Jag har tröttnat på koltrastsång

Förr i världen var det vackraste jag visste när jag hörde årets första koltrast efter vinterns mörker. Det är i och för sig fortfarande fantastiskt att höra en enstaka koltrast sjunga tidigt på våren. "Äntligen kommer ljuset!" tänker jag då.

För sju år sen flyttade jag in i min nuvarande mans hus. Första sommaren satt det en koltrast på flaggstångsknoppen och sjöng varje morgon och varje kväll. Jag var jättekär, och tyckte att koltrasten sjöng för just oss. Det var en förtrollad sommar.

Men nu har jag vant mig. Det lilla skogspartiet utanför vårt hus är numera fullt av koltrastar. De har sjungit för glatta livet i minst ett par månader. Och jag upptäcker att jag inte tycker att det är nåt särskilt med det längre. Jag börjar rentav längta efter att de ska lämna plats åt andra fåglar så jag får höra nåt annat. Känns konstigt, som om jag sviker mina koltrastar.

Det finns ett psykologiskt fenomen som uppträder när man får väldigt mycket av något man älskar. Marängsviss, kyssar från sin partner, koltrastsång. Hjärnan slutar reagera på det för att spara energi. Det kallas habituering, av "habit", vana. Enligt vad jag läst så kan man återfå den tidigare starka reaktionen efter en paus.

Hörni, koltrastar - jag behöver en paus! Nåja, det lär ju ordna sig av sig självt när det blir vinter nästa gång.

Bild
fotograf Bernard Spragg

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer