Tankar om essäer

Igår var jag på Stadsbiblioteket. Jag passade på att låna en hel hög böcker som katalogiserats som "Essäer". Det var väldigt varierande typer av texter, måste jag säga. Jag är inte riktigt säker på att alla egentligen borde klassas som essäer, men de är inte skönlitterära i alla fall. En bok av Umberto Eco faller nog inom de vida ramarna för "creative non-fiction".

En annan bok var Sigge Eklunds "Livets små njutningar: Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva". Jag hade varit lite nyfiken på den eftersom den tydligen har sågats av kritikerna. Det sämsta man kan säga om den är att den är ojämn. Många av de små betraktelserna är briljanta. Men andra verkar inte ha redigerats ordentligt, och då menar jag inte korrfel utan berättandet. Synd. Sigge Eklund är duktig med ord. En betraktelse slutar med att han känner att när han dricker en ouzo så har han "hela Medelhavet" i sin mun. Jag avskyr ouzo, men den skildringen gjorde att jag önskade att jag tyckte om det. Många av betraktelserna går ut på att berättelsens "du" upplever en sorts sammansmältning med tillvaron. Jag blir inspirerad när jag läser och måste ofta lägga boken åt sidan för att försjunka i mina fantasier om det beskrivna. Jag tycker att Eklund har fått oförtjänt kritik, men om jag får gissa kommer den från folk som inte själva gillar att komma nära livets sinnligheter.

Jag har anmält mig till en sommarkurs om essäskrivande. Nånstans har jag väl en ambition att faktiskt skriva essäer. Men där kopplar tankar om prestation in, det känns inte lika lekfullt och lustfullt som att bara skriva ett enkelt blogginlägg om vardagen och lutfisk. Jag måste då bli godkänd av nån som jag har respekt för. När jag skriver "ett enkelt blogginlägg" känner jag att jag har koll. Jag känner mig kanske till och med lite bättre än den tänkta, genomsnittliga läsaren. Skriver jag en essä är jag genast i underläge. Är det då verkligen något jag ska ägna mig åt? Den som lever får se.