Att drömma och fantisera
"Jag saknar när drömmarna var omöjliga, när man slapp leva upp till dem."
I början av 1990-talet hade jag slutat fantisera. Jag var deprimerad och desillusionerad angående scientologin som jag satsat så mycket på. Innan dess hade jag ända sen jag var barn haft en stund innan jag somnade då jag föreställde mig alternativa verkligheter, mer eller mindre möjliga att förverkliga. När jag var i 20-årsåldern började jag till exempel drömma om att en dag skaffa ett hus i Italien. Det var en härlig dröm som gjorde mig glad.
Det viktiga var inte att förverkliga drömmarna. Det viktiga var förmågan att överhuvudtaget föreställa sig något som var annorlunda. Vissa av mina fantasier utspelade sig på andra planeter, inspirerade av science fiction. Andra kunde handla om fantastiska platser i naturen eller hus bara miljardärer kunde skaffa sig.
Idag finns det tusentals coacher och böcker som lovar dig att du ska kunna förverkliga dina drömmar. Det har i princip blivit en plikt att göra det. Kanske har det att göra med att vi har anammat den amerikanska drömmen, som jag har skrivit ett annat blogginlägg om (se länk nedan). Den här utvecklingen har kommit samtidigt som den svenska skolan har fått ett målrelaterat istället för relativt betygssystem, och all verksamhet i offentlig sektor har blivit målstyrd i stället för värdestyrd (det som kallas New Public Management).
På 00-talet började jag fantisera igen. Jag tror det kom samtidigt som jag började plugga på högskolan. Jag började se att det fanns alternativa verkligheter. Och jag uppnådde väldigt många mål. Ett var att jobba med att samtala med vuxna. Jag blev studie- och yrkesvägledare på KomVux. En annan var att bli skuldfri. Jag fick skuldsanering.
Men jag har haft en gnagande känsla av att jag inte får drömma om sånt jag inte tror att jag kommer att förverkliga. Så jag har slutat tänka på ett hus i Italien. Jag har lagt ner fantasierna om att försörja mig som sångerska. Men tänk om det är sunt att ha ouppnåeliga drömmar, precis som man hade som ung?
När jag googlar på "ouppnåeliga drömmar" hamnar jag på en massa sidor som försäkrar mig om att jag visst kan uppnå drömmarna bara jag gör upp planer och sen följer dem. Det låter väldigt vuxet och jättetråkigt.
Vad hände med att drömma bara för glädjen att fantisera?
Barn har ingen press på sig att se till att deras fantasier förverkligas. De tillåts leka för lekens skull. Kanske vore det hälsosamt att leka även som vuxen? Inte behöva vidta en massa åtgärder hela tiden för att uppnå mål.
Jag tror att drömmar kan vara en drivkraft. Och nu menar jag inte i den vanliga bemärkelsen att om jag bara drömmer tillräckligt starkt så kommer jag att uppnå mitt mål. Jag menar att drömmar och fantasier är en mänsklig förmåga som, rätt odlad, kan inspirera oss till fina handlingar i nuet.
Hädanefter ska jag drömma om en massa saker utan att ställa krav på mig själv om att det ska bli verklighet. Jag ska börja med det där huset i Italien.
Länk
Mitt blogginlägg om den amerikanska drömmen
Bild
fotograf: Lee Trinh
Intressant tanke, att det finns två sorters drömmar. Den riktiga drömmen som är till för att vistas i. Det kan vara möjliga att uppfylla eller helt orimliga. Det gör ingen skillnad. Det är inte meningen att de ska uppfyllas. Man ska bara vistas där, för en kort stund eller för jag alltid. Och så har vi dom genererade drömmarna som egentligen en önskan. Jag kan drömma om att äga en 48 fots segelbåt och det kan vara en rimlig eller orimlig dröm för mig. Men det är båten, inte drömmen som är det viktiga.
SvaraRaderaNog bra om man vet vilken typ av dem det är man håller på med. ”Längtans blåa blomma som är störst på håll”, som de sjunger i Spader Madame…
Ja, du förstod det nog bättre än jag själv när jag skrev inlägget. 😊
RaderaSå härligt att få läsa din blogg som både är tankvärd och inspirerande. En dröm för mig är att komma bort för en stund och faktiskt bli inspirerad och få många goda ideer som som poppar upp.
SvaraRaderaRoligt att du uppskattar min blogg! :-)
Radera