Nödvändigheten av patos

"En av svårigheterna när det gäller själens vård är att erkänna nödvändigheten av patos och tragedi."
- Thomas Moore, Besjälat liv


Jag har flera av Thomas Moores böcker, och jag köpte dem redan för 25-30 år sedan. Jag älskade dem omedelbart. Ändå är det som att jag glömmer deras budskap.

Denne Thomas Moore (det finns många med samma namn) är en amerikansk psykoterapeut som tidigare i sitt liv var munk. Han skriver mycket om själen. Men han menar inte själen i bemärkelsen en utomvärldslig del av oss som lever vidare efter döden. Han syftar på ett djup inom oss som är känslosamt och komplext. Denna själ söker alltid mening - och mening hellre än lycka. Den behöver känna sig hemma i tillvaron.

Jag fastnade för en bild han beskriver i en av sina böcker: Det är lättare att känna sig hemma i en gammal, vildvuxen trädgård med en halvt förfallen stenmur än i en trädgård med tätklippt gräsmatta och väl avgränsade rabatter. Det håller i alla fall jag med om. Det där förfallna har en lockelse på mig, rent estetiskt. Jag älskar till exempel att gå runt och fotografera bland gamla rostiga saker och mossbelupna stenar. Sånt med patina, tecken på att tiden gått.

En del i Moores resonemang är det i citatet ovan. Att vi inte bara behöver framgång och lycka i våra liv, utan även gråt och ilska. Patos. Själen mår dåligt av att vi trycker undan alla reaktioner på tillvarons jobbigare sidor. Det skrivs mycket om autenticitet och om att hitta sitt "sanna jag" nuförtiden. Det är väl själen man letar efter då. Äkta känslor och meningsfullhet i den tidsålder då plastpartiklar simmar i alla hav.

Jag läser en bok av Joel Halldorf nu som heter Gud: Jakten - existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet. Han berättar bland annat om pingströrelsens framväxt i den sociala ingenjörskonstens Sverige, och menar att den röra och extas som präglade sammankomsterna i början behövdes som motvikt till modernitetens fyrkantighet.

Själv blev jag uppfostrad till att betrakta pingstvänner med skrämd skepsis. Deras tungomålstal och ropande störde ordningen för min ordentliga mamma. I Missionskyrkan, där vi hörde hemma, var man tyst när pastorn talade. Inte ens ett "halleluja" kom från församlingen, såvitt jag minns.

Jag undrar hur min mamma hade det med sin själ egentligen. Jag försöker hitta min.

Länkar
-Thomas Moore på Wikipedia
-Thomas Moores egen hemsida
-Joel Halldorfs bok (klicka gärna på "Läsprov" längst ner)

Bild
fotograf: Mark Neil

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer