Att behöva vara ensam

Min man har varit på ett seminarium hela dagen idag. Det passade mig bra, för jag kände att jag behövde vara ensam. Vi är rätt många här i världen som har det behovet. Vi drar oss ibland undan för att ladda våra batterier, som det heter. Enligt en teori tyder det här på att man är introvert.

När jag upptäckte konceptet introversion för sådär 25 år sen var det en aha-upplevelse. Det fanns alltså en fullständigt naturlig förklaring till min återkommande önskan att slippa ha folk omkring mig. Jag som hade trott att det var nåt fel på mig. Det här var innan det dök upp speciella böcker om introversion. Nuförtiden är det inte bara rumsrent (om än inte helt accepterat) att vara introvert, det är nästan ett honnörsord i vissa kretsar. Det signalerar att man är en djupt tänkande människa. Vilket jag naturligtvis är!

Jag har dock blivit mer tveksam till etiketten "introvert" för egen del. För jag kan vara enormt extrovert tillsammans med andra. Jag tar lätt kontakt med okända, jag bjuder på mig själv, jag är jättetrevlig! Tills jag inte orkar längre. Då vill jag bara bort, bort. Det hände igår när jag var på stan och gick på museum. Mycket folk och ljud där, mycket folk och ljud på cafét efteråt, mycket folk och ljud på spårvagen hem. Det är nog sviterna av det som gör att jag behöver vara ensam hela dagen idag. Kanske är det inte introvert jag är, utan känslig för intryck. (Det finns ett uttryck för det också: högkänslig.)

Idag började jag som vanligt med en lång frukost i sängen med läsning och en podcast. Sen fick jag lust att gå ut en liten stund. Men jag behövde fortfarande vara för mig själv. Så himla bra då att det finns små naturområden nära mitt hus! Jag är verkligen lyckligt lottad på det sättet. Både nära till ett köpcentrum och nära till naturen.

Ibland längtar jag tillbaka till den stuga mitt ex hade på Hunneberg i Västergötland. Där tillbringade jag mycket tid ensam för tio år sen. Närmaste granne var hundra meter bort. Jag åt frukost utomhus i ur och skur varje dag året runt. Utsikt mot femtio meter höga klippor, och runtomkring skog. Å, vad jag njöt! Jag var utbränd på den tiden, och tillvaron där rehabiliterade mig.

Idag gick jag några hundra meter bort till ett pyttelitet skogsområde med en halvt igenväxt damm i mitten. Där tog jag fram mitt sittunderlag och satte mig på en bänk. Det hände absolut ingenting medan jag satt där. Vinden susade inte ens, vilket är ovanligt här på västkusten. Det enda som hördes var Västerledens svaga sus nån kilometer bort.

Efter att jag kom hem låg jag i ett soffhörn och läste ett par timmar tills min man kom hem. Jag upptäckte, förvånad, att det var roligt att prata med honom. Jag var visst återställd.