Ett halvår av bloggande

Idag har det gått sex månader sen jag började blogga. Det var mitt nyårslöfte att sätta mig vid datorn varje dag och skriva minst en mening. Syftet var att jag skulle ta mig igenom mitt inre motstånd mot att skriva. Ett fjärran mål var att skriva en bok.

Det känns overkligt att jag har skrivit ett blogginlägg varje dag (utom en) i ett halvår. Många inlägg har varit små betraktelser över tillvaron, och vissa har blivit väldigt uppskattade av dem som har läst dem. Det gläder mig att folk vill läsa min blogg. Jag har ingen ambition att bli känd, men att veta att nån därute tar emot mina texter känns värmande.

Trots alla inlägg jag gjort (179 stycken med detta) känner jag mig inte som en bloggare. I så fall skulle jag använda en massa knep för att få så många följare som möjligt. Jag har visserligen lagt ut krokar på Facebook till mina vänner - men det finns mängder av saker jag avstår från att göra, t.ex att skriva rubriker till inläggen som harmonierar med vad folk ofta söker på. Det finns en massa hjälpmedel för det därute. Men det känns som om det skulle förstöra nåt, oklart vad.

Ibland har jag ingen lust att skriva nåt. Men det gör jag ändå, för jag har ju lovat mig själv. Och jag tror det är nyttigt. Det är så lätt att strunta i nåt som kräver ett visst mått av ansträngning. Och vips så är vanan bruten. Jag vill inte sjunka tillbaka i icke-skrivande.

Vissa dar är det jätteroligt att skriva. Jag kommer in i nåt flow. När jag är klar med ett inlägg kan det hända att jag fortsätter, och skriver ett utkast till morgondagen. Efter det kan jag känna att jag kanske kan bli författare nån gång ändå.

Nästa år ska jag ha en annan blogg. Den ska handla om religioner och livsåskådningar. Jag ska själv pröva på olika varianter och rapportera om hur det känns. Jag längtar till 2026 när jag får sätta igång med den. Får? Vem bestämmer det, kanske någon undrar. Jo, det är ju jag själv. Jag har nån känsla av att jag först behöver ett helt år av allmänt bloggande varje dag. Jag väntar mig att nåt ska utkristalliseras som jag sen kan använda i mitt framtida skrivande. Jag har ju skjutit upp i decennier att skriva, tvekat och avstått. Nu vill jag på nåt sätt komma ifatt.

Och jag är halvvägs. Det känns bra.

Bild
eget foto

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer