Att vara nyfiken på sin kroniska smärta

Jag har haft kroniska smärtor i min kropp sen jag var i 20-årsåldern. Det är en sån där grej som kommer på köpet med att vara jag. De har suttit på olika ställen under årens lopp. Jag har varit hos sjukgymnaster, kiropraktorer, osteopater, massörer och gud vet allt.

Det senaste är en smärta i vänster överarm och axel. Den kom första gången för snart tre år sen när jag hade det osedvanligt stressigt på jobbet och satt vid datorn i många timmar. Först trodde jag det var musarm (jag använder vänster hand till musen trots att jag är högerhänt), men den har morfat och går lite upp och ner längs överarmen.

Smärtan kommer även och går i intensitet beroende på hur stressad jag är. Det händer vid sällsynta tillfällen att den är helt borta. Just nu har den tilltagit, och jag tror jag vet varför. Jag har flera resor framför mig under ganska kort tid. För mig innebär resor alltid en obehaglig påfrestning, oavsett hur trevligt resmålet och ressällskapet är.

Jag har en smärtguru som heter Alan Gordon. Han jobbar med folk som har smärtor som saknar strukturell grund. Det kallades förr psykosomatiska smärtor, men nuförtiden pratar man om neuroplastiska smärtor. Det betyder att hjärnans omformbarhet (plasticitet) har skapat en kronisk upplevelse av smärta trots att det kommer helt normala signaler från kroppsdelen.

Alan Gordon säger att man inte ska vara rädd för sin smärta, för då blir den värre. Man ska slappna av och vara nyfiken på den. Hur känns den egentligen? Är den stickande, brännande, pulserande, dov, skarp? Om man lyckas med det så kan smärtan mirakulöst nog försvinna även om man har haft den i många år. Det man gör är att man omdefinierar signalerna från kroppsdelen till hjärnan. Hjärnan behöver lära sig att det inte är nåt farligt som pågår.

Jag har haft en hel del framgång med det här förhållningssättet. Till exempel kan jag nuförtiden gå i regn med ett paraply utan att få ont i handlederna i flera dar efteråt. Yay!

Just idag har jag dock svårt att vara nyfiken på smärtan i armen. Jag vill bara att den ska försvinna. Använder armen så lite som möjligt. Alan Gordon säger att det också är ok. När det gör extra ont ska man inte pressa sig. Snarare pyssla om sig, få stressen att minska.

Jag tror jag ska göra mig en irish coffe. Så här mitt på eftermiddagen en tisdag? Vadå, jag är ju pensionär. Jag får göra vad jag vill.

Länkar
-Alan Gordons podcast Tell Me About Your Pain
-Alan Gordons bok The Way Out

Bild
fotograf: Engin Akyurt, Pexels

Kommentarer

  1. Anders Forsström24 oktober 2025 kl. 00:30

    Jag har under 12 års tid haft smärta som kommer av nerver som ligger i kläm i ryggen som ger smärta o benet. Jag har ryggmärgsstimulator som hjälper sådär samt käkar lite piller men blir inte av med min smärta. Jag har börjat tänka så här den där foten får leva sitt eget j…a liv så försöker jag tänka på något roligt i stället

    SvaraRadera
    Svar
    1. Harriet Wensby24 oktober 2025 kl. 21:13

      Tråkigt med din smärta! Särskilt jobbigt att ha den i en fot, som man måste använda till så mycket...

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer