Ett år av skrivande

Idag är det Första advent. Jag var på högmässa i Uppsala domkyrka, eftersom jag vet att det ofta är mycket folk i kyrkan den här dagen. Och för att det är mycket musik. Det var en maffig upplevelse. Ingångsprocessionen i den stora katedralen till tonerna av Bereden väg för Herran . Alla i församlingen står upp. Jag kan hela psalmen utantill sen barnsben och sjöng utan att titta i programbladet. Programbladet innehöll, förutom alla sånger och instruktioner om när man skulle sitta och stå, små noteringar om varför de olika ritualerna genomförs. Exempelvis: "Kyrkklockor har sedan 500-talet använts i den kristna kyrkan för att kalla till gudstjänst." En sak som förvånade mig var att prästen predikade från predikstolen. En sån där barocksak mitt i kyrkan. Annars är det ju modernt att stå på golvet, i samma nivå som församlingen. Men faktiskt - äntligen stod prästen i predikstolen! Så hon syntes ordentligt, för omväxlings skull. Kyrkan var fullsmockad. Runt tvåtusen p...

Antikvariat Samlaren, Göteborg Jag går gärna på antikvariat. Det är en speciell doft där som inte finns i bokaffärer som säljer nya böcker. Och de har mycket intressantare böcker - inte bara trendiga deckare och kokböcker. Nu när jag befinner mig i Uppsala har jag besökt alla stans fyra antikvariat. De är väldigt olika. Man kan säga att de befinner sig på olika ställen på Antikvariatskalan. I ett av dem råder fullkomlig ordning. Alla hyllor är ordentligt upplysta och lätt åtkomliga. Personalen är ung och serviceinriktad. Det är ena ytterligheten på skalan. Faktum är att det knappt känns som ett antikvariat. Jag råkade en gång gå in i en bokhandel med nya böcker vägg i vägg, och märkte inte skillnaden. I ett annat antikvariat i stan härskar en 70-årig excentriker. Det finns visserligen olika avdelningar, alltså en tänkt ordning, men dessutom finns enorma staplar överallt med blandade böcker, och tavlor står lutade mot hyllorna och skymmer böckerna. Det är svårt att ta sig fram ...

Merete Mazzarella, en av mina favoritförfattare, har skrivit en bok som skildrar hennes vuxne brors död. Bokens titel är Den violetta timmen , och det anspelar så vitt jag förstår på den färg dagen har när den övergår i natt. Större delen av boken handlar om att mentalt och känslomässigt befinna sig vid en övergång från ett stadium till ett annat. Mazzarella är chockad över att hennes bror plötsligt visar sig vara döende. Hur kunde hon ha missat hans sjukdom? frågar hon sig gång på gång. Syskonen har haft ett besvärligt förhållande, ofta inte dragit jämnt. Nu tvekar hon att resa från Finland till Köpenhamn där han ligger på sjukhus. Kanske han inte vill ha henne där? Det är dessutom pandemi, och reseresriktioner. Hon stannar i Finland, och får följa sin brors dödskamp genom meddelanden, foton och filmer som broderns närmaste vänner skickar. När allt är över sänds begravningen på YouTube. Mazzarella och hennes man klär upp sig och sitter högtidligt framför datorn som står på ett ...

Västlänksbygget vid Rosenlund 2019 I Göteborg bär vi tålmodigt oket av massor av ständiga vägarbeten och husbyggen inne i centrala stan. Vissa perioder skiftar det dagligen hur man tar sig från ena stället till det andra. Det största projektet är Västlänken och allt som den för med sig. Det känns som om det aldrig ska bli klart. Senaste budet är 2032. Det är sex års försening, och bygget har då varat i fjorton år. Men det fanns några som hade det värre än vi en gång i tiden. Det var Uppsalaborna på 1600-talet. Då byggdes hela jäkla stan om! Jag skojar inte. Alla krokiga gator och gränder skulle omvandlas till en stad med helt symmetriska kvarter och ett rutnät av gator. På den här bilden ser man dels de gamla gatorna, dels de nya: Riksdagen bestämde 1642 att Uppsalas stadsplan skulle bli rutnätsformad. Det var modernt då, och visst ska man följa med modet? Kosta vad det kosta vill. 1643 började det enorma arbetet. 1669 var allt klart. Det var säkert en tid av umbäranden ...

Uppsala stadsbibliotek Jag befinner mig i Uppsala, och läser en bok om stadens historia. Där fick jag idag lära mig att Uppsala domkyrka är en basilika. Ordet betecknar tydligen en kyrka där mittskeppet - alltså den del som ligger i mitten och innehåller gången fram till altaret - är mycket högre än sidoskeppen och har egna fönster ovanför dem. Jag kände mig nöjd med att ha fått denna kunskap, och lite duktig eftersom jag framgent skulle kunna peka på kyrkor och säga huruvida de är basilikor eller ej. Senare på dagen gick jag till stadsbiblioteket. Jag botaniserade länge bland facklitteraturens hyllor, och slog mig sedan ner och läste i en halvtimme. När jag tittade upp såg jag plötsligt: Biblioteket är format som en basilika! Det finns ett mittskepp som höjer sig över sidoskeppen och har egna fönster därovanför. När min blick föll på kortväggen längst fram insåg jag att arkitekten verkligen hade avsett att efterlikna en kyrka. Jag såg ett pampigt fönster ihopsatt av många ...

Jag är bortrest. Och allt är ovant. Det är någon annans vanor och smak som har bestämt hur det ser ut där jag nu vistas. Och jag känner tydligt hur väl anpassat mitt hem är till det liv jag brukar leva. Det är fantastiskt att kunna ha det så. I vanliga fall retar jag mig på små avvikelser därhemma. Någon annan har lagt osthyveln på fel ställe. Men nu inser jag hur fånigt det är. Nittionio procent är ju perfekt. Jag saknar till och med Frölunda Torg, vårt närbelägna köpcentrum. I vanliga fall är jag kritisk till folks shoppingvanor, tycker att det borde vara färre klädaffärer. Jag blir trött av att vistas i sorlet bland alla människor. Men idag, när jag har besökt ett trist köpcentrum på orten där jag befinner mig, känner jag att Frölunda Torg har en trevnad som jag faktiskt uppskattar. Man behöver åka bort ibland för att inse att man har det bra hemma. Bild eget foto, Frölunda Torg

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor och härmar en som ser lugnt på världen. - Tomas Tranströmer, Allegro   Länk   Läs hela dikten här Bild   eget foto

"Affection is only one ingredient of love. To truly love we must learn to mix various ingredients - care, affection, recognition, respect, commitment, and trust, as well as honest and open communication."  - bell hooks, All About Love      Bild   eget foto

"There may be a conflict between softminded religionists and toughminded scientists, but not between science and religion. Their respective worlds are different and their methods are dissimilar. Science investigates; religion interprets. Science gives man knowledge which is power; religion gives man wisdom which is control. Science deals mainly with facts; religion deals mainly with values. The two are not rivals. They are complimentary. Science keeps religion from sinking into the valley of crippling irrationalism and paralyzing obscurantism. Religion prevents science from falling into the marsh of obsolete materialism and moral nihilism."  - Martin Luther King, A Tough Mind and a Tender Heart Länk Hela texten på Internet Archive Bild Bastardsvärmare, eget foto

Don't let a bad day distract you from all the progress you've made. Bild © Liz Fosslien FB-konto @Liz and Mollie Se många fler smarta och uppmuntrande bilder på Lis Fossliens hemsida !

Bilden här ovanför är tagen 1974. Jag är på besök hos Leif, en brevvän i Göteborg, och hans kompis Sten. Jag har för länge sen tappat kontakten med dem, men fotot triggade plötsligt ett minne av vad Sten hette i efternamn. Det är inte jättevanligt, och jag kom ihåg vilket år han var född - han var två år äldre än jag. Så jag kunde hitta honom på Ratsit. Där fanns även ett mobilnummer. Jag prövade att skicka ett sms. Och fick svar. Det var rätt person, och han kom ihåg mig. Kul! Senare på dagen pratade vi i telefon. Och här kommer nåt konstigt: Han minns inte alls att jag var i Göteborg och hälsade på. Men han fick ju böja sig för bildbevis, för han såg sitt pojkrum på fotot. Däremot kunde han berätta att de var i Gislaved och hälsade på mig! Jag har i min tur inte minsta spår av minne av det. Sten kunde berätta olika detaljer om besöket, så jag tror inte att han har hittat på det. Jag var dökär i Leif och vi brevväxlade intensivt i ett par år. Det borde ha varit en jättesto...

När jag vaknade idag upptäckte jag att det hade snöat. I vanliga fall skulle jag blivit förtjust. Det är ju en vacker syn. Men nu tänker jag mer på att jag ska resa till Uppsala om två dar, och att jag måste ha med mig riktigt varma kläder, för alla eventualiteter. För trettio år sen snöade det kopiöst i södra Sverige. Den 17 november var skolorna stängda, och folk kunde inte ta sig till jobbet. De som ändå tog sig fram gjorde det på skidor. Vissa kunde inte ens komma ut genom ytterdörren på grund av sammanblåst snö. Kollektivtrafiken var förstås inställd. Jag bodde då i Gislaved, men även där kändes det ovanligt tyst när inte trafiken flöt på som vanligt. Barnen var nog förtjusta, även om mina barn alltid gillat TV-spel mer än utomhusaktiviteter. Idag är det inte alls lika mycket snö som 1995, det är bara några centimeter. Ändå har bussarna svårt att ta sig uppför backar till olika stadsdelar. Min mans styrelsemöte ikväll har blivit inställt. I Norrland skrattar de väl åt oss. ...

Det har varit minusgrader några morgnar nu. När det är kallt äter alltid småfåglarna mer i vår fröautomat. Tyvärr hade vi bunkrat för lite frön, så nu på morgonen var de slut. Min man kommer hem med mer om ett par timmar. När fröna är slut brukar inget annat hända än att strömmen av fåglar efter ett tag avtar. Idag har det dock varit en talgoxe på besök som inte nöjer sig med att det är tomt. Han hackar på silvertejpen och försöker ta sig in till ett, som han antagligen tror, dolt förråd. Silvertejpen sitter där för att det från början var åtta sittpinnar och åtta hål i fröautomaten. När det sitter åtta fåglar samtidigt och äter går det åt väldigt mycket frön! Så vi tog bort de översta fyra sittpinnarna och satte silvertejp runt hålen. Nu var alltså silvertejpen utsatt för ihärdig attack av en vass näbb. Jag hällde i lite müsli i fågelmataren för att det skulle finnas något att äta. Vad händer? Jo, den otillfredsställda, antagligen lite smartare, talgoxen slänger ut alla havre...

Min första egna lägenhet var en etta med kokskåp i Hammarkullen. Det var 1978, och på den tiden kunde man överta en annans persons hyreslägenhet utan att ha stått i nån kö. Jag kände en man som hade den här lägenheten som skrivarlya. Han var musiker, och skrev sina orkesterarrangemang där inför turnéer. Han tröttnade på Hammarkullen och lät mig ta lägenheten. Jag hade inte så stora krav, så jag tog tacksamt emot den. Den låg i ett stort miljonprogramshus på Bredfjällsgatan 52, på bottenplan precis bredvid ingången. Eftersom det jämt passerade folk utanför som skulle in och ut ur det åtta våningar höga huset så hade jag alltid persiennerna nerdragna. Kokskåpet var ungefär som det låter. Man öppnade två skåpdörrar, och innanför fanns en liten diskbänk med en ho. På ena sidan stod en liten bänkspis med två kokplattor. Undertill fanns ett litet kylskåp. Ovanför diskbänken var ett skåp där både porslin och skafferivaror skulle rymmas. Ett stort steg framåt för mig var att ha eget ba...

Vår tid älskar att skapa ord för olika psykiska fenomen. Det har lett till en diagnoshysteri inom psykiatrin. Men ibland är det kul att få en beteckning på något som man tidigare inte visste fanns. En sån företeelse är alexitymi, det vill säga avsaknad av förmåga att beskriva sina känslor. I alla fall så kände inte jag till det ordet tidigare. Ordet kommer från latin och är uppbyggt så här: a = inte lexi = ord tymi = känslor Vissa språkvetare menar att vi måste ha ord för något för att kunna vara medvetna om det. En person med alexitymi kan dock kunna alla känsloord som finns i språket, men ändå sakna förmåga att använda dem för att beskriva sina egna känslor. Känslorna är undflyende, svåra att bli medveten om. Somliga har påpekat att det här låter ungefär som män i allmänhet. Och kanske kan alexitymi ha en kulturell grund. Eller så kan fenomenet uppstå på många olika sätt, varav ett möjligen är att man föds med det. Det kan vara svårt att gå i psykoterapi när man ...

"Att skriva eller överhuvudtaget yttra sig är en fånighet, som endast rättfärdigas av individens oförmåga av konsekvens." - Albert Engstrom, Mitt liv och leverne Bild Chat GPT

Många har väl hört talas om att det finns en bevarad dagbok som fördes av frun på Årsta herrgård under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Märtha Helena Reenstierna beskriver där detaljerat livet på en herrgård. Man får också ta del av hur det gick till när adeln umgicks. Bellman förekommer här och där, vilket för mig känns lite absurt eftersom Bellman i våra dagar nästan är en mytisk person. Lasse Widding populariserade Årstafruns dagböcker på 1960-talet genom att skriva ett par berättelser utifrån dem. Senare kom det ut en samlingsvolym som heter På Årstafruns tid . Den är slut från förlaget, men verkar finnas som ljudbok. Jag läste Widdings bok för länge sen. Och sen gick jag omkring med en lust att läsa själva dagböckerna. Jag hittade för 15 år sen en bok på Stadsmissionen med utdrag ur dem. Men jag kände mig frustrerad över det knappa urvalet. "Tänk om jag kunde få tillgång till alla dagböcker! Varför ger ingen ut dem?" tänkte jag. Senare hittade jag "Årstafr...

"För att äga snillets gåva kan man lika gärna vara galen som klok.” - Alvar Gustavsson-Lager Bild eget foto

Jag åt frukost på hotell idag, eftersom jag är bortrest. Där fanns en bokhylla med böcker man kunde ta med sig. Bland annat Den gamla svenska bondepraktikan . Den är kul. Jag tog med den, och letade upp vad man ska tänka på nu i november.  Boken är en sammanställning av råd från ursprungligen olika källor. Så man får läsa lite här och där. Nåt som återkommer är att man inte ska "göra svettbad" i november, oklart varför. Det förekommer även råd om att hålla sig varm (ganska självklart) och äta varm mat. Kanske tänkte man sig att om man bastade så skulle man, trots att det ju är varmt och gott i bastun, förkyla sig när man kom ut igen. Jag tror inte man brydde sig om det här rådet i Finland.  Det är Mårtensdagen idag 11 november (alltså åt skåningarna svartsoppa igår), och Bondepraktikan säger att det är bra att det inte är fredag, för då skulle fodret ta slut denna vinter. Om nån hör åska idag, så är det ett gott tecken för året som följer.  Vissa dagar är "förkastade...

Jag har en bok som heter A Perfect Mess . Den har en lång undertitel: The Hidden Benefits of Disorder--How Crammed Closets, Cluttered Offices, and On-The-Fly Planning Make the World a Better Place . Författarna heter Eric Abrahamson och David Freedman.  Jag har så mycket behov av ordning man kan ha utan att vara autistisk eller ha OCD. När jag köpte den här boken för rätt många år sen levde jag ihop med en person som skapade väldigt mycket oordning runt sig. Jag tänkte att om jag läser boken så kanske jag kan låta saker vara röriga. Trivas med det.    Nu när jag skriver det här så försöker jag förtvivlat komma på nåt ur boken som jag anammade. Jag har ett vagt minne av att jag tyckte att den var rolig. Men mer kommer jag inte ihåg. Kanske gick budskapet inte fram. Så här är det: Jag tycker om ordning och reda. Symmetrisk dukning. Böcker i raka staplar. Blomman mitt på det runda bordet. Jag blir glad av anblicken. Det är trevligt och mysigt.  Antagligen är det tvärt...

Igår lärde jag mig ett nytt uttryck: Tier list. Det var min mellanson Sammy som berättade att han och yngste sonen Freddy hade gjort en sån lista. Först hörde jag fel, och trodde att han pratade om en "tear list", alltså en tårlista. Jag tänkte att det kanske var en lista över saker man sörjde. Men de hade lyssnat på olika låtar från spel och klassat dem utifrån olika kriterier. De hade suttit i timtal. Egentligen är det som beskrivs med uttrycket inget nytt alls, men mina söner är uppväxta med TV-spel och dataspel, och använder gärna uttryck från den världen. En "tier list" är enkelt uttryckt en rankinglista. Det fanns säkert såna redan på stenåldern. Vilka flintyxor är bäst, vilka kommer på andra- resp. tredjeplats? När jag och Sammy pratade vidare kom vi på att det vore kul att recensera caféer i Göteborg där vi bor. Vi älskar båda att fika. Jag har en kompis som en gång sa att hon först av allt tänker på fika när hon tänker på mig. Men Sammy är nog min öve...

Varje gång jag ska åka tåg packar jag ner något att läsa på resan. Detta trots att jag av erfarenhet vet att jag kommer att somna. Men jag vill ju så gärna uttnyttja tiden, så jag hoppas alltid att jag ska kunna hålla mig vaken nästa gång. Nu senast reste jag mellan Göteborg och Västerås. Jag tog fram min iPad och började på en roman. Jag hann läsa kapitel ett och en bit in på kapitel två. Sen slocknade jag. Tåget hade bara kommit halvvägs till Alingsås. Jag och min man planerar att åka till Berlin om ett halvår. Vi pratar om att ta Snälltåget, som går över natten direkt från Malmö. Man kan boka en hel sovkupé. Det var länge sen jag åkte nattåg, kanske fyrtio år sen. Men jag tycker mig minnas att jag hade svårt att sova. Nu har jag ju ett knep: Jag tar givetvis fram en bok jag gärna vill läsa, och fördjupar mig i den. Jag snarkar garanterat inom en halvtimme. Länk - Snälltåget Bild Fotograf: Ayşe İpek, Pexels

Målning av Stina Järvå Idag har jag varit på begravning i Västerås. Jag grät, det gör jag alltid på begravning. Den här gången hade jag extra mycket näsdukar med mig. Man borde egentligen inte tycka att det är sorgligt att en 103-åring dör, personen har ju fått ett långt liv. Fast kanske är det inte livets längd, utan vad vi gör med det som är det viktigt. När det gäller Stina Järvå, min före detta svärmor och barnens farmor, så måste man säga att hon levde ett rikt liv. Och det långt efter pensionen. Hon sjöng, målade och spelade instrument. Länge ledde hon både en kör och en orkester. En förebild! Men jag vet att hon inte alltid hade det så lätt när hon var ung. Jag tror musiken räddade henne då, liksom den var en tillflykt för mig. Stina var som pensionär väldigt aktiv fysiskt. Fortfarande när hon var i 70-årsåldern gick hon på gym, cyklade överallt i Västerås och vandrade i Alperna. Hon badade utomhus i de flesta temperaturer. Jag har aldrig varit som hon på det sättet, ens...

Som sann göteborgare firar jag alltid den 6 november genom att äta en Gustav Adolf-bakelse. Det är egentligen bara en vanlig bakelse, t.ex en prinsessbakelse, fast med Gustav II Adolfs huvud i choklad. Men jag ska ändå ha en. Det var ju ändå Gustav II Adolfs förtjänst att Göteborg blev till. Fast 6 november är inte årsdagen av stadens grundande, utan kungens dödsdag. Jag har hört att någon förening varje år nedlägger en krans vid statyn av Gustav II Adolf här i Göteborg. Jag har dock aldrig sett det själv. Kanske har sedvänjan vid det här laget dött ut. Dagen firades betydligt mer förr. Här är ett utdrag ur den dagbok 12-åriga Ida Larsson i Östersund förde för ett sekel sedan: "Östersund, måndag 6/11-1905 På aftonen kom Ingrid och hämtade mig. Då gick vi ut på torget, ty klockan sju skulle det vara Gustav Adolf-fest och faninvigning. Hela torget var alldeles fullt av folk. Folkskolans barn kom tågande med flaggor och kyrkklockorna ringde, allt var väldigt högtidligt. På ...

Mitt första riktiga jobb var ett sommarjobb 1978 som butiksbiträde på dåvarande Tempo på Selma Lagerlöfs Torg. Jag fick bo i en kompis etta i Lunden medan jag jobbade, för jag hade ingen egen lägenhet. En del av tiden var min kompis bortrest, och jag tog då hand om hennes katt och hennes krukväxter. Lägenheten låg på Sankt Pauligatan 27, högst upp i en brant backe. Det var jättelångt att åka från Lunden till Selma Lagerlöfs Torg (som ligger på Hisingen), men att bo i Lunden var jättefint. Det var ett gammalt landshövdingehus* från början av 1900-talet, pittoreskt men med bara kallt vatten, gasspis och lyhört som attan. Man delade toalett med den andra lägenheten på samma våningsplan - "toa på svalen", som det heter i Göteborg. Dusch fanns bara i källaren, och vattnet värmdes då med gas. Det var alltid pirrigt att tända varmvattensberedaren, och sen fick man vänta en stund tills vattnet var ordentligt varmt. Min kompis hade vad som på den tiden kallades rivningskontrak...

Idag har jag varit på min vårdcentral och fått vaccin mot säsongsinfluensa. Det är gratis från 65 års ålder. Vi anses tydligen vara skröpligare än yngre människor. Fast 70 är ju det nya 50, enligt en del forskare, så egentligen borde de väl höja åldersgränsen för gratisvaccin. Men jag tackar och tar emot. Sen jag hade en rejäl influensa 2018 så känner jag att jag absolut inte vill vara med om det igen. Då fick jag stanna hemma från jobbet i två veckor, och de första dagarna var hemska. En god vän var snäll och kom hem till mig med matvaror. Kanske påskyndade det att vi några månader senare blev ett par. Ingen dålig bieffekt, om man tänker efter. Vi får hoppas att WHO har rätt i årets prognos, så att den variant av virus som faktiskt kommer till Sverige är en som jag nu är vaccinerad mot. Tydligen är oddsen ungefär 50/50. Kanske får jag ont i armen ett par dar i onödan. Nåja, det var ju i alla fall gratis. Och jag fick en anledning att gå och fika efteråt. Länkar - 70 är det n...

När jag först flyttade till Göteborg var jag 16 år och skulle börja musiklinjen på Hvitfeldtska gymnasiet. Musiklinjen fanns på den tiden (1975) bara på fem ställen i Sverige, och det var vanligt att elever flyttade hemifrån för att gå den. Mina föräldrar hade genom kontakter fått tag i ett inackorderingsrum i Kungsladugård. Det var rekorderliga, frikyrkliga människor som på andra våningen i sin villa hyrde ut rum till studerande. Kungsladugård gränsar till det legendariska Majorna. Det råder viss oenighet om var det ena slutar och det andra börjar, men jag bodde definitivt i Kungsladugård eftersom mitt hus var en villa. I Majorna finns det bara lägenhetshus. Villan jag bodde i hade adress Kålgården 6. Det låg i hörnet vid en lekplats, och alla hus runt den hade adress Kålgården. Förr i världen kallades köksträdgårdar för kålgårdar. På den här platsen ska det ha legat vad vi idag kallar en koloniträdgård, där stadsborna kunde odla grönsaker på sina lotter. Kålgården med lekp...

År 2005 var SMS fortfarande ganska nytt och nästan lite spännande. Då funderade jag och en kompis på att skriva en bok där handlingen helt och hållet utspelade sig i SMS-konversationer. Det blev dock ingenting av boken, och jag har ännu inte sett någon roman som helt och hållet utgörs av SMS. Förrän jag idag började läsa Fredrika Bremers kortroman från 1828. Den heter Axel och Anna eller Correspondence mellan tvenne våningar , och var det första hon publicerade. På 1800-talet fanns det givetvis inte mobiltelefoner, och därmed inte heller SMS. Däremot skrev man ofta korta meddelanden till andra personer på små lappar, så kallade biljetter. Vi får i romanen följa två unga älskande som skickar meddelanden till varandra. Axels och Annas biljett-konversation är väldigt lik våra dagars SMS, eller andra meddelanden vi skickar via smartphones. De till och med ghostar varandra ibland när någon har sagt nåt som den andra inte tycker om. Anna skickar biljett på biljett, men får inget sva...

Här kommer, dagen till ära, delar av dikten "November-rim". Den är skriven av svenskamerikanen Magnus Elmblad, som levde 1848-1888. Nu kommer hösten på riktigt allvar Och motar in både kor och kalvar Och gäss och grisar och andra djur, Som ha »en mera subtil natur». Det är ej gott just att springa naken, När snön i massor vräks ner från taken, När stormen ilar från topp till tå, Så att man knappt kan på benen stå. Och sticker solen ibland förstulet Sin nästipp ut ur det gråa skjulet, Där hon är bysatt till nästa vår, Så vimla vindar ur alla vrår - De gny från nordan, de gny från sunnan, Och ge sig hin på, att hon skall unnan. De skära tänder med ilskna skri, De vältra skyar med snöslask i. Då bleknar sol'n, och med sura miner Hon släpper ner sina sänggardiner. (...) Om blott John Ericssons solmaskin Had' något kvar i sitt magasin, Så kunde han åt den frusna skaran På halvbuteljer försälja varan Med god förtjänst; ty naturligtvis, När ma...