Om roller och att "bara vara"

Idag har jag en gästbloggare. Det är jag själv i en tidigare upplaga. Jag håller på och digitaliserar mina dagböcker, och hittade nåt jag skrev den 28 mars 2017 som jag tyckte var värt att återge:

----

Jag lyssnade på Tankar för dagen och en lappländsk kvinna som berättade om hur plågsamt det hade varit att börja plugga i Uppsala. Hon fann sig inte tillrätta i den miljön. I Lappland kunde hon ”bara vara”. I Uppsala behövde hon tänka på hur hon betedde sig, och omgivningen kändes främmande och förmodligen hotfull.

Jag tänker att vi aldrig någonsin ”bara är”. Vi identifierar oss bara mer eller mindre med en roll. Att ”bara vara” skulle ju vara rent medvetande, fullständig upplysning.

Så vad det handlar om när vi känner oss obekväma är att vi har ett ego som inte passar in i just den miljön. Vi klamrar oss fast vid detta ego för att det känns tryggt och för att vi tror att det är vårt ”sanna jag”. Rädda för utplåning.

Människor som lätt rör sig mellan olika miljöer kanske är mindre identifierade med någon roll? De leker med sina roller istället för att fastna i dem.

Det här kan bli ett problem även i relationer. Vi tror att vi måste hålla fast vid en viss roll i relationen, blir osäkra om betingelserna ändras, t.ex. genom att den andra personen börjar uppträda annorlunda. Så hindrar vi varandra att växa och utvecklas, tvingar fram separationer.

----

Jag använder inte längre ordet "ego" på det sätt som jag gjorde när jag skrev det här 2017. Då menade jag ett falskt jag, konstruerat av rädslor och illusioner. Nuförtiden ser jag oss människor som lite mer komplexa än jag gjorde då. Men andemeningen står jag fortfarande för.

Bild
eget foto