Vila - The Mood Elevators första låt

I början av hösten 2004 skickade min dejt Björn en låt till mig som han hade gjort. Den var helt instrumental, liksom alla hans låtar. Vi hade under dejten pratat om att jag kanske kunde sjunga på nån av dem. Jag hade ju haft flera olika band förut och skrivit låtar till två av dem och jag var sångerska. Så kanske kunde vi förena vår kreativitet till nåt kul.

När låten kom insåg jag att det inte riktigt var min stil. Det var nåt technoaktigt, och jag var mycket mer åt jazz- och soulhållet. Men jag längtade efter att få göra musik igen. Det var nästan tio år sen mitt senaste band hade splittrats under buller och bång. Jag var redo att ta mig an nästan vad som helst för att få skapa och sjunga.

Björns låt innehöll loopar med syntetisk sång och jag tyckte mig höra ord, fast det inte egentligen fanns några. "Stopp" och "vila" var de mest framträdande. Melodislingor fanns också, spelade av olika digitala instrument. Jag satte mig för att skriva en text till de melodierna och till den syntetiska röstens små korta inpass.

Här kommer resultatet:

Allt är grått och regnet strilar ner
Orkar inte le och skratta mer
(Varför stressa, rusa omkring?
Sluta stressa, rusa omkring)

Sommaren tog slut, sen blev det höst
Vacklar nu och väntar utan tröst
(Varför stressa, rusa omkring?
Sluta stressa, rusa omkring)

Hoppet dog, finns bara saknad kvar
Frågar, men det kommer inga svar

Stopp! Du är trött (Jag är här)
Stopp! Vila
Stopp! Andas nu (Jag är här)
Stopp! Vila

Stopp! Du är trött (Jag är här)
Stopp! Vila
Stopp! Andas nu (Jag är här)
Stopp! Vila

Vila…
Vila…
Vila…
Vila…

Under sommaren hade jag haft en misslyckad romans som jag sörjde. Den fick agera inspiration till känslan av hopplöshet och att sommaren hade tagit slut. Det var ju de facto höst, men för mig var hösten även en metafor för att allt det härliga i förälskelsen var borta.

Raderna som säger "Stopp! Vila" var riktade till Björn, som jag uppfattade som en trött person. Han hade berättat om sitt jobb, och jag tyckte han behövde vila. "Jag är här" passade helt enkelt in rytmiskt och textmässigt, men kanske var det också en omedveten tanke från min sida om att jag skulle komma in i Björns liv och göra det bättre. Vi träffades trots allt via en dejtingsajt, och även om jag inte hade känt nåt "pirr" så var det väl inte helt uteslutet att det skulle kunna bli nåt mellan oss. Han gjorde ju musik, för sjutton! Det har alltid fått igång mig.

När jag dök upp hos Björn i Stockholm för att sjunga in låten hade jag varit på dejt med en annan kille i flera timmar och pratat tills jag blev hes. Så jag kunde knappt sjunga. Björn transponerade ner låten för att jag skulle kunna kraxa fram några toner till kompet.

Trots min dåliga sångkapacitet vid tillfället blev Björn helt begeistrad. Ingen hade ju sjungit på nån av hans låtar förut. I en inspirationsyra gjorde han som tack en jazzig låt som han skickade mig. När jag lyssnade på den kände jag att det här kanske kunde bli nåt. Och när vi träffades nån dag senare var Björn på väldigt gott humör och log och skrattade. Det var då det sa klick från min sida.

När vi längre fram skulle lägga sång på låten på riktigt, och sedan mixa den, hade vi väldiga problem med att få till ett robotsound på "Varför stressa, rusa omkring". Jag hade snöat in på att det skulle låta som Björns ursprungliga syntloopar. Det var svårt att förvränga ljudet utan att texten försvann helt. Nu i efterhand tycker jag inte alls att det låter robotaktigt, kanske för att det finns så mycket mer digitala ljud nuförtiden att jämföra med.

Ett annat problem var hur låten skulle sluta. Vi diskuterade fadeout. Nu slutar den i mitt tycke alltför abrupt. Det där med slutet på låtarna var något vi generellt sett hade mycket diskussioner om. Jag hade bara gjort låtar med livemusik förut, och då slutar man intuitivt genom att se på varandras kroppsspråk. Sen återskapar man samma känsla när man spelar in. I en digital studio med en musiker som bara gjort låtar för sig själv finns inte den självklarheten. Men det blev bättre med tiden.

Läs om hur Björn och jag träffades och skapade The Mood Elevators här.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer