Ett år av skrivande

Idag har det gått sex månader sen jag började blogga. Det var mitt nyårslöfte att sätta mig vid datorn varje dag och skriva minst en mening. Syftet var att jag skulle ta mig igenom mitt inre motstånd mot att skriva. Ett fjärran mål var att skriva en bok. Det känns overkligt att jag har skrivit ett blogginlägg varje dag (utom en) i ett halvår. Många inlägg har varit små betraktelser över tillvaron, och vissa har blivit väldigt uppskattade av dem som har läst dem. Det gläder mig att folk vill läsa min blogg. Jag har ingen ambition att bli känd, men att veta att nån därute tar emot mina texter känns värmande. Trots alla inlägg jag gjort (179 stycken med detta) känner jag mig inte som en bloggare. I så fall skulle jag använda en massa knep för att få så många följare som möjligt. Jag har visserligen lagt ut krokar på Facebook till mina vänner - men det finns mängder av saker jag avstår från att göra, t.ex att skriva rubriker till inläggen som harmonierar med vad folk ofta söker på. D...

"Den erfarne rorsmannen vet att han aldrig har exakt rätt kurs; man är alltid en aning ur kurs, behöver oavbrutet göra smärre justeringar." - James Hillman (citerad av Merete Mazzarella i Linjer mellan stjärnor ) Bild Wikimedia commons

Bilden kommer från renässansmästaren Botticellis målning Venus födelse . Venus och Afrodite är samma gudinna, fast den ena är romersk och den andra är grekisk. Låt nummer sex i den här serien är en åkallan av henne. Det är jag som sjunger på nästan alla låtar som Björn och jag gjorde i samarbetet The Mood Elevators. Men redan på ett tidigt stadium experimenterade Björn med att sjunga på en låt han gjorde till en text som jag hade skickat honom. Jag hade skrivit den nio år tidigare och var ganska så nöjd med den. Bakgrunden till texten var att jag hade en bok som jag hade hittat i London när jag var där och jobbade 1992. Den gick ut på att alla problem man hade kunde åtgärdas genom att åkalla en lämplig gud ur antikens mytologi. På den tiden var jag ganska olycklig i mitt äktenskap och längtade efter att uppleva en kärlekspassion. Så jag valde Afrodite att åkalla. Hon blev min speciella gudinna under några år. När jag och min man två år senare var låtskrivare i ett metalband häm...

Igår fick jag veta att den medicin jag tagit i åratal har gjort mig mindre stresstålig. Jag har ökat dosen mer ju mer stressad jag har varit. Och en ond cirkel har tydligen skapats. Ingen läkare har kunnat upplysa mig om detta. Igår var jag upprörd över det här. Kände mig lurad. Men idag ser jag mer nyktert på det. Tycker att det snarare är ironiskt. Kanske är det så med mycket av det vi människor gör: Det man vill undvika skapar man i själva verket. Ju mer man kämpar emot desto mer snärjer man in sig i nätet. Så tricket är att acceptera. Till och med kapitulera inför det livet erbjuder en. Sluta försöka kontrollera. Vi vet ändå aldrig vad som i slutändan kommer att visa sig vara bra eller dåligt. Sociologen Hartmut Rosa skriver i sin bok Det vi inte kan råda över att vi upplever de starkaste ögonblicken av lycka och hänförelse över sådant som händer utan vår inblandning. Han tar som exempel den första snön som faller. Vi jobbar hårt på att lägga under oss mer och mer av vär...

Ur min dagbok 8/4 2017: Andra människors sinnen är ju ”svarta lådor” man inte kan kika in i. Fast jag skulle oerhört gärna vilja kunna! Det är väl därför jag är så intresserad av psykologi; jag inbillar mig att jag genom den kan hoppa in i andras huvuden och veta hur de funkar. Jag får väl vara glad om jag fattar hur jag själv funkar. Det verkar vara en lång väg. - - - - Innan jag och min nuvarande man hade blivit ihop frågade han mig vid ett tillfälle om jag var "komplicerad". Han väntade sig ett nej, men jag sa att jag var ganska komplicerad. Det roade honom mycket. Efter att vi hade blivit ihop blev han varse hur komplicerad jag faktiskt är. Men konstigt nog blev han inte avskräckt. Han tycker att det gör mig mer intressant. Och det är ju en bra infallsvinkel. För egen del håller jag fortfarande på och lär mig hur komplicerade andra kan vara. Det är ju så mycket mer tilltalande att kunna sätta en enkel etikett på människor. Våra hjärnor vill gärna förenkla. Dä...

"Framtiden ligger alltid i mörker, med sina hot och sina löften. Det mesta som sker i universum tycks vara lika oberäkneligt som väderlek och börskurser. Ingen framtidsforskare kan veta något med visshet om människans eller världens öde: där är diktaren lika mycket expert som någon annan." - Peter Nilson, Stjärnvägar Bild eget foto

Idag är det pappas födelsedag. Det är en sak som är lite speciell med den. Han föddes nämligen på midsommardagen, som förr alltid var den 24 juni. Midsommardagen var också Johannes Döparens dag, och pappas tredje förnamn var Johannes. 1953 flyttades midsommar för att passa bättre med arbetsveckan, och numera firas midsommar på lite olika datum. Midsommardagen infaller nuförtiden alltid på en lördag mellan 20 och 26 juni. I och med det får svenskarna tre dagars ledighet i sträck. Johannes Döparens dag är dessutom flyttad bort från midsommardagen, och firas numera söndagen direkt efter. Detta trots att han enligt legenden skulle ha fötts exakt sex månader innan Jesus föddes. Jag undrar hur det kändes för pappa att fylla år på fel dag. I 27 år hade han fyllt år dagen efter det stora midsommarfirandet. Och sen plötsligt kom hans födelsedag slumpmässigt före, under eller efter firandet. Jag vet att han inte gillade det, för han kommenterade nästan varje år att Johannes Döparens ...

Jag läser om identitet i Merete Mazzarellas essäbok Linjer mellan stjärnor . Hon resonerar som vanligt med hjäp av dels anekdoter från sitt eget liv, dels med citat från olika litterära källor. Här kommer en lista jag gjort om olika faktorer hon går igenom. Vi skapar vår identitet utifrån: Hur vi är vana att bli behandlade I vilket sammanhang vi befinner oss (jag är göteborgare i Sverige, men svensk i Italien; på Newrozfirande en gång bland araber, iranier och kurder var jag väldigt tydligt "svenne") Vad vi strävar mot (man kan vara författare utan att ha blivit publicerad) Drömmar och fantasier (man kan t.ex. identifiera sig med en filmkaraktär) Våra avståndstaganden ("jag är ingen Medelsvensson") Personliga egenskaper Andras förväntningar Den grupp man anser sig tillhöra, särskilt om det är en minoritet som bedriver en kamp Det här är många fler faktorer än jag lite vagt hade föreställt mig. Apropå minoriteter: Ett kapitel i Mazz...

There's a certain joy that comes into your stuff if you didn't mean it, if you didn't try to make it happen and it happens of it's own accord. There's a certain magic about that. - Paul McCartney Jag håller fullständigt med Paul McCartney om att det roligaste skapandet är det som verkar hända på egen hand, utan att man planerar det. När jag började måla så följde jag en norsk konstnär som heter Kristin Oksavik. Hon pratar mycket om att man inte ska planera. "Du ska bara ha kul", säger hon ofta i sina videor. Hennes favoritteknik är att lägga på klickar i tre-fyra olika färger och sedan dra fram och tillbaka över duken med en gummispackel. Färgerna blandar sig väldigt osystematiskt och det blir härliga skiftningar. Det roar mig att använda olika köksredskap för att bara se vad som händer. Ett tag var min favorit en vitlöksmosare (det är den som syns på bilden). Det blir sån kul struktur av hålen, särskilt om man tar mycket färg. Jag målar alltid...

Jag vet en person som avskyr midsommar, för efter det blir dagarna allt kortare. Nå, idag börjar det. Klockan 4.42 i morse nådde solen sin yttersta utpost vid Kräftans vändkrets. Efter det vandrar den tillbaka mot ekvatorn - som den når på höstdagjämningen - och pendlar hela vägen bort mot Stenbockens vändkrets i december. Allt det här är naturligtvis sett från jorden eftersom solen inte flyttar sig fram och tillbaka. Det är vår planet som vänder olika mycket av polerna mot solen beroende på var den befinner sig i sin bana runt solen. Det i sin tur beror på jordaxelns lutning. Det är på grund av - eller tack vare - den vi har årstider. Jag har försökt känna efter om jag tycker det är vemodigt att sommaren har nått sin höjdpunkt redan. Men personligen ser jag mer fram emot sensommarens värme än det maximala ljuset runt midsommar. Havet är nämligen fortfarande relativt ouppvärmt och den ständiga västanvinden är kylig. Medan jag jobbade försökte jag alltid få semester framemot aug...

Jag har firat midsommar med familjen. Vi var hemma hos oss i vår villa och åt matjessill, färskpotatis och gräddfil med gräslök. Drack öl och snaps från gulliga småflaskor. Till kaffet åt vi en hemgjord gräddtårta med svenska jordgubbar och gelésmultron (som geléhallon, fast mindre och med smultronsmak). Sen satt vi på filtar i gräset i trädgården och pratade tills det blev skuggigt. En ganska standardmässig midsommarafton för mig. Kanske fantasilös. De åren jag har bott i Göteborg har jag ofta även gått en sväng till Slottsskogen för att titta på folkdansuppvisning och dansa kring midsommarstången. Dock hoppade vi över det igår. Jag kände för att bara vara hemma. När barnen hade gett sig av tog jag och min man en promenad bland villorna i vårt område. Jag ville se och höra andras midsommarfirande. Blev lite glad när jag hörde röster från trädgårdar och kände lukten från olika grillar. Det kändes som nån sorts nationell gemenskap. Nu ska jag och min man se en gammal svensk lång...

Jag har träffat på en psykolog och forskare som heter Patricia Deegan. Hon propagerar för nåt som hon kallar "personlig medicin" som komplement till, eller ersättning för, psykofarmaka. Det är saker som att vandra i naturen, träffa vänner, lyssna på musik, måla, meditera - allt som kan få en att må bättre. Dels sånt som ger mening åt livet, dels sånt som avleder uppmärksamhet och gör nuet behagligare. Det är ju ingen nyhet att såna här saker hjälper när man känner sig risig. Men det nya är att en forskare studerar vilken effekt denna "personliga medicin" har jämfört med vanlig medicin. Nu när jag trappar ner den medicin jag ätit i flera decennier behöver jag vara beredd att bemöta humörsvängningar. Tidigare när jag försökt äta mindre, eller inget alls, av min medicin så har jag inte klarat det nån längre period. Nu vet jag att det delvis kan ha handlat om utsättningssymptom, eftersom jag trappade ner alldeles för snabbt. Men sen har jag kanske också en läggn...

Idag har jag en gästbloggare. Det är jag själv i en tidigare upplaga. Jag håller på och digitaliserar mina dagböcker, och hittade nåt jag skrev den 28 mars 2017 som jag tyckte var värt att återge: ---- Jag lyssnade på Tankar för dagen och en lappländsk kvinna som berättade om hur plågsamt det hade varit att börja plugga i Uppsala. Hon fann sig inte tillrätta i den miljön. I Lappland kunde hon ”bara vara”. I Uppsala behövde hon tänka på hur hon betedde sig, och omgivningen kändes främmande och förmodligen hotfull. Jag tänker att vi aldrig någonsin ”bara är”. Vi identifierar oss bara mer eller mindre med en roll. Att ”bara vara” skulle ju vara rent medvetande, fullständig upplysning. Så vad det handlar om när vi känner oss obekväma är att vi har ett ego som inte passar in i just den miljön. Vi klamrar oss fast vid detta ego för att det känns tryggt och för att vi tror att det är vårt ”sanna jag”. Rädda för utplåning. Människor som lätt rör sig mellan olika miljöer kanske är ...

Något år innan Björn och jag träffades började jag i en gospelkör. Körledaren hade efterlyst "någon som vågar lite mer". Kanske syftade hon på den typiska gospelkörsklangen, som inte stämmer speciellt bra med den nordiska, lätta kammarkörsklangen. Fast jag tog det som att man skulle vara allmänt djärv. När kören senare sjöng på ett café under julskyltningen så kidnappade jag en låt och la på ett solo som jag tyckte saknades. Det var "Jesus, oh what a wonderful child", som i Mariah Careys version innehåller en väldig massa wailande. Min körs egen version innehöll bara den kompande kören, vilket jag tyckte var synd. När vi kom till vers tre klämde jag i med ett solo som jag tyckte lyfte låten. Efteråt applåderade publiken entusiastiskt, men körledaren blängde ilsket på mig. Jag borde kanske ha frågat först. Nu till hösten då jag och Björn började göra låtar ihop. Han var i Stockholm och jag för det mesta i Småland. En dag skickade han mig en halv låt som han slä...

Det är första dagen hemma efter en vecka på resa i Östergötland, och jag har kommit bort från mina rutiner. Kanske det är själva poängen med att resa - att ruckas ur sin invanda lunk. Kanske ger det plats åt något nytt, inte bara under resan utan även efteråt. Frågan är dock vad som ska få plats nu. Möjligen är det mer fysisk aktivitet. Jag har promenerat iväg och slängt papper, plast och metall, fastän inte behållarna här hemma var fulla. Jag kände helt enkelt för att komma ut. Det är lite nytt. Jag brukar annars prioritera vila och fika. Ett annat tecken på att jag vill röra på mig mer kom nyss. När jag slog på datorn dök det upp en notis från ett YouTube-konto som jag följer: Bottoms Down Chair Yoga . För första gången tittade jag idag faktiskt på en video och gjorde alla rörelserna. Blev förvånad över att jag klarade alla rörelser, för hon som ledde programmet kallade nivån för "advanced". Det var banne mig första gången i mitt liv jag kände mig fysiskt kompetent! J...

Idag städade vi vår hyrda stuga, packade våra väskor och återvände hem. Vi skulle på födelsedagskalas hos ett av barnen på eftermiddagen, så vi kunde inte göra så många anhalter på vägen. Vi tog till och med raka vägen ner till E4 via Skänninge. Annars tycker vi båda ganska illa om motorväg. Det handlar bara om komma fram fort, man får inte syn på några intressanta saker - och man kan definitivt inte impulsivt svänga in om man skulle få syn på nåt. Vi stannade dock på ett ställe som jag aldrig har varit på och som min man hade dimmiga idéer om: Gyllene Uttern strax söder om Gränna. Vi åt lunch där, och det var ett kanonställe! Jättefin miljö, vällagad mat, duktiga servitörer och en fantastisk utsikt över Vättern. Jag kommer att stanna där fler gånger när jag har vägen åt det hållet. Matsalen på Gyllene Uttern Vi åkte sen några hundra meter på en liten väg vid Gyllene Uttern, och kom ner till resterna av ett samhälle från 1700-talet: Röttle by. En massa små röda hus, en humle...

Jag har inte rört mycket på mig det sista halvåret. Men idag gick jag 9000 steg före lunch. Lunchen inföll visserligen inte förrän klockan tre, men för mig var det en strapats. Vandringen företogs på Omberg. Det ligger längs Vätterns östra strand, och tar man sig upp på toppen ska man kunna se en fantastisk utsikt. Precis när vi började gå, efter att ha parkerat bilen, upptäckte jag att mina sandaler höll på att gå sönder. Sen oroade jag mig för dem hela vägen upp till toppen och ner igen. Det kryllade också av bromsar som surrade kring huvudet. Jag slog efter dem med kartan. Utsikten var ok. Dock skymdes hälften av växande tallar. Jag var kissnödig och började få skoskav. När vi äntligen kom till lunchstället var jag rätt trött. Jag önskar att jag kunde säga att maten smakade extra gott efter vandringen. Faktum är att jag knappt var hungrig. Men fåglarna sjöng vackert runt mig i skuggan av en jättestor rödbok.  Bild: eget foto

Idag har jag haft en stund av fyrdubbel njutning. Det inträffade på Göta Hotell i Borensberg. 1. Sommarväder. 2. Fika (espresso med glassbåt). 3. Göta kanal (till vänster om mig). 4. Lugn jazz (i högtalare till höger om mig). Alla dessa saker inträffade alltså samtidigt. Det var första gången i min privata världs historia. Bild: eget foto

Det bästa med Skänninge är Bokcafé Källan mittemot deras enorma kyrka. Det var dagens höjdpunkt för mig. Synd att den kom redan klockan elva, och att allt annat efter det blev sämre. Fikat var perfekt. Kaffet serverades i riktiga kaffekoppar med blommor på, och bakelsen var hembakad.  Det var skolavslutning i Vårfrukyrkan, som bamsekyrkan i Skänninge heter, men efter fikat gick vi in. Jag tittade mest på alla märkliga gravhällar som låg i golvet överallt. Det finns en varningsskylt när man kommer in, för det är svårt att gå på alla reliefer. Vi ville sen se S:ta Ingrids klosterruin. S:ta Ingrid är nästan ett helgon, fast bara saligförklarad. Vad nu det innebär. Med tanke på hur gigantisk Den heliga Birgitta är i Vadstena skulle man ju tycka att S:ta Ingrid skulle uppmärksammas ordentligt i Skänninge. Dock var det dåligt skyltat, och ruinen var inte mycket att hurra för... Desto bättre var Alvastra klosterruin, som vi kom till ett par timmar och en fika senare. Det kallar ja...

Vadstena slott Idag har jag gått omkring i Vadstena hela dagen. Det är en väldigt trevlig stad med massor av små fina hus med butiker och caféer. Omgiven på ena sidan av ett stort slott från 1500-talet och på andra sidan det stora klosterområdet med en jättekyrka från 1300-talet. Imponerande! Slottet var kallt. Vad de måste ha frusit på vintrarna! Sex meter tjocka väggar. Det blåste starkt från Vättern. Klostermuseet Klosterområdet var det jag hade sett mest fram emot. Det äldsta huset inrymmer numera ett museum. På andra våningen fanns förr de celler som nunnorna bodde i. Nu har man tagit bort mellanväggar och gjort lite större rum för att få plats med utställningen. I ett rum kunde man prova kläder av medeltidstyp.  Relikskrinet i klosterkyrkan Det kloster det handlar om är alltså det som instiftades av Den heliga Birgitta. Hon väntade i tjugo år i Rom på att påven först skulle anlända från Avignon, dit han flytt undan oroligheter, sen skulle han godkänna hennes nya klos...

Idag har jag varit på ett museum där jag inte visste vad det var jag tittade på. Det var väldigt dåligt med förklarande textskyltar, och det fanns ingen sakkunnig att fråga. Men det var fascinerande ändå. Jag gick runt och fotograferade vilt i över en timme. Museet var den gamla radiostationen i Motala. Den är nästan hundra år gammal, och när den byggdes möjliggjorde den radiolyssning för typ hela södra Sverige. Fram till 1955 inleddes alla radiosändningar med frasen "Stockholm Motala". Det var Sveriges Radios signum på sin tid, och i princip anledningen till att jag var intresserad av besöka platsen. Här följer några stämningsbilder av den obsoleta utrustningen, fotade med appen Hipstamatic, som lägger på coola filter. Idag har jag även besökt Baltzar von Platens grav. Det var mannen som förverkligade drömmen om Göta kanal. Han drog upp sträckningen för den och övervakade arbetet fram till sin död, som tyvärr inträffade några år innan kanalen i sin helhet var fär...

Jag och min man sitter i en liten röd stuga på landet och smakar på Väderstad alkoholfri öl. Den är inköpt på Centralkonditoriet i just Väderstad en kort bilfärd från stugan. Ölen är jättegod, ganska mild och lite honungssmakande.  Centralkonditoriet var ett fynd. De har bakverk man inte ser nån annanstans, att avnjutas i en stor trädgård om solen skiner, annars inne i de mysiga och rymliga lokalerna. Vi ska vara i stugan en vecka och åka på bilutflykter runt om i trakten. Det blir Vadstena, Motala, Rökstenen med mera. En eftermiddag är vikt åt besök hos goda vänner i Borensberg. Bild: eget foto (Centralkonditoriet Väderstad) Det här är en typ av semester jag gillar. Synd bara att jag inte kan börja med att teleportera mig till trakten, jag avskyr att åka på motorvägar. Man kan ju hitta småvägar även de långa sträckorna, men då skulle det ta tre gånger längre tid att komma fram. Så jag får bita ihop. Det är då viktigt att fika ofta. Idag fikade vi första gången på en vägkrog. Det v...

Förr i världen var det vackraste jag visste när jag hörde årets första koltrast efter vinterns mörker. Det är i och för sig fortfarande fantastiskt att höra en enstaka koltrast sjunga tidigt på våren. "Äntligen kommer ljuset!" tänker jag då. För sju år sen flyttade jag in i min nuvarande mans hus. Första sommaren satt det en koltrast på flaggstångsknoppen och sjöng varje morgon och varje kväll. Jag var jättekär, och tyckte att koltrasten sjöng för just oss. Det var en förtrollad sommar. Men nu har jag vant mig. Det lilla skogspartiet utanför vårt hus är numera fullt av koltrastar. De har sjungit för glatta livet i minst ett par månader. Och jag upptäcker att jag inte tycker att det är nåt särskilt med det längre. Jag börjar rentav längta efter att de ska lämna plats åt andra fåglar så jag får höra nåt annat. Känns konstigt, som om jag sviker mina koltrastar. Det finns ett psykologiskt fenomen som uppträder när man får väldigt mycket av något man älskar. Marängsviss, k...

Jag och musikskaparen Björn hade just blivit ihop. Han bodde i Stockholm, dit jag åkte från Småland var femte vecka för att läsa på Studie- och yrkesvägledarprogrammet. Jag bodde hos honom när jag var däruppe. Och det hade lite grand varit min baktanke när jag på sommaren innan terminsstart började dejta killar i Stockholm. Att jag på köpet fick en så kreativ musikpartner var ju fantastiskt. Han älskade dessutom att fotografera mig. Det var sagolikt! En morgon när jag tog bussen in till skolan på Kungsholmen var det en sån där grådaskig höstdag när egentligen allt är väldigt trist. Men jag, som var gravt förälskad, såg skönhet där ingen fanns. Det var nästan en psykedelisk upplevelse. Jag började genast skriva ett utkast till det som sen blev texten till vår fjärde låt tillsammans, Grått kan vara vackert . Över stan vilar gryningen Jag tänker på dig och vill åka hem igen Jag gäspar lite Försöker skaka sömnen ur mitt huvud Tittar ut igen, och plötsligt ser jag: Grått kan ...

Idag är det nationaldagen, men jag gör inte det jag brukar. Det senaste decenniet har jag varje år varit i Slottsskogen tillsammans med tusentals andra göteborgare och lyssnat på Göteborgssymfonikernas gratiskonsert. Det har nästan alltid varit sol, men i år är det ihållande regn och därför håller jag mig för en gångs skull hemma. Jag roar mig med att titta vad de största dagstidningarna skriver idag apropå nationaldagen. GP : Allt fler svenskar firar Sveriges nationaldag 6 juni. (Detta enligt SOM-institutets opinionsundersökning.) DN : Nationaldag med regn i söder och sol i norr. (Den torftigaste artikeln av de jag undersökte.) SvD : Ska vi inte fira Förbundsrepubliken Norden nästa gång? (Krönika. Verkar spännande, men jag kunde tyvärr bara läsa rubriken.) Expressen : Alla i världen är onda - förutom vi svenskar. (En krönikörs spaning om vad som är en typiskt svensk inställning.) Aftonbladet : Ingen ska behöva tacka för att få bli svensk. (Apropå välkomstceremonier för nybli...

Idag när jag skrollade på Facebook dök det upp några foton från ett hem som jag gärna skulle vilja bo i. Jag insåg omedelbart att den viktigaste anledningen till att jag skulle vilja vara rik är att jag då skulle kunna bo i ett hus som var lika vackert som det. Alltså, kolla vilken trappa ner till vardagsrummet! Huset har tillhört jazzpianisten Dave Brubeck. Inte oväntat står det en flygel i ett av rummen. Man ser den nere till vänster på bilden. Det är nåt som skulle tillföra en känsla av lyx för mig, även om jag sällan spelar piano nuförtiden. Det jag gör desto mer är läser böcker, därför skulle jag ha ett gigantiskt bibliotek i mitt drömda hem. Dave Brubeck är kanske mest känd för låten "Take Five", som han spelade in med sin kvartett samma år som jag föddes (1959). Låten har ett speciellt gung, eftersom den har fem slag i takten istället för vår västerländska standard fyra. Jag har själv framfört låten med den jazzgrupp jag hade på 1990-talet. Titeln på låten kom...

"Den 'sanna människan' – om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan – finns nog minst lika mycket på ytan som i själens dolda djup." - Nils Uddenberg i Själens schamaner: personliga essäer om psykiatri Bild eget foto

Grottmålning i Santa Cruz, Argentina Jag läser just nu en bok om religionernas födelse långt tillbaka i vår förhistoria. Det finns såklart ett kapitel om grottmålningar i boken. Bland annat nämns handavtryck. De är väldigt vanliga och antas ha ingått i religiösa riter. Jag kan tänka mig flera andra förklaringar. Estetiska värden . Det finns människor nuförtiden som specialiserar sig på att uttrycka saker konstnärligt. Andra gillar att titta på den konst de första framställer. Säkert var det så även för 40.000 år sen. Grottorna var helt enkelt avancerade gallerier med multimodala upplevelser. Klotter . Jag föreslår att människans behov av att lämna spår efter sig är universell och tidlös. Kilroy was there, helt enkelt. Turister . Lite samma som med klotter, men mer organiserat. Tänk er grottorna som en sorts Liseberg där man, förutom allt det andra kuliga, kunde göra ett handavtryck. Kostade naturligtvis skjortan - förlåt, djurhuden. Grottrave . Ungdomar hade säkert även under...

"Ordet trivsel börjar bli alltmer exotiskt. Det associerar till klämkäcka svartvita filmer i 1950-talets blanka kök. Men varför måste förnöjsamheten alltid projiceras in i tidigare epoker eller förläggas till pensionsåldern?" -Owe Wikström Citatet ovan kommer från boken Långsamhetens lov , som kom för snart 25 år sen. Jag läste den då, och jag köpte den nyligen för att läsa den igen. Owe Wikström har varit präst och professor. Sen han skrev boken har både han och jag blivit pensionärer. På sin egen hemsida berättar han att livet numera är lugnare. Det är det för mig också. Jag trodde att Wikström, som förespråkare av långsamhetens lov, alltid hade tagit det lugnt. Men kanske skrev han boken som en uppmaning till sig själv. Vi människor tenderar att ge andra de råd vi själva skulle behöva höra. Förnöjsamheten är en rätt stor grej för mig nuförtiden. Jag sitter inte precis på en bänk och matar duvor, men om jag gjorde det skulle det nog kännas trevligt. Det började...

Här kommer nästa låt som jag gjorde tillsammans med Björn i samarbetet The Mood Elevators . Se länkar nedan för tidigare inlägg i serien. Året var 2004. Jag bodde i Gislaved, men pluggade i Stockholm. Studierna var upplagda så att vi var på plats var femte vecka, resten skedde på distans. Jag hade träffat Björn och lagt preliminär sång på en låt, men sen gjorde jag de följande inspelningarna hemifrån. Jag hade tillgång till en studio genom mitt ex Pelle. Jag och Björn hade vid det här laget dagligen timslånga telefonsamtal om allt mellan himmel och jord, och jag började bli riktigt förälskad. I min tidigare relation var jag inte bortskämd med intressanta diskussioner, och här var dessutom en kille som älskade varje textrad jag skrev och varje ton jag sjöng. Vem skulle inte falla för det? Nästa låt jag fastnade för och ville skriva en text till var en väldigt positiv och glad låt. Björn hade använt en röstloop för det som jag uppfattade som refrängen. Den finns kvar i introt til...