Jag vill skriva som Ray Bradbury

Jag skulle vilja skriva som Ray Bradbury. Jag vet inte hur det ska gå till. Han skriver väldigt poetiskt och drömskt, samtidigt som han alltid berättar en historia som är mer eller mindre förvånande. Novellernas mästare är han.

Jag har bara läst honom på engelska. Det vill säga, jag läste allt jag kunde hitta av honom på svenska på biblioteket när jag var tonåring, för jag uppfattade honom som science fiction-författare och jag var inne i en period när jag slukade all SF jag kom över.

Jag minns att han ofta förbryllade mig, det var nåt ogripbart med hans prosa. Han uppfyllde inte riktigt mina förväntningar på SF, fastän en hel novellsamling utspelar sig på Mars. Jag tänkte att det var nåt med den konstiga vuxenvärlden som var svårt att förstå.

Nu när jag som vuxen läser Ray Bradbury så är det på engelska, jag har glömt de svenska översättningarna. Och då undrar jag lite hur jag ska transformera det till svenska så att jag kan inspireras av honom i min egen prosa.

Men om jag tänker efter: Ray Bradbury skrev som han gjorde för att han var den han var, inte för att han försökte skriva på nåt speciellt sätt. Han tyckte inte om att få sina texter analyserade, det har jag läst i ett förord.

Kanske är det helt enkelt så att jag ska fokusera på att skriva som jag, Harriet Wensby, gör istället för att försöka bli som nån annan.

Att det ska vara så svårt att nöja sig med att vara den man är.

Bild
eget foto (uppslag med Ray Bradbury-novell)

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer