Min kärlek till våfflor

När jag är ute och åker bil på sommaren och får syn på en skylt där det står nåt i stil med "Café - våfflor 200 m", så vill jag omedelbart svänga in där och fika. Det är med en liten sorg i hjärtat jag ofta får åka förbi, antingen för att jag har en tid att passa eller för att jag faktiskt nyss har fikat.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker det är så speciellt med våfflor. Kanske är det nåt som gör att det känns gammaldags. Jag avskyr nämligen de djuprutiga, fyrkantiga belgiska våfflorna som ofta säljs nuförtiden. De borde rimligtvis smaka likadant. Men de är inte "riktiga våfflor" för mig. Och så fort nån hävdar att nåt inte är "riktigt" så kan man misstänka att det är en konservativ sida av den personen som har visat sig. Ja, där har vi det. Jag tycker att våfflor smakar som allra bäst när de serveras i en liten röd stuga med vita knutar. Landsbygdsnostalgi.

Jag har faktiskt själv serverat våfflor under de omständigheterna. Det var när jag jobbade som volontär på SMU:s sommarhem Holmen i utkanten av Gislaved. Stugan där är från 1860 och ligger på en kulle mellan skogen och Nissan. Oerhört pittoreskt. Eftersom jag är uppväxt inom missionsförsamlingen i Gislaved har jag massor med barndomsminnen från Holmen. De har nog hjälpt till att skapa ett romantiskt skimmer kring våfflor i små röda stugor.


Holmen

När jag bodde med små barn i Gislaved och skulle åka bil västerut (till exempel till Göteborg), så hade vi ett obligatoriskt rastställe redan efter 20 minuters färd: Kroksjöns fiskecamp utanför Tranemo. I den lilla stugan vid fiskesjön serverades i mitt tycke världens godaste våfflor. Jag föreställde mig att de hade ett hemligt recept som gått i arv i generationer. Efter drygt tio år av fikande där tog jag mod till mig och frågade om jag kunde få receptet. Cafébiträdet gick ut i köket och hämtade: Kungsörnens våffelmix!

För närvarande har jag ett nytt favoritställe i Göteborg där det serveras jättegoda våfflor. Det är ombord på en gammal ångbåt från 1882 som heter Eduard Melin och ligger i Klippans kulturreservat nära Sjömagasinet. Båten sjönk för två år sen, och räddades sen genom att stjärnkocken Sofia B. Olsson köpte den. Hon renoverade den gamla skorven egenhändigt utifrån och in, och öppnade för några veckor sen. Våfflorna görs på kärnmjölk från Jerseykor, Sofia kokar egen blåbärssylt och grädden är perfekt. Jag är lycklig när jag är där.

Bilder
1. Wikimedia commons
2. Visit Isabergsregionen, Facebook

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer