Begravning för en 103-åring


Målning av Stina Järvå

Idag har jag varit på begravning i Västerås. Jag grät, det gör jag alltid på begravning. Den här gången hade jag extra mycket näsdukar med mig. Man borde egentligen inte tycka att det är sorgligt att en 103-åring dör, personen har ju fått ett långt liv. Fast kanske är det inte livets längd, utan vad vi gör med det som är det viktigt.

När det gäller Stina Järvå, min före detta svärmor och barnens farmor, så måste man säga att hon levde ett rikt liv. Och det långt efter pensionen. Hon sjöng, målade och spelade instrument. Länge ledde hon både en kör och en orkester. En förebild! Men jag vet att hon inte alltid hade det så lätt när hon var ung. Jag tror musiken räddade henne då, liksom den var en tillflykt för mig.

Stina var som pensionär väldigt aktiv fysiskt. Fortfarande när hon var i 70-årsåldern gick hon på gym, cyklade överallt i Västerås och vandrade i Alperna. Hon badade utomhus i de flesta temperaturer. Jag har aldrig varit som hon på det sättet, ens i min ungdom.


Vinterbad vid 66 års ålder
(jag till höger - det är 80-tal!)

När hon fyllde 80 bjöd hon på en jättefest i hyrd lokal. Det var musik och dans. Alla hennes släktingar var där, alla hennes vänner var där. Givetvis spelade hon själv, både piano och dragspel.


På sitt 80-årskalas

Sista gången jag såg henne spela dragspel var hon nästan 95 år. Det var på midsommarafton på Orust, när familjen träffades. Stina och hennes tretton år yngre sambo hade kommit ner i bil från Västerås. Inget konstigt med det. På nåt sätt tänkte man inte på hur gammal hon var, för hon var lika pigg som alltid, om än en smula böjd.


Snart 95 år

Jag och min nuvarande man var på det 100-årskalas hon hade i sitt hem för tre år sen. (Ja, hon bodde fortfarande hemma.) Det var jättemycket folk. Stina spelade piano, och jag och hennes sambo turades om att sjunga till. Några dansade. Stina kunde massor av låtar utantill, och hon spelade fortfarande raskt och medryckande. Hon hade börjat höra dåligt, så hon hängde inte med i hyllningstalen. Men hon njöt av att få ha sitt 100-årskalas.


På sitt 100-årskalas

Jag vet att Stina hade haft som mål att bli 100 år. Nåt år efter den milstolpen började hon tackla av rejält. Hon och hennes sambo flyttade till ett äldreboende. Och nu har hon flyttat vidare. Men jag känner hennes närvaro.

Länkar
-minnesord i VLT
-Stinas egen berättelse

Bilder
bild 3: fotograf Håkan Järvå
övriga foton är tagna av mig själv

Kommentarer

  1. Anders Forsström11 november 2025 kl. 22:25

    Så fint du beskriver Stina. Min fru och jag har en 93-årig god vän och granne som är superklar i huvudet och min fru och Ulla kan språka i timmatals och känner för henne som min mormor som man kunde prata med om allt.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer