Hur jag började tycka illa om att skriva

Nu när jag har fått upp farten på mitt skrivande kan det vara dags att skärskåda varför jag hade så svårt att komma igång. Vi människor är komplicerade varelser (särskilt jag), så det är oftast omöjligt att veta varför man har fått för sig ett eller annat. Men jag har några olika faktorer i mitt förflutna som tillsammans kan förklara min aversion mot att skriva, fastän jag innerst inne längtade efter att göra det.

Under elva år jobbade jag som filmöversättare. Det låter som ett kul jobb, och det var det också. Om inte annat så blev jag allmänbildad. Ena dagen letade jag reda på ett citat från Prousts På spaning efter den tid som flytt, nästa ringde jag en biolog för att fråga efter det svenska namnet på en viss hajart. Men det var alla dessa deadlines! Plus bristande ergonomi. Jag fick väldigt ont i nacke, skuldror och rygg av att sitta många timmar varje dag vid tangentbordet och skriva. Mot slutet fick jag lägga mig raklång på golvet varje kvart för att orka igenom dagen.

En annan sorts skrivande - i början utan stress - tog sig från sen sakta in i mitt liv och medvetande. Det var det akademiska skrivandet. Jag började min första högskolekurs 1998 och pluggade hela tiden ända till och med våren 2004. Slutklämmen var min kandidatuppsats som jag skrev under Studie- och yrkesvägledarprogrammet i Stockholm. Då var jag less på högskolestudierna, som från början hade varit ett otroligt lyft i mitt på den tiden rätt miserabla liv. Men uppsatsen måste man ju igenom för att få ut sin examen, så det var bara att plåga sig vidare. Jag minns att jag hellre satt på olika fik än satt hemma och skrev vid datorn. På den tiden hade jag ingen laptop, annars hade jag nog suttit på stan jämt med den.

Akademiskt skrivande kan verkligen döda ens fantasi och individuella uttrycksförmåga. Det är så styrt av formalia, i alla fall på många fakulteter. Min hjärna tappade kontakten med min inre kreativa källa och blev inställd på att "göra rätt".

Sen kom arbetslivet, och med det olika former av både stress och skrivande. Framför allt bestod mitt skrivande av e-post. I framtiden kanske det kommer att anses som en egen konstform? Det handlar om att lyckas få fram information så tydligt som möjligt utan att nån blir upprörd. (Jag tror jag blev bra på det.) Jag fick också vara med och skapa olika styrdokument, och såna är inga under av kreativitet kan jag säga. Dödsstöten kom på min näst sista arbetsplats med sina oändligt utdragna grupparbeten kring handlingsplaner. Aaaargh!

Ett specialfall av jobbstress uppstod under pandemin när alla började jobba hemma. Jag köpte ett höj- och sänkbart skrivbord och ordnade med dockningsstation och stor skärm, så ergonomin fanns. Och jag trivdes faktiskt med att slippa åka in till jobbet. Men ända tills jag började skriva på min blogg nu i januari så var mitt skrivbord hemma förknippat med arbetslivet, och med all stress jag upplevde där de sista åren. Så skönt att jag har brutit den kopplingen nu!

Å andra sidan har jag ändå upplevt skrivande i positiva sammanhang. Jag har under alla år skrivit dagbok. Inte varje dag, men ändå kontinuerligt. De sista tio åren har jag gått på lite olika workshops och kurser för skrivande, och jag har varit med i tre olika skrivargrupper där vi träffades informellt och skrev. Det var kul, och kanske höll det liv i den sparlåga som till sist flammade upp när jag startade bloggen. Nu är det verkligen en vana att skriva varje dag. Tack till mina läsare som bidrar till glädjen att skriva!

Syftet med att starta bloggen var att bygga upp en vana så att jag till sist skulle få kraft att skriva en hel bok. Jag börjar skönja den långt där framme. Det ska bli intressant att se vad den handlar om.

Bild
Copilot med DALL·E