Första snön

När jag vaknade idag upptäckte jag att det hade snöat. I vanliga fall skulle jag blivit förtjust. Det är ju en vacker syn. Men nu tänker jag mer på att jag ska resa till Uppsala om två dar, och att jag måste ha med mig riktigt varma kläder, för alla eventualiteter.

För trettio år sen snöade det kopiöst i södra Sverige. Den 17 november var skolorna stängda, och folk kunde inte ta sig till jobbet. De som ändå tog sig fram gjorde det på skidor. Vissa kunde inte ens komma ut genom ytterdörren på grund av sammanblåst snö. Kollektivtrafiken var förstås inställd. Jag bodde då i Gislaved, men även där kändes det ovanligt tyst när inte trafiken flöt på som vanligt. Barnen var nog förtjusta, även om mina barn alltid gillat TV-spel mer än utomhusaktiviteter.

Idag är det inte alls lika mycket snö som 1995, det är bara några centimeter. Ändå har bussarna svårt att ta sig uppför backar till olika stadsdelar. Min mans styrelsemöte ikväll har blivit inställt. I Norrland skrattar de väl åt oss.

I en tråd på Facebook, som handlade om hur mörkret nu sänker sig över Tromsö, frågade amerikaner vad folk gör i Tromsö hela vintern när de inte kan gå till jobbet. De blev förvånade över att höra att livet fortsätter som vanligt på nordliga breddgrader. Deras perspektiv är att när det nån gång blir snö i t.ex. Texas så kan skolorna vara stängda en hel vecka tills den har smält bort. Såklart - de har ingen beredskap.

Jag fick en fråga av en kvinna på Cypern när jag var där på semester. Hon tyckte att det var kallt på vintrarna där, och undrade hur i hela friden folk i Skandinavien överlever minusgrader. Svaret är ju att vårt samhälle är inrättat efter dessa minusgrader, med bland annat centralvärme i husen. Det kan till och med upplevas som mysigt.

Människan är anpassningsbar.

Bild
eget foto

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer