För och emot psykofarmaka

När jag var scientolog lärde jag mig att psykiatrin ledde en sammansvärjning som var ute efter att förslava mänskligheten. I min uppfattning spridde det här sig till all läkarvetenskap. Att föda barn var för mig ett stort trauma, inte bara pga förlossningssmärtorna; jag var livrädd för att befinna mig på ett sjukhus. Jag gick inte till tandläkaren på den här tiden. Det orsakade så småningom en rutten tand som fick dras ut.

Med tanke på min rädsla för psykiatrin var det ett väldigt stort steg för mig att söka hjälp för ångest och depression vid en total kollaps 1996. Vid det laget hade jag visserligen "avprogrammerats" från min tro på scientologin, men när jag satt med min första burk antidepressiv medicin i handen var jag jätteorolig över vilken effekt den skulle ha på mig.

Det gick dock bra, och sen dess har jag ätit fyra olika sorters psykofarmaka. En av dem har jag nu tagit i nästan trettio år. Jag har tyckt att jag var lyckligt lottad som fick en så bra medicin. Den har inte haft några direkta biverkningar, bara gjort mig känslomässigt stabil. Ibland har jag dock tyckt att jag varit för stabil, det är liksom inte jag. Och på sistone har jag börjat fundera igen över vad medicinen gör med mig. Livet känns lite tråkigt.

Jag gick igenom mina dagböcker för att se hur mycket jag tagit under åren och hur jag har mått. Det visade sig till min förvåning att jag numera tar fyra gånger högre dos än jag gjorde ursprungligen. Ändå har mina livsomständigheter ändrat sig radikalt till det bättre, så jag skulle i teorin inte behöva lika mycket medicin. Eller kanske inte någon alls.

Det kan vara så att min hjärna har blivit beroende av medicinen. Forskning har visat att hjärnan bygger om vissa funktioner för att anpassa till den medicin man tar. Det kallas neuroadaption och orsakar problem när man försöker sluta ta medicinen eller sänka dosen.

Tyvärr har det inte slagit igenom i vården att man kanske måste trappa ner väldigt långsamt under lång tid. Utsättningssymptom (det man upplever när man trappar ner) tolkas för det mesta som att man har kvar en underliggande obalans i hjärnan, den man från början behövde medicinera mot.

Jag är jättetacksam för att det fanns en medicin som fungerade bra för mig när jag behövde den. Den har hjäpt mig igenom personliga kriser, genom högskolestudier och stress på jobbet. Men ska jag verkligen äta den livet ut? Det som talar för det är att jag ju mår bra. Vad klagar jag för?

Ofta jämförs psykofarmaka med insulin eller glasögon. Det är saker man måste använda hela livet, för man har en permanent funktionsnedsättning. Men tänk om psykofarmaka istället är som ett gipsförband? Det tar man av när benet har läkt.

Jag har inte tänkt färdigt, men jag har ändå börjat trappa ner. Vi får se hur det går.

Länkar
-1,2 miljoner svenskar äter antidepressiv medicin
-Podden Experimentet om att trappa ner
-Forskning om utsättningssymptom

Bild
eget foto