"Den sista resan" - åldersångest hos en vuxen son

Häromdagen såg jag filmen Den sista resan, som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort. Den blev populär bland biobesökarna och vann två guldbaggar. Den blev även Sveriges Oscarskandidat till Bästa utländska film.

Allt detta var 2024. Jag såg den inte då, för jag har en fånig antipati mot populära kulturföreteelser. Jag inbillar mig att jag måste "välja själv" och inte ge efter för grupptryck. Därför läser jag hellre smala böcker som ingen hört talas om och ser helst filmer som bara går på de biografer som inte ägs av Filmstaden.

Nu låg emellertid Den sista resan på SVT Play och det hade ju gått ett tag, så jag tyckte jag kunde allmänbilda mig lite genom att titta på den och få reda på vad som gjort den så omtyckt.

Jag gillade filmen. Den var välgjord och intressant. Huvudpersonen, Filip Hammars pappa Lars, visade sig vara en fantastisk person som hade inspirerat många elever han haft som lärare under sin karriär. Däremot var jag inte så förtjust i hur sonen Filip betedde sig i filmen.

Filmens utgångspunkt är att pappan har blivit sittande i en fåtölj, ihopsjunken och deprimerad. Det har gått 15 år sedan pensionen och både sonen Filip och mamman är oroliga för honom. För att råda bot på apatin ska Filip tillsammans med poddkompanjonen Fredrik göra en resa ner till Franska rivieran med pappan. Dit åkte hela familjen ständigt förr i världen. Tanken är att återseendet ska återge pappan livslusten, påminna om att livet har mycket att ge.

Min invändning är att sonen Filip så tydligt drivs av sin egen ångest inför pappans åldrande och inte kan acceptera att det finns något sådant. Troligen förnekar han inför sig själv att pappan en dag ska dö. Kollegan Fredrik är inne på det när han i ett samtal säger till Filip att han är bra på att förneka saker för att han tror att då försvinner de. Detta utvecklas dock inte mer.

Pappan är väldigt angelägen om att göra Filip till viljes och gör allt för att försöka att visa vitalitet. Vid ett tillfälle tvingar Filip honom att skära grönsaker till sin förr i världen berömda ratatouille. Det går inte så bra. Pappan sitter ner på sin rollatur och har dessutom väldigt krum rygg, vilket resulterar i att han har skärbrädan i höjd med näsan. Kniven verkar dessutom slö. Han orkar helt enkelt inte igenom grönsakerna. Det slutar med mörker och ångest.

Jag har i privatlivet iakttagit hur vuxna barn till åldrade föräldrar gärna försöker peppa sina gamla föräldrar till att aktivera sig mer, röra på sig mer, intressera sig för mer saker. Och det är ju lovvärt, livet kan bli bättre om man gör de sakerna. Men en dag kommer döden ändå. Och innan dess måste man få lov att vara gammal och orkeslös. Men det passar inte in i vår kultur.

Länkar
-Trailer och kort intervju med Fredrik Wikingsson
-Intervju med Filip Hammar om hans insikter efter filmen

Foto
Nexiko/Nordisk film

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer