Ett år av skrivande

"Just because things are obvious doesn't mean they are true." - Terry Pratchett, Wyrd Sisters Vad menar Terry Pratchett med det här? Först och främst är det förstås en vitsig kommentar som fälls av en häxa i en bok om en absurd värld (den är platt och vilar på fyra elefanter som bärs upp av en sköldpadda). Men världen ifråga är en parodi på vår egen värld, så Pratchett vill även peka på nåt i verkligheten som han har lagt märke till. Jag föreslår att han vill slå tillbaka mot den enfaldiga uppfattningen att det som "alla vet" absolut måste vara sant. Om man har som enda argument att "alla vet" nåt så finns det troligtvis inte mer substans i det hela än så. Inga logiska argument, ingen forskning. Det är bara nåt som har upprepats så många gånger att man tror på det bara för att man hör det från alla håll. Det finns en kognitiv fallgrop (på engelska "fallacy") som heter saliency fallacy. Saliency är något som är iögonfallande, lätt a...

Vad som anses vara hälsa har genomgått förändringar under tidens lopp. En klassisk definition har varit "frånvaro av sjukdom". Och det är väl så vi ofta tänker på det. Men redan 1948 så skärptes den definitionen av WHO till att betyda nåt mer än bara en frånvaro av ett annat tillstånd. WHO skriver att hälsa är ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. Man kan fråga sig hur många människor som upplever detta fantastiska tillstånd någon längre sammanhängande tid. "Fullständigt" är ju hundra procent. Visst har man väl alltid någon liten skavank - fysiskt, psykiskt eller socialt. Kanske är hälsa snarare något som finns på en skala. Jag läser just nu en antologi med essäer som heter Kulturen och hälsan . Den första essän är skriven av Karin Johannesson som är professor i idéhistoria. Hon skriver att det som anses vara hälsa är kulturbetingat. Att "utstråla hälsa...

Idag fick jag syn på ett par underligt klädda personer på trottoaren i Göteborg. Svarta, utsvängda byxor med konstiga vita knappar nedtill på benen, matchande kavajer, och på huvudet rundkulliga svarta hattar med stora brätten. De bar varsitt knyte och nån sorts stavar. Jag tänkte att de var utklädda till nånting historiskt, och av nån anledning associerade jag till gesäller på vandring. Det visade sig att jag hade rätt. Jag hejdade dem och frågade: "What kind of people are you, are you cosplaying?" De berättade att de är tyska snickargesäller (de använde ordet "apprentices", som betyder lärlingar, men vad jag har läst mig till i efterhand så har de först avlagt gesällprov, så de är alltså gesäller) som går på vandring runtom i Europa. De får inte återvända till sin hemort förrän tre år har gått, och de måste gå till fots eller lifta. De har varit ute i ett och ett halvt år, och var nu på väg till Värmland. Kostymen är traditionell, och de måste ha den på sig he...

"De flesta människor lever sina liv i ett slags tidsmässigt töcken kring den punkt där deras kropp faktiskt befinner sig – de förutser framtiden eller håller fast vid det förflutna. De är oftast så upptagna med att tänka på vad som ska hända härnäst att den enda gången de verkligen märker vad som händer nu är när de ser tillbaka på det." - Terry Pratchett, boken Wyrd Sisters Bild akvarellmålning av Lars Lerin

Det är intressant hur helt vardagliga aktiviteter kan återspegla ens värderingar och egenskaper. Idag tog jag bussen de fem minuterna till Frölunda Torg på eftermiddagen. Jag hade ingen annan plan än att jag skulle köpa tandkräm och ta en cappuccino. Hela utflykten var för att motverka den uttråkning jag kände. Lite ensamhetskänslor hade jag också, oklart varför eftersom jag två dar i rad hade träffat folk. Jo, förresten - min man har varit bortrest i några dar. Inte konstigt om det känns lite ensamt då. Fast konstigt för mig, jag brukar alltid tycka att det är härligt att ha huset för mig själv. När jag kom till Frölunda Torg började jag med att fika. Det är en viktig aktivitet för mig, den får inte slarvas bort. Jag tog en cappuccino och en chokladcroissant och satte mig på uteserveringen. Det var nätt och jämt så varmt att det var behagligt att sitta där, halvmulet och blåsigt som det var. Jag hade tagit med mig en Terry Pratchett-bok för att läsa, men jag bestämde mig iställ...

"A key to the understanding of all religion is that a god's idea of amusement is Snakes and Ladders with greased rungs." Terry Pratchett, Wyrd Sisters Den humoristiske fantasyförfattaren Terry Pratchett hade inte så höga tankar om religion. Jag läste nyligen hans bok Pyramids! som är en parodi på det gamla Egypten. Genom en olycka med en jättepyramid blir alla religioner plötsligt helt verkliga och gudarna dyker upp i landet. Det roar inte översteprästen. Han anser att gudarna ska lyda honom, inte tvärtom. Pratchett flikar in sina aforismer om livet i romanerna om Skivvärden (en platt värld världen som vilar på fyra elefanter vilka bärs upp av en sköldpadda). Jag har kommit på att jag ska skriva ner dem så jag får en samling med visdomsord att bläddra i. Citatet ovan är det första jag skrev upp. Det kommer att bli många fler, och troligtvis dyker en del av dem upp här i bloggen efter hand. Bild Auckland Museum

Jag 2015 Jag har en låt bland mina favoriter på Spotify som jag gillar jättemycket. Det finns två anledningar. Den första är att den är väldigt lågmäld musikaliskt sett. Sidsel Endresen som sjunger gör det halvt viskande väldigt nära micken, det blir nästan ASMR (trenden med mysiga små ljud som ger vällustrysningar). Den andra anledningen är texten. Hela låten heter Try , och det är ett ord som återkommer i ett omkväde i slutet av varje vers. Resten av texten handlar om att vara nyfiken och fortsätta ta chanser i livet. Vad kan man göra mer än att försöka? Yoda säger visserligen i en av Star Wars-filmerna ( The Empire Strikes Back ): "Do or do not. There is no try." Det ska väl spegla en sorts kampsportsinställnig där man gör saker med fullständig övertygelse. Man kan liksom inte tveka när man ska slå sönder en tegelsten med handen. Men att för övrigt i livet inte kräva mer av sig själv än att försöka, det är sympatiskt. Alla har vi hårda kritiker inom oss som klagar ...

Varje gång jag läser igenom gamla dagböcker slås jag av hur mycket jag har mognat sen jag skrev vad det nu är. Det gäller även saker som bara är några år gamla. Är det bara som jag inbillar mig att jag blir mognare och klokare, eller är det en verklig process som pågår? Det knepiga är att jag vid varje tidpunkt även har tyckt att NU är jag vuxen och klok. För tio år sen tyckte jag att jag liksom hade mognat klart, jämfört med mitt tidigare, mindre mogna jag. Men idag tycker jag att den där 56-åringen hade ju inte nån koll. Förmodligen kommer jag i framtiden att se tillbaka på dagens 66-åriga Harriet och tycka att jag var helt ute och cyklade. Men så känner jag inte nu, jag tycker jag är väldigt sansad och förnuftig. Jämfört med tidigare då. När är man vuxen? Finns det ens en sån tidpunkt, en gräns där man träder in i vuxenlivet? Vår lagstiftning säger att man är myndig när man är 18 år, men för guds skull - det är ju bara början på ens resa mot mognaden! Tolkien skriver i en a...

För ett tag sen fick jag feedback om min blogg av en vän. Hon tyckte att jag inte skrev tillräckligt personligt. Att det blev lite stelt. Jag har tänkt på det en del sen dess. Om jag ska utgå från att hon har rätt så skyller jag nog på min akademiska bakgrund och min förkärlek för att läsa vetenskapliga rapporter och facklitteratur. Det sägs ju att det man läser färgar det man sen skriver. Och nu drar jag mig till minnes att när jag började blogga för ett halvår sen så var min högsta önskan att skriva en bra essä. Jag hade kollat in kurser om essäskrivande, och jag hittade litteratur om det. Fast sen har den önskan smält undan lite. Det beror nog på att jag har kommit på ett nytt bloggprojekt som jag ska sjösätta 2025 - min blogg om andlighet och religion. Jag föreställer mig att jag kommer att skriva ganska så personligt i den. Jag har nämligen tänkt rapportera om hur det känns i mig att försöka leva enligt olika religioner, en i taget. Fast min lite akademiska stil kanske följe...

När min dörr är stängd och min lampa släckt och jag sitter svept i skymningens andedräkt, då känner jag runt omkring mig röras grenar, ett träds grenar. I mitt rum, där ingen annan bor, breder trädet ut en skugga så mjuk som flor. Det lever tyst, det växer väl, det blir vad en okänd menar. Någon andemakt, någon hemlig makt har i trädets gömda rötter sin vilja lagt. Jag är rädd ibland och frågar ängsligt: Är vi så säkert vänner? Men det lever lugnt, och det växer still, och jag vet inte vart det strävar och vart det vill. Det är ljuvt och trolskt att bo så nära en som man inte känner… - Karin Boye, ur Gömda land (1924) Bilder 1. träd på Österlen, eget foto 2. vårt päronträd, eget foto

Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...

I ett tidigare inlägg har jag berättat att jag har börjat läsa A Life of One's Own av Marion Milner. Nu har jag läst klart kapitel ett, och har lite tankar jag vill dela med mig av. Milners premiss är att hon vill ta reda på vad som är bra för henne. Hon börjar med att ta avstånd från vad som sägs i hennes samtidskultur (1926), eftersom det var de värderingarna som ledde till kriget. (Jag har förstått att första världskriget verkligen var en vattendelare i brittisk kultur.) Dessutom, säger hon, finns det många anvisningar om hur man bör leva sitt liv som är motsägelsefulla. I vår egen tid har antalet olika budskap om hur man bör leva sitt liv ökat väldigt mycket. Vi har uppmaningar i reklam och inlägg på sociala medier som bygger på värderingar om att man ska vara vacker, smal och rik, men ser vi oss omkring märker vi att det inte är många som förkroppsligare det idealet. Att sitta stilla och vara tyst premieras i skolan. Samtidigt finns det forskare som säger att det vikti...

Denna oerhört varma dag tillbringade vi hemma - för min del mest i skuggan i trädgården. Men framåt kvällningen föreslog min man att vi skulle ta en liten segeltur och äta kvällsmackorna ombord. Segelturen blev jättetrevlig. Det var inte mycket båtar ute och det blåste precis lagom för min del. Stundtals guppade vi långsamt fram mellan öar och holmar och hörde bara naturens ljud. När vi kom tillbaka till Hinsholmskilen där vi har båten la vi märke till att det satt folk på en balkong vid Wahlborgs Marina och verkade dricka öl. Kanske hade den nedlagda restaurangen öppnat igen? Vi cyklade dit, och det var mycket riktigt en för sommaren kvällsöppen krog. Nya ägare sen ett halvår, minsann. Jag tog en lager och min man en IPA. Lite kul att ölens färger nästan harmonierar med färgerna på våra flytvästar (fast tvärtom). Vi cyklade hem medan solen sjönk mot horisonten. Så ska det vara en sommarkväll, tycker jag. Bilder egna foton

Idag hämtade jag en bok på biblioteket som jag hade läst om nånstans, har glömt var. Det var A Life of One's Own av Marion Milner. Den kom ut första gången 1934, och är en sorts klassiker. Åtminstone såtillvida att den har kommit ut i flera nya upplagor. Boken har ett "efterord" som Milner skrev för en upplaga på 80-talet och ett förord från 2023 av en litteraturvetare. Nå, vad handlar den om då? Titeln "Ett eget liv" anspelar på att Milner ville undersöka vad som gjorde henne lycklig, bortsett från vad kulturen och alla auktoriteter ansåg. Hon hade insett att hon försökte anpassa sig efter någon form av ideal, och hon ville komma loss från det. Hennes metod var att föra dagbok över vilka sammanhang och händelser som gjorde henne lycklig, och sen analysera det för att få syn på mönster. Hon höll på i sju år. När jag läste det blev jag sugen på att göra något liknande. Jag tycker om att föra bok över olika saker i privat forskningssyfte. Vad skulle jag ku...

Idag var det en väldigt varm dag. Ingen åska väntades. Jag beslöt mig för att följa med min man ut och segla för första gången i år. Jag har blivit mer och mer stressad av att segla de sista åren, och samtidigt blivit mer och mer ringrostig eftersom jag dragit mig för att följa med ut. En ond cirkel. Vår första sommar tillsammans för åtta år sen kunde jag inte få nog av att segla! Efter att ha seglat i min ungdom återupptäckte jag seglingen samtidigt som jag blev kär i min nuvarande man, och det var magiskt att vara ute med hans lilla segelbåt (en IF, för den som vet vad det är). I slutet av den andra sommaren tyckte jag för första gången att det var obehagligt när det lutade. Nästa sommar fick vi motorhaveri två gånger. Nästa igen gick vi på grund. Tillsammans med min tilltagande allmänna stress skapade det mer och mer motvilja mot att ge sig ut på sjön. Det har känts sorgligt att ha mist den fantastiska känslan som jag hade i början. Idag tyckte jag i alla fall att det var da...

När jag är ute och åker bil på sommaren och får syn på en skylt där det står nåt i stil med "Café - våfflor 200 m", så vill jag omedelbart svänga in där och fika. Det är med en liten sorg i hjärtat jag ofta får åka förbi, antingen för att jag har en tid att passa eller för att jag faktiskt nyss har fikat. Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker det är så speciellt med våfflor. Kanske är det nåt som gör att det känns gammaldags. Jag avskyr nämligen de djuprutiga, fyrkantiga belgiska våfflorna som ofta säljs nuförtiden. De borde rimligtvis smaka likadant. Men de är inte "riktiga våfflor" för mig. Och så fort nån hävdar att nåt inte är "riktigt" så kan man misstänka att det är en konservativ sida av den personen som har visat sig. Ja, där har vi det. Jag tycker att våfflor smakar som allra bäst när de serveras i en liten röd stuga med vita knutar. Landsbygdsnostalgi. Jag har faktiskt själv serverat våfflor under de omständigheterna. Det var när ...

"Hjärtat har sina fängelser som intelligensen inte kan öppna." - Marcel Jouhandeau Var och en kan tolka Jouhandeaus yttrande som hen vill. Men vad händer om man lägger till följande information? Marcel Jouhandeau var en fransk författare som levde 1888-1979. Han kämpade hela livet mot sina homosexuella "böjelser" och kände djup skam. Vid ett tillfälle brände han allt han skrivit och försökte begå självmord. Och vad händer om man lägger till följande? Han publicerade 1938 en bok som hette "Den judiska faran". Under nazisternas ockupation av Frankrike hälsade han på Goebbels i Tyskland. Saker har många lager. Bild eget foto

För tre, fyra år sen gick jag ner fjorton kilo under en tolvmånadersperiod. Jag hade lagt på mig nästan alla de kilona efter att jag blev tillsammans med min nuvarande man. Han insisterade på att vi skulle äta lagad mat även på kvällarna, och dessutom skulle det fikas innan läggdags. Jag kunde inte säga nej. Men till slut gjorde jag ändå det, och tog så småningom hjälp av en app för att ändra mina vanor för mat och motion. Appen hjälpte mig att gå till botten med alla möjliga orsaker till att jag åt mer än jag egentligen behövde, rent kroppsligt. Alla är väl bekanta med tröstätande. Men det är inte hela historien. Till exempel äter folk mer om de har sällskap. Ju fler personer vid bordet, desto mer äter man. Det är ju intressant. Efter att jag gick i pension har jag gått upp igen. Än så länge bara två kilo, men om inget görs blir det ju fler. Jag gick tillbaka i mina dagböcker för att komma på vad som var framgångsrikt för just mig när jag höll på med Noom, som appen heter. Ja...

Idag har jag tömt trumlaren efter två veckor med polermedel. Det är totalt 10 veckor av trumling med olika slipmedel som nu har gett utdelning. Som vanligt har jag trumlat blandmaterial med flera olika hårdheter, så jag har inte fått några högblanka stenar. Men de är tillräckligt blanka för att jag ska känna mig nöjd. När jag skaffade min trumlare för drygt ett år sen visste jag inte hur mycket tålamod man måste ha. Jag föreställde mig att man trumlade några dagar, och sen var det klart. Men det är alltså vecka ut och vecka in, interfolierat av att skölja stenarna och byta slipmedel. Jag är med i en Facebookgrupp för stentrumling och slipning. Där är det många nybörjare som undrar hur de ska gå till väga. Ibland kommer en fråga om vad hen har gjort för fel eftersom stenarna inte är blanka efter en vecka. Jag svarar så gott jag kan varje gång. Försöker varsamt ge råd som inte ska vara för överväldigande, samtidigt som den viktigaste informationen är med. Jag suckar lite över a...

Häromdagen kom antagningsbeskedet för högskolan. Både jag och min man har sökt två kurser i astronomi. Jag har denna första antagningsrunda inte kommit in på någon av dem. Min man kom in på båda två. Den vi helst vill gå heter Astronomi - astrologi . Även om jag inte kommer in under reservantagningen (jag har plats 15) så kan jag följa föresläsningarna, det har läraren Maria Sundin lovat. Det är bara att dyka upp i den väldigt mycket överdimensionerade salen. En kurs jag faktiskt kom in på är Kina idag . Jag tackade ja till den, främst för att jag vill fortsätta vara registrerad student vid Göteborgs universitet. Det är så förmånligt att ha tillgång till en massa forskningsrapporter via universitetsbiblioteket. Jag söker ständigt reda på källorna till olika påståenden i tidningar och böcker. Ibland tolkar jag resultatet annorlunda än den som skrivit något populärvetenskapligt. Nästan alltid får jag en mycket intressant fördjupning. Kanske kommer jag även att gå på föreläsningarna p...

Min bästa definition av sommar är när jag kan sitta utomhus i skuggan och tycka att det är skönt. Kan jag dessutom fika, ja då är det perfekt. Just idag blev min fika i skuggan på Frölunda torg, närmare bestämt Adams café. Jag är stammis där. Fast jag går inte lika ofta dit som jag gjorde ett tag. När jag gick dit som oftast behövde jag inte säga vad jag ville ha utan jag fick det gamla vanliga, nämligen en liten cappuccino och en chokladcroissant. Det är vad jag har köpt idag, fast jag fick be om det. Bild: eget foto

Hösten 2004 var jag och min musikaliske, nyfunne partner Björn oerhört produktiva. Vi bollade oupphörligen låtuppslag mellan oss. Denna första tid skrev vi så många låtar att det är svårt att avgöra vilken i ordning de blev till. En relativt tidig låt var i alla fall, att döma av den bevarande mailkonversaionen, Empty Pockets . Björn hade skickat mig en instrumentallåt som han själv kallade "Strange State". Björn brukade inte sätta namn på sina skapelser utifrån hur de lät, utan döpte dem väldigt slumpmässigt. Ibland använde han en låttitelgenerator som han hade hittat på internet. Just den här låten hade han gjort ca 15 år tidigare, alltså i slutet av 80-talet. Och den passade ihop med en text jag hade skrivit vid samma tid. Texten hade jag tänkt mig skulle vara till någon sorts jazzig musik, och "Strange State" påminde lite om jazz så det var därför jag kom att tänka på min gamla låt. När jag testade att sjunga den melodi jag hade skapat tidigare så sammanfö...

Nu blommor rosorna i Trädgårdsföreningen i Göteborg för fullt! Jag var där idag och åt lunch på Rosencaféet. Sen gick jag runt och tittade och luktade på alla rosor. Ljuvligt! Bilderna i det här inlägget kommer därifrån. Jag visste inte att (nästan) alla rosor har taggar förrän jag var 17 år. Då fick jag en ros av en beundrare som hade jobbat i blomsteraffär. Det satt en tagg kvar på rosen som han tog bort medan han förklarade att detta gör man i samband med att man säljer rosor. Jag blev förbluffad. Min morfar hade mycket rosor i sin trädgård och jag hade ju sett alla taggar på de buskarna. Men rosor i buketter från blomsteraffärer hade aldrig taggar, och därför hade jag antagit att det var olika sorter. Jag minns att jag då blev besviken på de ståtliga rosorna som såldes i affärer. I min fantasi hade de varit överlägsna sådana som jag kunde träffa på i trädgårdar. Men nu är det längesen och jag ser numera alla rosors taggighet som naturligt. Jag kan nästan se det som något p...

"Rädslan för det okända är ofta större än vår rädsla för välbekant lidande." -Ralph De La Rosa Man kan fundera på ifall man kanske försätter sig i liknande jobbiga situationer gång på gång. Och om man gör det, kan det möjligen vara så att man omedvetet uppsöker dem? I så fall kan det bero på att det som är välbekant kategoriseras som "normalt" av hjärnan, oavsett om det är trevliga eller jobbiga saker. Det som är obekant kategoriserar hjärnan ofta som "farligt", något att undvika. Vi kanske medvetet försöker ändra på nåt i livet, men omedvetet så styr djupa mekanismer i vår hjärna oss bort från det, och istället på nytt mot det som är invant. I mitt fall jobbade jag för åtta år hårt sen med att bryta ett mönster med dåliga relationer. Jag gick till och med ett tag på träffar i ett 12-stegsprogram. Det verkar som om det fungerade, för plötsligt en dag kunde jag känna mig romantiskt intresserad av en man som faktiskt var bra för mig. Vi är gifta ida...

"Man måste vilja förändra världen, även om inget förändras." - Hayao Miyasaki Det finns en dokumentär om Hayao Miyasaki, den japanske animeregissören, på SVT Play. Jag såg den igår. Miyasaki har skapat bland annat filmen om naturväsendet Totoro. Jag såg Min granne Totoro , som filmen heter på svenska, första gången runt millennieskiftet. Jag och mina barn hade kommit över den genom att ladda ner den från internet. Ingen översättning följde med, men vi såg den ändå och njöt av den. Det intressanta är att vi förstod nästan allting i filmen utan text, så bra är den på att gestalta vad som händer rent visuellt. När vi såg om den något år senare med text kunde vi nämligen jämföra med vårt första intryck. Vi hade inte missat nånting. Min favoritfilm av Miyasaki är "Totoro", där bästa scenen är kattbussen (se nedan). På andra plats kommer "Ponyo" (egentligen Ponyo på klippan vid havet ), som handlar om en fisk som förvandlar sig till en flicka, med en n...

"Det krävs mod att förstå att livet är upprepning, och att detta är livets skönhet." - Kierkegaard Förr avskydde jag upprepning. Jag klarade inte av att göra samma sak en längre stund, och jag stod inte ut när livet gick i gamla hjulspår. Jag sökte nya, spännande upplevelser. Det resulterade ofta i mentala krascher där jag inte orkade med mer och var tvungen att vila upp mig. Hela systemet i vår del av världen är riggat för att vi ska söka efter nyhet och spänning. Det beror enligt mig (och många andra) på kapitalismens idé om ständig tillväxt. Företag bombarderar oss med budskap om att vi kan få det härligare om vi köper deras produkter eller tjänster. Sociala medier är uppbyggda kring jakten på det häftiga som man kan dela med andra. Det påverkar oss vårt sätt att leva. Under pandemin fick jag en paus från det här, för det fanns inte så mycket att göra. Jag upplevde det som skönt att världen stannade av och blev begränsad. Efter att jag gick i pension och inte ...

Jag har läst på lite om FOMO (fear of missing out). De definitioner jag har hittat handlar om att man är rädd att missa nåt som händer i ens sociala sammanhang, nåt "alla andra" gör. Akronymen uppfanns av en student på Harvard Business School 2002, och kom in i den respekterade ordboken Merriam-Webster 2016. Ordboken definierar det så här: "Fear of not being included in something (such as an interesting or enjoyable activity) that others are experiencing." I grund och botten är det alltså enligt den en social rädsla. Jag tycker inte det stämmer på mig, fastän jag ändå kan känna FOMO. För mig kan det handla om två saker. Dels om en rädsla att gå miste om en viss upplevelse som kanske inte kommer tillbaka. Det kan vara en speciell konsert eller konstutställning eller film. Men jag kan lika gärna gå ensam på evenemanget som tillsammans med någon annan, så det är ingen social oro. Man kan undra vad jag är rädd ska hända om jag missar det. Jag har inget svar på det ...

För några dar sen såg jag om filmen Yes Man tillsammans med min man. Sen satt jag två eftermiddagar på universitetsbiblioteket och läste Mannen som sade ja , som ligger till grund för filmen. Jag skrev ett inlägg om det som du kan läsa här . En gång i tiden tilltalades jag tydligen av konceptet att säga ja till allt. För när jag 2008 såg filmen för första gången var jag helt salig efteråt. Nu kan jag inte riktigt knyta an till den känslan. Betyder det att jag redan har sagt ja till en massa bra saker, och därigenom har ett bra liv som inte behöver ytterligare skjuts? Eller har jag förvandlats till en tråkmåns som inte inspireras av Yes Man längre? När jag googlar får jag en tredjedel fler träffar på "I wish I had said no" jämfört med "I wish I had said yes". Kanske är det nej folk försöker säga lite oftare nuförtiden. Det pratas ju mycket om att FOMO (fear of missing out) är nåt man ska försöka stå emot. Jag är nog inne i en period där jag säger nej. FOM...

När jag såg filmen Yes Man första gången 2008 var jag hög efteråt. Det var inte bara för att jag gillar Jim Carrey (Vadå? Jag tycker han är genuint rolig och charmig!). Jag tyckte att det var ett fantastiskt budskap: Att säga ja till allt som kommer i ens väg kan öppna upp för underbara möjligheter. Min upprymdhet höll i sig ett par dar. Häromdagen såg jag om filmen för tredje gången. Konceptet gör inte samma intryck på mig nuförtiden, upptäckte jag, även om filmen fortfarande är underhållande. Jag blev däremot nyfiken på boken som filmen bygger på. Det finns en verklig "Ja-man" bakom historien. Danny Wallace, som då var 25 år om jag inte minns fel, träffade en man på en buss som uppmanade honom att säga ja oftare. Wallace testade hela nästa dag att säga ja till allt. Det föll så väl ut att han bestämde sig för att fortsätta göra det ett helt år. Sen skrev han en bok om det hela som fick namnet Yes Man . Filmrättigheterna såldes innan boken ens kommit ut, för visst är...

Första juli… Mitt i sommaren. Och jag njuter inte av den. Den är bara där. Runtomkring mig. Den är en avsaknad av kyla och mörker; sånt som är jobbigt och hemskt. Men jag känner ingen glädje. Jag bryr mig inte om dofter och skönhet, jag bara går förbi allt. Det är medicinen. Jag vet det nu. Förut hade jag nog bara glatt mig åt hur stabil jag är. Det har tidigare i livet varit ett ouppnåeligt mål, men de sista åren har jag kommit dit. Trots stress. För jag har ökat på medicinen. Medicinen har i många år varit min vän och följeslagare. Nu håller jag på och säger farväl till den. Det är ett utdraget avsked, för nedtrappningen kan komma att ta ett år. Men redan nu har jag ju föresatt mig att göra slut, så det finns nån sorts sorg bakom allt annat. Vad skulle medicinen säga om den var en person? "Här har jag följt dig under alla år. Stöttat dig i svåra tider. Och så lämnar du mig. Inte bara lämnar, du tänker nedsättande saker om mig: Att jag har förstört din hjärna och avskär...