Ett år av skrivande

"Man måste vilja förändra världen, även om inget förändras." - Hayao Miyasaki Det finns en dokumentär om Hayao Miyasaki, den japanske animeregissören, på SVT Play. Jag såg den igår. Miyasaki har skapat bland annat filmen om naturväsendet Totoro. Jag såg Min granne Totoro , som filmen heter på svenska, första gången runt millennieskiftet. Jag och mina barn hade kommit över den genom att ladda ner den från internet. Ingen översättning följde med, men vi såg den ändå och njöt av den. Det intressanta är att vi förstod nästan allting i filmen utan text, så bra är den på att gestalta vad som händer rent visuellt. När vi såg om den något år senare med text kunde vi nämligen jämföra med vårt första intryck. Vi hade inte missat nånting. Min favoritfilm av Miyasaki är "Totoro", där bästa scenen är kattbussen (se nedan). På andra plats kommer "Ponyo" (egentligen Ponyo på klippan vid havet ), som handlar om en fisk som förvandlar sig till en flicka, med en n...

"Det krävs mod att förstå att livet är upprepning, och att detta är livets skönhet." - Kierkegaard Förr avskydde jag upprepning. Jag klarade inte av att göra samma sak en längre stund, och jag stod inte ut när livet gick i gamla hjulspår. Jag sökte nya, spännande upplevelser. Det resulterade ofta i mentala krascher där jag inte orkade med mer och var tvungen att vila upp mig. Hela systemet i vår del av världen är riggat för att vi ska söka efter nyhet och spänning. Det beror enligt mig (och många andra) på kapitalismens idé om ständig tillväxt. Företag bombarderar oss med budskap om att vi kan få det härligare om vi köper deras produkter eller tjänster. Sociala medier är uppbyggda kring jakten på det häftiga som man kan dela med andra. Det påverkar oss vårt sätt att leva. Under pandemin fick jag en paus från det här, för det fanns inte så mycket att göra. Jag upplevde det som skönt att världen stannade av och blev begränsad. Efter att jag gick i pension och inte ...

Jag har läst på lite om FOMO (fear of missing out). De definitioner jag har hittat handlar om att man är rädd att missa nåt som händer i ens sociala sammanhang, nåt "alla andra" gör. Akronymen uppfanns av en student på Harvard Business School 2002, och kom in i den respekterade ordboken Merriam-Webster 2016. Ordboken definierar det så här: "Fear of not being included in something (such as an interesting or enjoyable activity) that others are experiencing." I grund och botten är det alltså enligt den en social rädsla. Jag tycker inte det stämmer på mig, fastän jag ändå kan känna FOMO. För mig kan det handla om två saker. Dels om en rädsla att gå miste om en viss upplevelse som kanske inte kommer tillbaka. Det kan vara en speciell konsert eller konstutställning eller film. Men jag kan lika gärna gå ensam på evenemanget som tillsammans med någon annan, så det är ingen social oro. Man kan undra vad jag är rädd ska hända om jag missar det. Jag har inget svar på det ...

För några dar sen såg jag om filmen Yes Man tillsammans med min man. Sen satt jag två eftermiddagar på universitetsbiblioteket och läste Mannen som sade ja , som ligger till grund för filmen. Jag skrev ett inlägg om det som du kan läsa här . En gång i tiden tilltalades jag tydligen av konceptet att säga ja till allt. För när jag 2008 såg filmen för första gången var jag helt salig efteråt. Nu kan jag inte riktigt knyta an till den känslan. Betyder det att jag redan har sagt ja till en massa bra saker, och därigenom har ett bra liv som inte behöver ytterligare skjuts? Eller har jag förvandlats till en tråkmåns som inte inspireras av Yes Man längre? När jag googlar får jag en tredjedel fler träffar på "I wish I had said no" jämfört med "I wish I had said yes". Kanske är det nej folk försöker säga lite oftare nuförtiden. Det pratas ju mycket om att FOMO (fear of missing out) är nåt man ska försöka stå emot. Jag är nog inne i en period där jag säger nej. FOM...

När jag såg filmen Yes Man första gången 2008 var jag hög efteråt. Det var inte bara för att jag gillar Jim Carrey (Vadå? Jag tycker han är genuint rolig och charmig!). Jag tyckte att det var ett fantastiskt budskap: Att säga ja till allt som kommer i ens väg kan öppna upp för underbara möjligheter. Min upprymdhet höll i sig ett par dar. Häromdagen såg jag om filmen för tredje gången. Konceptet gör inte samma intryck på mig nuförtiden, upptäckte jag, även om filmen fortfarande är underhållande. Jag blev däremot nyfiken på boken som filmen bygger på. Det finns en verklig "Ja-man" bakom historien. Danny Wallace, som då var 25 år om jag inte minns fel, träffade en man på en buss som uppmanade honom att säga ja oftare. Wallace testade hela nästa dag att säga ja till allt. Det föll så väl ut att han bestämde sig för att fortsätta göra det ett helt år. Sen skrev han en bok om det hela som fick namnet Yes Man . Filmrättigheterna såldes innan boken ens kommit ut, för visst är...

Första juli… Mitt i sommaren. Och jag njuter inte av den. Den är bara där. Runtomkring mig. Den är en avsaknad av kyla och mörker; sånt som är jobbigt och hemskt. Men jag känner ingen glädje. Jag bryr mig inte om dofter och skönhet, jag bara går förbi allt. Det är medicinen. Jag vet det nu. Förut hade jag nog bara glatt mig åt hur stabil jag är. Det har tidigare i livet varit ett ouppnåeligt mål, men de sista åren har jag kommit dit. Trots stress. För jag har ökat på medicinen. Medicinen har i många år varit min vän och följeslagare. Nu håller jag på och säger farväl till den. Det är ett utdraget avsked, för nedtrappningen kan komma att ta ett år. Men redan nu har jag ju föresatt mig att göra slut, så det finns nån sorts sorg bakom allt annat. Vad skulle medicinen säga om den var en person? "Här har jag följt dig under alla år. Stöttat dig i svåra tider. Och så lämnar du mig. Inte bara lämnar, du tänker nedsättande saker om mig: Att jag har förstört din hjärna och avskär...