"Yes Man" - att säga ja till allt

När jag såg filmen Yes Man första gången 2008 var jag hög efteråt. Det var inte bara för att jag gillar Jim Carrey (Vadå? Jag tycker han är genuint rolig och charmig!). Jag tyckte att det var ett fantastiskt budskap: Att säga ja till allt som kommer i ens väg kan öppna upp för underbara möjligheter. Min upprymdhet höll i sig ett par dar.

Häromdagen såg jag om filmen för tredje gången. Konceptet gör inte samma intryck på mig nuförtiden, upptäckte jag, även om filmen fortfarande är underhållande.

Jag blev däremot nyfiken på boken som filmen bygger på. Det finns en verklig "Ja-man" bakom historien. Danny Wallace, som då var 25 år om jag inte minns fel, träffade en man på en buss som uppmanade honom att säga ja oftare. Wallace testade hela nästa dag att säga ja till allt. Det föll så väl ut att han bestämde sig för att fortsätta göra det ett helt år. Sen skrev han en bok om det hela som fick namnet Yes Man. Filmrättigheterna såldes innan boken ens kommit ut, för visst är det en bra historia.

Vad Jim Carrey gör i en film är en sak - han följer ju ett manus och allt är påhittat. Men här fanns ju en riktig människas erfarenheter nedtecknade i en bok. Vad lärde han sig på kuppen? Det ville jag veta. Jag lokaliserade ett ex av den svenska översättningen Mannen som sade ja på universitetsbiblioteket i Göteborg, och satte mig att läsa.

Precis som i filmen hoppar Danny Wallace på alla förslag han får. Han köper penisförstoringsplåster, går med i en klubb med utflippade människor som tror att pyramiderna byggdes av utomjordingar, skaffar ett flertal kreditkort, åker tåg tre timmar för att gå på en fest hos en person han inte känner och åker tillbaka efter två timmar för att hinna gå på ett möte på jobbet, köper en bil han inte behöver - och så där håller det på. Allt för att han måste säga ja till alla förslag.

Hur jag än letar hittar jag ingen djupare insikt i boken. Jag får mest intryck av att han gjorde alltihop för att kunna skriva en bok om det. (Året innan hade han skrivit bästsäljaren Join Me, en bok som handlar om hur han oavsiktligen startade en sekt.) Visst får han nya vänner och massor av kul upplevelser, men det framgår inte att det hela leder till nåt annat än att han blir pank.

Danny Wallace måste ha tyckt själv att projektet var ihåligt, för mot slutet googlar han på två meningar. Dels "jag önskar att jag hade sagt nej" och dels "jag önskar att jag hade sagt ja". Den sista meningen hävdar han att han får 85 träffar på, vilket enligt honom är flest men låter väldigt lite. (Nu, 20 år senare, får jag 244 000 träffar på den, medan "nej"-meningen får 367 000 träffar.)

När Wallace läser sina 85 träffar ser han ett mönster. Folk ångrar att de inte varit mer öppna och bejakande i olika relationer i sitt liv. Detta får honom att bestämma sig för att satsa på en relation med en kvinna som bor i Australien medan han själv bor i England. Han reser dit, och senare får hon jobb i England och de flyttar ihop och får barn. Happy end. Kunde tydligen lösts redan ett år tidigare med en enkel googling.

I en intervju tio år efter att boken kom ut berättar Wallace att han fortfarande får brev från folk som läst hans bok, börjat säga ja mer och därmed förändrat sitt liv till det bättre. Jag tror hemligheten ligger i att gå från helt stängd, ständig nej-sägare till en mer öppen attityd. Är man redan positiv till nya erfarenheter och kunskaper så behöver man nog inte ändra nåt. Möjligen borde man testa att säga nej ibland.

Vad tror du, ska man säga ja mer i livet? Eller är det ordet "nej" vi behöver öva på nu 2025?

Bild
bokomslag, Amazon UK