Ett år av skrivande

Lusten att skriva går upp och ner. Vissa dagar ser jag fram emot att sätta mig vid datorn och skriva en text som ska bli ett blogginlägg, och sen njuter jag av att sitta och pilla med den färdiga texten tills den blir så som jag vill ha den. Andra dagar vill jag inte ens försöka åstadkomma en text. Men jag måste ändå göra ett blogginlägg, det har jag bestämt. En del av de dagarna tänker jag att jag bara ska lägga upp en bild och nåt citat som jag redan har förberett - och sen blir jag inspirerad och börjar skriva associativt kring citatet. Vissa dar, när jag vill ta en enkla utvägen, så hittar jag en bild som får mig att tänka i vindlande banor - och så blir jag ändå sittande och filar på en text jag tycker är intressant och kanske lite kul. Kontentan är att det är svårt att förutsäga huruvida jag kommer att tycka att det känns kul att skriva eller ej. Jag vet inte förrän jag sätter igång. Och då är det ju bra att jag har bestämt att jag måste, måste skriva nåt varje dag. Jag m...

"Tacksamhetsskuld skapar en starkare lojalitet än fruktan." Jag läser boken En lockton i ödemarken av religionsvetaren David Thurfjell. Jag läste stora delar av den tidigare i år, men la den åt sidan. Nu har jag återupptagit den. Idag kom jag till ett intressant avsnitt där Thurfjell avhandlar makt och vad som skapar den. Nietzsche har skrivit en hel del om om makt i sin bok Bortom gott och ont . Det är väl en sån där bok man borde läsa fast det aldrig blir av. Men Thurfjell har läst den. (Visst är det bra att andra läser jobbiga böcker och summerar det viktigaste?) Han skriver så här: "Nitzsche menade att vi utövar makt på två sätt. Dels genom att skada andra, dels genom att gynna dem. Om vi gynnar andra, ger dem pengar eler behandlar dem väl, sätter vi dem i skuld till oss. Det befäster, enligt hans perspektiv, vår makt utan att vi behöver vara otrevliga eller riskera att de vi dominerat försöker slå tillbaka eller hämnas. Tacksamhetsskuld skapar en starkare ...

"It is good to have an end to journey toward, but it is the journey that matters in the end." - Ursula K. LeGuin "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd." - Karin Boye Jag skulle vilja säga att vår nuvarande samhällskultur har alldeles för mycket fokus på mål, resultat och prestationer och för lite fokus på att ha en bra livsresa. Resor ska över huvud taget ta så kort tid som möjligt. Jag såg häromdagen en artikel som för tusende gången jämförde flyget och tåget mellan Göteborg och Stockholm. Tåget vann denna gång. Inte för att man kunde se eller uppleva något särskilt, utan för att det gick fortast om man räknade in resorna till och från flygplatserna. För några hundra år sedan var det fint att göra en bildingsresa runtom i Europa. Då tog man sig fram med häst och vagn, vilket med våra mått mätt tog evigheter. Man var borta ett par år, inte ett par veckor. Jämförde man redan på den tiden resvägar, hästar och vagn...

Min håg må likna en kristall, en klar kristall förutan fläck, ett stänk ifrån ett vattenfall, en våg utav en silverbäck, en diamant så underbar med vattengenomskinligt sken, som luftens rymder ljus och klar och såsom snön på bergen ren, begärfri, sorgfri, öppen, mild och kärleksfull mot världen all, den spegellugna källans bild, klar som demant och som kristall! - Karin Boye Fotnot ”Demant” är ett poetiskt ord för diamant Källa Länk - Boyes handskrivna dikt avfotograferad (Se sidan 12) Bild eget foto, Gnejs

Din värme, din mjuka värme ber jag om, som strömmade långt innan mänskan på jorden kom. I urskogsgömmenas duniga fågelnästen bar samma skyddande värme livets fästen. - Karin Boye Mitt i centrala Göteborg ligger ett stort fjärrvärmeverk med plåtfastader och skorstenar som det ryker ur. Det är en av de fascinerande sakerna med Göteborg: Stan är en blandning av bostäder, kontor, nöjeslokaler och industriell verksamhet huller om buller. Det syns inte någon sammanhållande estetisk tanke, saker och ting tycks ha placerat ut av ett lekande barn. Strax intill fjärrvärmeverket finns bland annat en ny skyskrapa med hotell, ett befästningsverk från 1600-talet, diverse mysiga restauranger, ett torg där körsbärsträden blommar intensivt varje vår, och så Stena Lines stora Danmnarksterminal. Typiskt Göteborg. Vårt hus värms upp av vatten från just den här anläggningen. Själv har jag svårt att förstå hur värmen kan behållas i ledningarna den dryga milen hem till oss. Faktum är att om...

"Resenären ser vad han ser. Turisten ser vad han har kommit för att se." - G.K. Chesterton Bild eget foto, Göta kanal

Idag är det Marie bebådelsedag. Det ska föreställa minnet av den dag då ängeln besökte Maria och talade om för henne att hon skulle föda Guds son. Det är alltså nio månader till juldagen. Det är lite kul med en religion som följer en viss persons liv så här under ett år. Låt vara att han är Guds son då, inte vem som helst. Vi följer Jesu liv steg för steg, ända från befruktelseögonblicket till att han återuppstår efter korsfästelsen. Det är egentligen är helt rimligt eftersom religionen har fått sitt namn efter hans epitet Kristus, "den smorde". Det här var inte menat att bli en kristendomslektion. Låt oss komma till saken: Våfflor. Den 25 mars är jungfru Marias dag i vår svenska kalender. Förr i världen kallades hon även "Vår fru". Så då blev den här dagen Vårfrudagen. Nästa steg i den språkliga utvecklingen blev det mumligt näraliggande "våffeldagen". Vips hade man en tradition att följa. Min humoristiske man menar att våfflorna fanns före bebå...

Ibland när jag tänker på mitt skrivande så drabbas jag av enorm inre kritik. Det är röster som säger att det är onödigt, att det redan finns så mycket bra texter så varför ska jag skapa ännu en? Under 2024 såldes det 822 000 olika boktitlar i Sverige! Då kan visserligen samma verk förekomma flera gånger - i både tryckt form, som e-bok och som ljudbok. Men det är ju ändå enormt mycket! Antalet sålda tryckta böcker var 23 miljoner. Strömmade böcker uppgick det dubbla. Det känns som en illgärning att släppa ut ännu en bok i den floden. Folk orkar inte, hinner inte. Inte jag i alla fall. Jag har en tygkasse som jag fick på bokmässan en gång. Där står det "So many books, so little time". Precis. Det finns även inre röster som menar att jag har mycket kvar att utveckla som författare innan jag blir så bra att jag förtjänar läsare. Men i det det ligger det ändå lite hopp. För det är ju bara att fortsätta skriva eftersom övning ger färdighet. Om nån hinner läsa är en annan f...

Jag planerar nyinköpta penséer Idag hände nåt jag aldrig hade trott skulle hända: Jag gav mig frivilligt iväg ut och gjorde saker innan lunch. Och tyckte om det. Jag hade faktiskt inte ens ätit frukost först. Det där med frukosten har sin förklaring i att jag var på fest igår. Jag åt alldeles för mycket. Det var helt enkelt väldigt goda grillspett och väldigt goda ostar. När jag vaknade idag kände jag mig fortfarande mätt. Och plötsligt verkade det som en god idé att åka till köpcentrat i Sisjön för att handla penséer med påföljande fika. Jag älskar att fika. Jag fick uppleva att hänga på låset till Plantagen tillsammans med andra pensionärer. Så mycket folk redan klockan tio på förmiddagen! Jag hade aldrig anat det. I vanliga fall besöker jag Plantagen strax före stängningsdags. En klar fördel med att komma tidigt visade sig vara att det fanns mer att välja på. Blommorna var inte heller vissna. Kanske det här kan bli en ny vana? Och fikat var gott: En chokladcroissant med capp...

Och vi väntar, väntar på ljudet av fallande is utav solen förvandlad till vatten. Och blåser oss varma i själen av tanken att våren med vindarna kommer till slut. Jo, vi väntar. Vi väntar på ljuset som rider vart år över landskap där tiden stått stilla. Där våra mörkgråa sinnen förvandlas till minnen och dagar allt längre som sprudlar av liv. Men vi väntar Vi väntar oss det mesta. Väntar på det, på det vi är vana att Vänta. Länkar Dikter av Göran Hansson Göran Hansson på Wikipedia Bild eget foto

Jag är intresserad av både fotografering och filosofi. Så när jag stötte på den franske filosofen Roland Barthes bok Det ljusa rummet: Tankar om fotografiet blev jag nyfiken. Jag ställde mig i kö på biblioteket och såg fram emot att bli upplyst. När jag till slut fick låna boken, och hade läst ett par sidor i den kände jag mig inte lika glad längre. Det var den värsta sortens franska filosofi: poststrukturalism och semiotik. Med andra ord gallimatias för en vanlig människa. En gång för länge sen pluggade jag engelska, och en av uppgifterna var att läsa en engelsk roman som delvis handlade om en semiotiker, och sen skriva en essä om denna bok. Jag klarade inte av att göra det, för jag hängde upp mig på alla knepiga filosofiska termer i den. Varför valde vår lärare just denna bok av alla han kunde valt?! Åter till Roland Barthes. Vi möttes alltså igen, semiotiken och jag. Så här kan det låta i Det ljusa rummet : "Fotografiet går inte att klassificera just därför att det i...

Nu när jag har fått upp farten på mitt skrivande kan det vara dags att skärskåda varför jag hade så svårt att komma igång. Vi människor är komplicerade varelser (särskilt jag), så det är oftast omöjligt att veta varför man har fått för sig ett eller annat. Men jag har några olika faktorer i mitt förflutna som tillsammans kan förklara min aversion mot att skriva, fastän jag innerst inne längtade efter att göra det. Under elva år jobbade jag som filmöversättare. Det låter som ett kul jobb, och det var det också. Om inte annat så blev jag allmänbildad. Ena dagen letade jag reda på ett citat från Prousts På spaning efter den tid som flytt , nästa ringde jag en biolog för att fråga efter det svenska namnet på en viss hajart. Men det var alla dessa deadlines! Plus bristande ergonomi. Jag fick väldigt ont i nacke, skuldror och rygg av att sitta många timmar varje dag vid tangentbordet och skriva. Mot slutet fick jag lägga mig raklång på golvet varje kvart för att orka igenom dagen. En a...

"Den indian som först upptäckte Columbus gjorde en sorglig upptäckt." - Georg Christoph Lichtenberg Bild Chat GPT med DALL·E

Häromdagen såg jag filmen Den sista resan , som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort. Den blev populär bland biobesökarna och vann två guldbaggar. Den blev även Sveriges Oscarskandidat till Bästa utländska film. Allt detta var 2024. Jag såg den inte då, för jag har en fånig antipati mot populära kulturföreteelser. Jag inbillar mig att jag måste "välja själv" och inte ge efter för grupptryck. Därför läser jag hellre smala böcker som ingen hört talas om och ser helst filmer som bara går på de biografer som inte ägs av Filmstaden. Nu låg emellertid Den sista resan på SVT Play och det hade ju gått ett tag, så jag tyckte jag kunde allmänbilda mig lite genom att titta på den och få reda på vad som gjort den så omtyckt. Jag gillade filmen. Den var välgjord och intressant. Huvudpersonen, Filip Hammars pappa Lars, visade sig vara en fantastisk person som hade inspirerat många elever han haft som lärare under sin karriär. Däremot var jag inte så förtjust i hur sonen Fili...

Idag öppnar anmälan till höstens högskolekurser. Jag och min man siktar gemensamt in oss på GU:s "Astronomi - astrologi". Det är en av alla fristående kvällskurser som ges av astronomen Maria Sundin. (Kurserna finns även på distans, för den som inte bor i Göteborg.) Maria är otroligt kunnig och pedagogisk, och jag har gått två kurser för henne efter att jag gick i pension. Jag visste inte om det tidigare, men hon är lite av en mediakändis när det gäller astronomi, och medverkar regelbundet i soffprogrammet "Go'kväll". Nästa kurs ska jag faktiskt försöka ta poäng i. Jag har blivit sporrad av min man, som går in för vårens kursuppgifter med liv och lust. Vi läser nu en kurs där livsbetingelser skärskådas på olika håll i rymden, nu senast på Jupiters månar. På torsdag kommer en föreläsning om Saturnus måne Titan. Tydligen är det nåt speciellt med den. (För övrigt ökade Saturnus månars antal precis med 128 stycken, vilket är rätt sensationellt!) I vilket fal...

"Det vackraste vi kan uppleva är det mysteriösa. Det är den grundläggande känsla som står vid den sanna konstens och den sanna vetenskapens vagga. Den som inte känner den och inte längre kan förundras, inte längre kan häpna, är i princip död och hans ögon är slocknade." - Albert Einstein Idag träffade jag på ett citat av Einstein. Ofta när man ser "citat från Einstein" på sociala medier kommer de inte alls från honom. Folk älskar att publicera allt möjligt och tillskriva det Einstein för att få andra att tro på det. Jag kände mig därför manad att kolla upp det. Det visade sig faktiskt vara ett äkta Einsteincitat. Det kommer från en bok som jag just nu inte får tag i på svenska. Den mest spridda versionen av texten är på engelska och då heter boken "The World as I See it". Finns på Internet Archive. Texten finns i två olika engelska översättningar, och citatet ovan har lite olika lydelse. Så jag letade även upp det tyska originalet och översatte d...

På sorggemakets svarta sammet En solglimt faller från gardin, I sneda strimman dansar dammet Som pärlorna i ett glas vin. Jag har slumpat fram både bilden och dikten. Det kan uppstå intressanta tankar och känslor av kombinationen. Vad tänker du? Fundera innan du läser vidare... Bilden kommer från den tid när jag lekte med en app som skapade fraktaler. Jag kunde sitta i timmar och intresserat följa de mönster som dök upp när jag zoomade in eller ut. Jag tyckte just den här fraktalbilden såg ut som "svarta diamanter på sammet". För att få fram en dikt googlade jag på de orden, och hamnade efter några klick på Carl Snoilskys dikt "Christina". Det är Gustav II Adolf som ligger i sorggemaket, och med det börjar en hyllningsdikt till hans dotter som alltså blev drottning Kristina. Snoilsky följer henne genom livet tills hon själv dör. Det är en typsikt högstämd 1800-talsdikt med kärlek både till fosterlandet och kungligheter. Tänker du annorlunda nu när...

Idag blev jag vittne till en dejt. Det händer ju då och då när man sitter på ett café och lyssnar på andra som pratar. När det är en första dejt följer samtalet ett visst mönster som är ganska lätt att känna igen. Det ska berättas om bakgrund, intressen, eventuella barn och husdjur - och det görs på ett sätt som uppenbarligen inte handlar om uppdatering för en redan bekant person, utan det är väldigt grundläggande information som förmedlas. Jag har dessutom märkt att personerna är väldigt uppmärksamma på varandra, som för att läsa av minsta skiftning i minspelet. Kvinnor ler alltid väldigt mycket, jag antar att det är en kulturell betingning att vara till lags. När jag ser ett par sitta och fika och kvinnan ler frenetiskt så brukar jag försöka tjuvlyssna. Det är alltid en dejt. I fallet på cafét idag var det en man och en kvinna i 75-årsåldern. Kvinnan pratade mest, kanske av nervositet. (Det har hänt mig.) Hon ägnade en kvart åt att ingående beskriva sina gångsvårigheter och hu...

"Så kom det sig att det fram mot slutet av sjuttonhundratalet inträdde en förändring, som jag, om jag skulle skriva om historien, skulle beskriva utförligare och anse viktigare än korstågen och Rosornas krig. Medelklasskvinnan började skriva." - Virginia Woolf Virginia Woolf beskriver i sitt klassiska verk Ett eget rum hur det en gång i tiden var väldigt svårt för kvinnor att ägna sig åt att skriva. Dels hade de inte så mycket möjlighet till det, för bland annat var de knappt skrivkunniga, dels blev de förlöjligade om de försökte sig på det - och dels, enligt Woolf, var de så bittra av sin låga status att det påverkade deras litterära uttryck negativt. En författare var en man förr i världen. Skrivande kvinnor var något märkvärdigt. Nu har det här svängt. År 2023 meddelades det i pressen att på amerikansk marknad är det nu fler kvinnor än män som har skrivit de sålda böckerna. Om man tittar på svenska topplistor så ligger det kvinnliga författare bakom 58 % av de ...

Jag som jazzsångerska När jag var 10 år var jag jätteavundsjuk på Victoria Kahn. Hon var ungefär lika gammal som jag och hade en låt på Svensktoppen! Detta trots att hon alls inte sjöng bättre än jag. Nu när jag googlar ser jag att hon kom från en familj av artister och musiker. Hon hade således ett försprång före mig. Inte i talang, men i kontakter och möjligheter att ägna sig åt sång i offentligheten. I 30-årsåldern var jag avundsjuk och missunnsam gentemot Viktoria Tolstoy. Hon fick uppträda på stora scener med att sjunga jazz, hon spelade in skivor och blev typ folkkär. Själv lyckades jag under ett par år leda ett litet jazzband (bilden är från den tiden). Den största scenen vi uppträdde på var Hotell Nissastigen i Gislaved. Energin räckte inte till mer. Jag tyckte att jag hade mycket mer att komma med när det gällde jazzens uttryck än den allerstädes närvarande Viktoria Tolstoy, men det var hon och inte jag som framträdde i TV. Och jag ser nu att hennes pappa är professor ...

Jag skulle vilja skriva som Ray Bradbury. Jag vet inte hur det ska gå till. Han skriver väldigt poetiskt och drömskt, samtidigt som han alltid berättar en historia som är mer eller mindre förvånande. Novellernas mästare är han. Jag har bara läst honom på engelska. Det vill säga, jag läste allt jag kunde hitta av honom på svenska på biblioteket när jag var tonåring, för jag uppfattade honom som science fiction-författare och jag var inne i en period när jag slukade all SF jag kom över. Jag minns att han ofta förbryllade mig, det var nåt ogripbart med hans prosa. Han uppfyllde inte riktigt mina förväntningar på SF, fastän en hel novellsamling utspelar sig på Mars. Jag tänkte att det var nåt med den konstiga vuxenvärlden som var svårt att förstå. Nu när jag som vuxen läser Ray Bradbury så är det på engelska, jag har glömt de svenska översättningarna. Och då undrar jag lite hur jag ska transformera det till svenska så att jag kan inspireras av honom i min egen prosa. Men om jag t...

"Om man inte tycker minst femton saker man gjorde förra året är genanta, så lär man sig inte tillräckligt". - Alain de Botton Bild eget foto

"Skiljelinjen mellan verkligheten som fotograferas för att den är vacker och verkligheten som ter sig vacker därför att den fotograferas är mycket tunn." - Italo Calvino Jag älskar att upptäcka små hörn av verkligheten som skulle kunna se vackra ut i ett foto. Särskilt med något av de filter som finns i appen Hipstamatic. Förra sommaren var jag besatt av att fotografera allt i Göta kanal med Hipstamatic. Jag var helt utmattad när jag kom hem från den fyra dagar långa kryssningen. Kanske fick jag en variant av Stendhals syndrom? Det här var något som ursprungligen drabbade författaren Stendhal [uttalas stenDALL] när han på 1800-talet var i Florens och under kort tid såg mycket vacker konst. Jag har besökt Florens två gånger, men ingen av gångerna har jag blivit utmattad av att se konst där. Florentisk renässanskonst har man ju sett i parti och minut i våra dagar. Däremot blev jag kraftigt påverkad av till exempel åsynen av de stora krokarna i Trollhättans gigantiska...

"Why bother with all the history books, when their authors – being men who are envious of women’s worthy deeds – do not talk about women’s noble actions, but instead consign them to silence?" – Lucrezia Marinella, 1601 Det finns ett märkligt historiskt faktum: Många framstående kvinnor har uppträtt i förgångna tider, blivit berömda och beundrade under sin egen tid - men senare "glömts bort". Jag skriver det inom citationstecken, för inte kan så många kvinnor av misstag glömts bort? Det måste givetvis handla om systematisk bortrensning ur historien. Första gången jag blev medveten om det här var när jag skaffade en bok av den australiska feministen Germaine Greer, "Hinderloppet: Kvinnans väg genom konsten". Det är ett imponerande verk där massor av kvinnliga konstnärer under hundratals år räknas upp. Många av dem var väldigt kända under sin tid, visade det sig! (Artemesia Gentileschi brukar för all del lyftas fram när man läser konsthistoria. M...

"Att vårda själen innebär ett intresse för det inte-så-normala". - Thomas Moore i boken Besjälat liv Bild eget foto

"Man skulle kunna googla det här, tänker jag, men det är skönt att ingen kommer på tanken. I alla år har jag tyckt att det är skönt med frågor som inte får något entydigt svar, som låter förmodandena, de mer eller mindre fantasifulla gissningarna, att leva vidare." - Merete Mazzarella i Den försiktiga resenären Det finns de som tycker att det alltid förstör en diskussion när nån i sällskapet tar fram telefonen och tar reda på hur det egentligen är. Tills nyligen har jag tyckt att det är konstigt med den inställningen. Jag har tänkt att visst vill man väl först och främst ha reda på fakta? Jag googlar mycket. Jag tror det är en skada sen mina år som översättare. Min man googlar ännu mer. Han kan avbryta en kram för att googla nåt. Visst gillar jag kunskap, men nånstans går gränsen även för mig. På sistone har jag känt ett behov av att fullfölja min egen tankegång, eller fortsätta ett vindlande samtalsbygge, istället för att avbryta med att googla för att få svaret. De...

När jag äter något gott tycker jag om att njuta sakta, i små tuggor. Till och med chokladpraliner tar jag små bett av, så gott det nu går. Jag vill dra ut på njutningen så länge som möjligt istället för att stoppa hela pralinen i munnen på en gång. Min exman och jag hade för många år sen en diskussion om det här. Han hävdade att en Schweizernöt (det var det diskussionen gällde då) smakar som godast om man proppar hela munnen full. Vilket han då föredrog att göra. Jag kan förstå det i teorin. Den överväldigande upplevelsen av överflöd. Men det är inte min grej. Även böcker tar jag små tuggor av när de är riktigt bra. Det känns som slöseri med bra prosa att rusa igenom hela boken i ett svep. Just nu läser jag Marie Hermanssons "Snövit", som är den klassiska sagan skriven som en roman, och den är just sådär njutbar. Jag måste stanna upp när jag har läst några sidor för att inte få en överdos av det ljuvliga. Jag upplevde samma sak med Agneta Pleijels självbiografiska "...

För några år sen läste jag mycket om eremiter. Jag drömde till och med om att bli en. Min man var nog lite orolig ett tag. Delvis kan mitt dåvarande intresse för ensamhet förklaras av att jag på den tiden hade ett jobb där jag ständigt skulle finnas till hands för andra människor. Men troligtvis var det en allmän stress som fick mig att längta efter att få vara ifred så jag kunde återhämta mig. Som tur är har även min man behov av att vara för sig själv, så jag har inte behövt slåss för att få vara ifred. Dessutom har jag ett eget rum hemma. Om dörren är stängd så vill jag inte bli störd, det respekteras. När mitt längtan efter att få vara ensam var som störst, då för några år sen, köpte jag en bok om eremiter i Europa idag. De finns faktiskt, det var inte bara förr i öknen eller i grottor. När jag läste om dessa nutida eremiter förstod jag att de alls inte är ensamma i livet. De blir ofta uppsökta av människor som vill ha råd eller uppleva en andakt. Inte ens som eremit får man a...

Jag har bestämt mig för att meditera de flesta dagar i veckan. Jag måste inte göra det varje dag, utan bara lite svävande "de flesta" dagar i veckan. Men det har faktiskt etablerat sig som en vana för mig. Idag fick jag lite tidsnöd, och upptäckte till min förvåning att jag ändå inte ville hoppa över meditationen. Här hade jag en jättebra anledning i att strunta i den, men jag tog inte chansen, jag satte mig i alla fall. Wow. Jag har alltså faktiskt fått ett sug efter att sätta mig en stund och antingen meditera till en röst i en app (jag använder Healthy Minds som är en jättebra gratisapp) eller bara helt enkelt sitta, det som inom zen kallas sazen. Man säger inte att man mediterar inom zen, man "sitter". Det tilltalar mig. Man behöver inte göra nåt särskilt. Fast man kan även räkna andetagen. Det är för att det är lättare att fokusera på nånting. Själv är jag ganska förtjust i att bara sitta, rakt upp och ner. Göra mig tom (nåja) och mottaglig, vad som än ko...

"Poesin handlar om ett slags mellanrum, om tiden före tiden och om tiden efter tiden, kanske om dramat mellan intet och ingenting." - Jaques Werup, Du har funnits här: Poesi på liv och död Jag kommer att tänka på Johannesevangeliet i Bibeln: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Lägg ihop det med skapeleseberättelsen, så kanske du får det som Jaques Werup menar. Werup skriver även så här lite senare i sin bok: "Poesi handlar om livskänslan, om frågorna som återstår när de flesta professionella utredningar har gjorts. När Gud är avsatt, skapelsens gåta löst och universum exploaterat, och vi ändå har en känsla av att ingenting veta." Jag läser inte så mycket poesi som jag kanske borde. Bild eget foto

Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...