Ställen jag bott på i Göteborg - Hammarkullen

Min första egna lägenhet var en etta med kokskåp i Hammarkullen. Det var 1978, och på den tiden kunde man överta en annans persons hyreslägenhet utan att ha stått i nån kö. Jag kände en man som hade den här lägenheten som skrivarlya. Han var musiker, och skrev sina orkesterarrangemang där inför turnéer. Han tröttnade på Hammarkullen och lät mig ta lägenheten. Jag hade inte så stora krav, så jag tog tacksamt emot den.

Den låg i ett stort miljonprogramshus på Bredfjällsgatan 52, på bottenplan precis bredvid ingången. Eftersom det jämt passerade folk utanför som skulle in och ut ur det åtta våningar höga huset så hade jag alltid persiennerna nerdragna.

Kokskåpet var ungefär som det låter. Man öppnade två skåpdörrar, och innanför fanns en liten diskbänk med en ho. På ena sidan stod en liten bänkspis med två kokplattor. Undertill fanns ett litet kylskåp. Ovanför diskbänken var ett skåp där både porslin och skafferivaror skulle rymmas.

Ett stort steg framåt för mig var att ha eget badrum. Så jag var rätt nöjd. Och hyran var låg. Jag övertog möblerna som stått i lägenheten tidigare: en säng och en bokhylla byggda av spånskivor. Det enda jag la till tror jag var en svartvit TV, som jag fick av mina föräldrar, och ett litet köksbord med två stolar.

Jag hade fått jobb på en livsmedelsbutik som låg i ett område som heter Agnesberg. För att komma dit fick jag ta spårvagnen till Angereds centrum, och sen buss. Efter ett tag kom jag på att det gick lika fort att gå genom skogen. Det gjorde jag ofta på morgonen. Jag minns det som en skön naturupplevelse. Särskilt våren, med alla nya vårtecken varje dag.

På den tiden var inte Hammarkullen lika städat som nu. Det bodde rätt mycket "bös" där. En dag hade någon försökt hugga sig igenom grannens dörr med en yxa. Efter nåt år vräktes många av de som var stökiga och lägenheterna började rustas upp.

För mig som fortfarande var relativt ny i storstan var Hammarkullen en mäktig upplevelse med alla jättehus. Och spårvagnen! Hållplatsen ligger under jord, med en lång rulltrappa upp till marknivå. Jag brukade leka att jag var i Stockholm och åkte tunnelbana. På den tiden gick bara spårvagn 8 ditut, och den var inte ihopkopplad med det övriga spårvägsnätet, den gick från spår 1 på Centralstationen. Det känns som att man alltid kom springande dit för att inte missa den.

1979 fick jag jobb på SJ, och mycket mer pengar att röra mig med. Då flyttade jag två våningar upp i samma hus till en tvåa. Det kändes fantastiskt att kunna röra sig mellan olika rum! I den lägenheten hade jag utsikt över skogen, åt det håll där Göteborgs centrum ligger. Jag stod i fönstret på nyårsafton och såg GP:s fyrverkeri långt därborta.

I min tvåa hann jag uppleva relationer med tre olika killar. En av dem var jag sambo med. Vi hade en gång en legendarisk fest. Det var folk från bådas bekantskapskretsar, och bekantas bekanta. Vi var uppemot 30 personer, och det satt folk överallt på golvet. Två personer blev ihop den kvällen, vilket jag tog åt mig äran för. Nästa dag plockade vi mängder av tomglas och pantade. (Detta var den tid då man kunde panta även på Systemet.)

Jag 1981

När jag skulle flytta till tvåan kom mina föräldrar med lånad lastbil från Gislaved, fylld med möbler som mormor och morfar hade haft. Det var jättefina möbler i björk, mitt favoritträslag. Allt det lämnade jag till Stadsmissionen när jag 1983 flyttade ihop med en scientolog. Tyvärr tömde jag inte alla lådor i chiffonjén. Där låg foton och dagböcker för många år. Jag har alltid grämt mig över att de försvann.

Bilder
1. Google Maps
2. fotograf: Marcus Wensby