Nyliberalism eller existentiell ångest?

Idag vill jag ställa två citat mot varandra. Ämnet är mental ohälsa, och mina egna funderingar kommer ur att 1,2 miljoner svenskar äter antidepressiva.

Ordningen på citaten är betydelsefull, det har jag lärt mig i retoriken. Det som kommer sist kan tolkas av läsaren som det mest viktiga, det som kommer med facit. Jag kan inte riktigt välja. Men jag börjar med det jag läste häromdagen.

Citatet kommer från en artikel i en antologi som handlar om nyliberalism. Forskaren som skriver just det här kapitlet heter Kerstin Sandell och är sociolog. Hon har intervjuat ett antal personer som har ätit antidepressiv medicin under en tid efter att ha fått diagnosen depression. De flesta verkar nöjda med att medicinen kan få dem att fungera.

Sandell försöker förgäves i sina intervjusvar hitta något som tyder på att intervjupersonerna tycker att det är ett omänskligt samhälle där så många blir sjuka och måste äta psykofarmaka för att fungera. Men materialet innehåller inga såna åsikter, trots att alla kan berätta om hur svårt de hade det innan de började äta medicin:

"Det är som om mitt material skriker om ökande orättvisor, ökande stress i arbetslivet, ökande ohälsa – samtidigt som själva artikulationen av detta inte görs. Det känns nästan som att jag tittar på en film där någon skriker, men ljudet är avstängt så att jag inte hör något."

Det spelar såklart in att Sandell är sociolog när hon funderar kring orsaker kring psykisk ohälsa. Inom hennes kunskapsområde studerar man samhällsyttringar. Hon är van att tänka kring systemfel och vad de gör med grupper av människor.

Jag blir upprörd när jag läser hennes bokkapitel. Jag har själv erfarenhet av övermäktiga krav i arbetslivet. Det var en bidragande orsak till att jag gick i pension förra året. Och det var en bidragande orsak till att jag gick upp i dos på den medicin jag redan åt. Måste samhället se ut så här?

Det andra citatet kommer från prästen och författaren Owe Wikström, han med boken Långsamhetens lov. Han är medveten om det som Kerstin Sandell beskriver, men lägger till ett perspektiv:

"Visst hetsar man därför att hela samhället rusar, man stressas för att man inte kan påverka sin arbetssituation eller för att familjen krisar. Men – och det är ett stråk som denna bok vill uppmärksamma – ibland finns existentiella skäl till det höga tempot. Om man tvingas vara ensam med sig själv hinns man ifatt av en stor tomhet. Man anar torftigheten i sitt eget inre. Ängslan över att behöva stå öga mot öga med sig själv är kanske en lika viktig förklaring till den uppskruvade takten som hårda arbetstider, förvirrade hemsituationer och telefoner i fickan. Att trampa vatten för att slippa känna sin existentiella hemlöshet är minst sagt tröttande."

Hur blev det nu, fick Wikström sista ordet? Jag stannar upp i min upprördhet och funderar över den där existentiella ångesten som nog alltid lurar inom oss människor. Hos vissa mer än hos andra. Ska vi sluta stressa och i stället välkomna ångesten inom oss? Är det det som är lösningen?

Vad tycker du?

Länkar
-Intervju med Kerstin Sandell
-Mina tidigare blogginlägg om psykisk ohälsa - 1
-Mina tidigare blogginlägg om psykisk ohälsa - 2

Bild
eget foto