Så baktanken för mig är att det ska bli mer än en mening. Hittills har det blivit så varje dag. Och alla dagar i januari utom en har jag gjort det till ett blogginlägg.

Häromdan när jag vaknade kände jag en olust inför tanken på att skriva en längre text och göra ett blogginlägg. Det kändes som om någon tvingade mig att göra det. Och jag avskyr att bli tvingad, även om det är av mig själv. Nåt inom mig försöker få mig att tycka att det är bloggen som är huvudsaken, att det är min plikt att få ut ett inlägg varje dag.

Jag låg kvar en stund och funderade. Olusten fanns där, och jag undrade hur jag skulle kunna upprätthålla min vana trots den. Inte vill jag bygga en vana kring nåt jag inte känner för att göra. Å andra sidan är det faktiskt jättekul att blogga och ha läsare till mina texter. Efter att ha legat och grubblat ett tag insåg jag plötsligt att jag var hungrig. Jag steg upp och gjorde frukost. Klockan var ganska mycket (jag säger inte hur mycket, för då kanske någon dömer mig).

När jag väl fått i mig lite rostat bröd och te kändes det mycket bättre. Och då, som genom ett trollslag, fick jag en hel hög med idéer för mitt skrivande – idéer jag var ivrig att omsätta i praktiken.

Se där vad lite frukost kan göra!

Länkar
"Mini Habits"

Bild
Målning från 1874 av Federico Zandomeneghi
Källa Wikimedia