Långsam och lågmäld jazz

Jag lyssnar på en spellista på Spotify som heter "jazz i bakgrunden". Den ackompanjerar min frukost på sängen och vyn ut mot päronträdet där småfåglar slåss om solroskärnorna i mataren. Solen skickar strålar mot mitt sovrumsfönster, den har faktiskt orkat upp över grannens hustak idag. Jag mår gott.

Det slår mig att den långsamma, lågmälda jazz som finns på den här spellistan antagligen inte står så högt i kurs bland musiker och kännare. Den är förpassad till att vara i bakgrunden på till exempel restauranger. Jag har nog alltid skämts lite för att jag föredrar den typen av jazz framför snabbare och hetsigare. Och skämts för att jag inte klarar att spela snabba låtar på pianot. Det är ju fint att klara av många toner på kort tid.

Min man har lärt mig att uppskatta långsamma filmer - gärna filmer där det "inte händer nånting". Han säger att då hinner man tänka. Jag inser nu att när jag lyssnar på en långsam jazzlåt så hinner jag känna. Ackorden som avlöser varandra skapar känslolandskap inom mig. Och det är därför jag tycker så mycket om jazz. Den innehåller oftast mer komplexa harmonier än rock och pop. Vissa harmonier kommer överraskande. Det är de som skapar den största känslomässiga effekten på mig, det blir som en kick av vällust.

I fortsättningen ska jag inte skämmas för att jag gillar - nej, älskar! - långsam jazz. Jag ska omfamna den, göra den till en stor del av min värld. Den behöver inte vara i bakgrunden.

Bonus: Här är en extremt långsam och lågmäld jazzlåt - "Distant Hearts" av Don Mason Trio.

Bild:
Chat GPT med DALL·E

Kommentarer

  1. Anonym9 januari 2025 kl. 22:44

    I morgon skall jag på jazzfestival på Konserthuset ! Men då blir det gladjazz och swing . Lite snabbare jazz är inte dumt det heller. Speciellt inte en Fredag-kväll .

    SvaraRadera
  2. Anonym31 januari 2025 kl. 14:45

    "Distant Hearts" - mycket vackert, tack för tipset!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer