När jag ville bli eremit

För några år sen läste jag mycket om eremiter. Jag drömde till och med om att bli en. Min man var nog lite orolig ett tag. Delvis kan mitt dåvarande intresse för ensamhet förklaras av att jag på den tiden hade ett jobb där jag ständigt skulle finnas till hands för andra människor. Men troligtvis var det en allmän stress som fick mig att längta efter att få vara ifred så jag kunde återhämta mig.

Som tur är har även min man behov av att vara för sig själv, så jag har inte behövt slåss för att få vara ifred. Dessutom har jag ett eget rum hemma. Om dörren är stängd så vill jag inte bli störd, det respekteras.

När mitt längtan efter att få vara ensam var som störst, då för några år sen, köpte jag en bok om eremiter i Europa idag. De finns faktiskt, det var inte bara förr i öknen eller i grottor. När jag läste om dessa nutida eremiter förstod jag att de alls inte är ensamma i livet. De blir ofta uppsökta av människor som vill ha råd eller uppleva en andakt. Inte ens som eremit får man alltså vara ifred.

Men för min del faller det på att man måste vara kristen. Att vara eremit är att leva som i kloster, fast för sig själv, och det måste godkännas av katolska kyrkan. Attans! Jag hade inte tagit med den nicenska trosbekännelsen i beräkningen. Det duger inte att vara halvhjärtad buddhist, tro på goda krafter och någon form av reinkarnation.

Jag får nöja mig med att jag har ett eget rum. Det är inte alla som har det. Och min man kan vara lugn, jag bor kvar. Fast om det kommer en chans att bli sekulär eremit kanske jag tar den.

Extramaterial: Monty Pythons sketch om eremiter

Bild
eget foto