Romantiserandet av nordisk vinter
Jag när en form av längtan till Norden, ett begär efter de platser som är täckta av is. I kylan märker jag att jag kan tänka ostört, luften känns ren och klar.
Så skriver den engelska författaren Katherine May i sin bok "Övervintring: Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder". Jag instämmer helt i undertitelns påstående om att man behöver vila i svåra tider. Särskilt den svåra tid som vintern utgör. Vintern är för oss en årstid att ta sig igenom, inte nåt man längtar till. Man behöver strategier för att klara det. Och det verkar May i och för sig medveten om.
Jag har en tro på den praktiska inställningen, Nordens förmåga att förbereda sig och uthärda årstiderns peakar och genombrott.
Hon vill vara som vi. Eller som hon tror att vi är. Det finns ett uttryck som heter "att göra en dygd av nödvändigheten". I Norden är man tvungen att uthärda de kraftiga svängningarna mellan årstiderna. Ska man i och med det idolisera oss som bor här, och säga att vi är bättre än andra som bor där klimatet är snällare?
Människan som art är väldigt anpassningsbar, det är därför vi har tagit över planeten. Det finns typ alltid nån som har det värre, och ändå överlever. Det är nog bara de pyttesmå björndjuren som är mer anpassningsbara. De kan överleva till och med ute i rymdens vacuum, med ofiltrerad kosmisk strålning. Det har gjorts experiment med det. Men jag vill inte byta plats med björndjuren bara för att de klarar sånt.
Katherine May reser till Nordnorges bistra kyla och får uppleva att ta vara på den lilla sol som finns, så välbekant för mig.
Jag låter det gyllene ljuset träffa mitt ansikte. Det här är den nordiska formen av solbad - som omsluter den enda kroppsdel som du vågar exponera, i den mest tänkara diffusa värmen som får mig att känna mig pånyttfödd.
Jag delar inte Mays förtjusning. Inte i princip. Visst, det finns en psykisk mekanism där man kan känna stor lycka när en plåga för en stund upphör. Jag kan nästan bli extatisk av att kunna luta mig mot en solig vägg och njuta av värmen mitt i vintern. Men det betyder inte att jag föredrar det framför att kunna klä mig i tunna kläder en varm sommardag.
Jag läser vidare i boken "Övervintring", och stannar fascinerad vid en skildring av ett kvinnorna i ett omklädningsrum på Island.
Det här är inte den sorts poserande kroppar du ser på stranden, nedbantade bortom all glädje för att bli redo för bikinisäsongen och solbrända till oigenkännlighet. Den här är nordiska kroppar, med hängade rumpor, gropiga lår och ärr efter kejsarsnitt, som talar förtroligt på ett språk jag inte förstår. Det är (...) ett meddelande om överlevnad, som har skickats vidare mellan generationer.
Jisses! Inte visste jag att jag med min "nordiska" kropp kunde ses som en så här rustik person! Ska jag vara stolt, eller ser Katherine May saker som inte finns? Det känns för mig som om hon talar om människor i ett förmodernt samhälle, ett Norden på 1800-talet. Inte är väl isländska kvinnor så annorlunda mot svenska?
Det är lätt att romantisera valda delar av ett liv man själv inte lever. Jag gör säkert samma sak när jag avundas dem som bor i varmare länder. Men det finns alltid sidor av saken som inte syns i turistbroschyrer.
När jag var på Cypern blev jag lite bekant med en kvinna som jobbade på ett café där. Vi satt och pratade en kväll och då frågade hon hur vi står ut på vintern i Sverige, vi som har så kallt. Hon fryser inomhus hela vintrarna på Cypern, där det ju är tio-tjugo grader varmare utomhus än hos oss. När jag förvånad frågade henne hur hon kunde frysa, visade det sig att de inte har ordentlig uppvärmning i sina hus på Cypern, fast det skulle behövas den kalla årstiden. De kämpar på med filtar, koftor och varma sockor.
Tänk, vi har det jämförelsevis ändå rätt bra i Sverige under våra vintrar. Om vi stannar inomhus, vill säga. Men det vete sjutton om jag väljer nordiska vintrar som förstahandsval.
Länkar
-Björndjur i rymden
-Boken "Övervintring" på Adlibris
Bild
Eget foto
Bättre , att som björndjuren , kunna gå i ide om vintern !
SvaraRadera