Ett utdraget avsked till min medicin

Första juli… Mitt i sommaren. Och jag njuter inte av den. Den är bara där. Runtomkring mig. Den är en avsaknad av kyla och mörker; sånt som är jobbigt och hemskt. Men jag känner ingen glädje. Jag bryr mig inte om dofter och skönhet, jag bara går förbi allt.

Det är medicinen. Jag vet det nu. Förut hade jag nog bara glatt mig åt hur stabil jag är. Det har tidigare i livet varit ett ouppnåeligt mål, men de sista åren har jag kommit dit. Trots stress. För jag har ökat på medicinen.

Medicinen har i många år varit min vän och följeslagare. Nu håller jag på och säger farväl till den. Det är ett utdraget avsked, för nedtrappningen kan komma att ta ett år. Men redan nu har jag ju föresatt mig att göra slut, så det finns nån sorts sorg bakom allt annat.

Vad skulle medicinen säga om den var en person?

"Här har jag följt dig under alla år. Stöttat dig i svåra tider. Och så lämnar du mig. Inte bara lämnar, du tänker nedsättande saker om mig: Att jag har förstört din hjärna och avskärmat dig från livet. Kanske har jag det, men det var med ditt bästa för ögonen. När allt var mörkt vaktade jag dig och var en ledstång att hålla sig i."

"Jag kan visserligen förstå att du kanske inte behöver det stödet längre nu när ditt liv är så mycket bättre, men du borde tacka mig och uppmärksamma mitt trofasta arbete under alla år."

Jag svarar medicinen att vi kan hålla en avtackningsceremoni. Frågan är bara när den ska hållas. Nu eller när jag tar den allra sista delen av en tablett? Kanske bådadera? Vi får tänka ut nåt.

Tidigare inlägg på temat
-För och emot psykofarmaka
-"Personlig medicin" - lifehacks mot psykisk ohälsa
-Min medicin gjorde mig mindre stresstålig

Bild
Chat GPT

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer