Dunkel, förtrollning och skönhet
Jag växte upp inom Missionskyrkan. Faktum är att jag bodde i en kyrka i fem och ett halvt år. Mina föräldrar var vaktmästare i missionskyrkan på orten. Till den hörde en vaktmästarbostad som var en trappa upp från själva kyrkan. Två rum och kök med utsikt över en liten trädgård. Det var viktigt att vi barn höll oss lugna under gudstjänsterna, för annars kunde det höras ljud uppifrån oss ner till församlingen. När kyrkan var tom gick jag ofta ner och spelade på flygeln som stod på podiet. Jag kastade trånande blickar på kyrkorgeln, men den hade jag inte lov att röra.
I vilket fall som helst så har jag inga minnen av något halvdunkel. Tvärtom. En missionskyrka för mig är ett väl upplyst och helt omystiskt rum. Den känsla som framför allt skulle framkallas där var nog glädje. Jag kommer att tänka på att "evangelium" betyder glatt budskap. Jag är inte religionshistoriker, men jag misstänker att frikyrkorna i Sverige fokuserar mer på Nya testamentet än Svenska kyrkan traditionellt har gjort. Det var mycket lovsång. Mycket musik och sång överhuvudtaget. Antagligen har jag Missionskyrkan att tacka för att jag senare under livet har hållt på mycket med musik.
Det här med dunkel är intressant ändå. För visst ligger det nåt i vad Thurfjell skriver i sin bok. När man inte ser allt omkring sig, utan mest anar, så kan fantasin fylla i mer fritt. Den japanska författaren Junichiro Tanizaki, som levde 1886-1965, har skrivit om hur dunklet inomhus, innan det elektriska ljusets ankomst, i hans tycke var viktigt för japansk kultur.
Jag hittade hans lilla skrift "Till skuggornas lov" på biblioteket. Vissa saker han nämner, som hemtrevlighet, enkelhet, mjukhet och harmoni, de förstår jag och kan delvis hålla med om. Visst är det mysigare med brasans eller stearinljusets sken än elektriskt ljus - för att inte tala om lysrör.
Annat är för mig svårare att förstå. Tanizaki menar att den västerländska vanan att putsa och polera metall, tills den glänser, gör saker fulare. Han beskriver gamla föremål som efter åratal av hanterande har blivit belagda med en hinna som skapar en vacker dunkelhet. Översättaren har använt ordet "patina". Det är ett ord jag kan förstå. Tänk bara på alla möbler i stilen "shabby chic" som såldes för ett decennium sen! Men kladdiga metallföremål, deras skönhet är jag tydligen för inne i den västerländska kulturen för att uppskatta.
Vi är inne i en årstid nu där mörkret dominerar. För att skapa trivsel tänder vi levande ljus. Har man tur, som jag och min man, så har man en eldstad där man kan tända en brasa. Skuggorna blir annorlunda av sådant ljus. Uppstår då en känsla av förtrollning? Blir vi religiösare på vintern? Eller är det helt enkelt en skönhetsupplevelse för oss? Kanske hänger det ihop.
Länkar
-"En lockton i ödemarken: Om människans förmåga att besjäla värden"
-Junichiro Tanizaki
-Om "In Praise of Shadows"
Bild
Eget foto
Kommentarer
Skicka en kommentar