Transparens i stället för opartiskhet

Jag läser till min förvåning att opartiskhet är ute. Det har tydligen pågått en debatt om det i över tio år, men jag har missat den. Visst, jag har läst om faktaresistens och fake news. Men det är en helt annan debatt. Det är vissa grupper som anklagas för det, samtidigt som dessa värjer sig och menar att de säger sanningen.

Nej, det jag stötte på idag handlar om att i ett samhälle som domineras av polarisering och snedvridna medier så är det svårt att hitta opartiskhet. Istället ska mottagarna av mediala budskap kräva transparens. Avsändarna ska öppet deklarera var de står politiskt eller ekonomiskt. Sen bedömer läsaren eller tittaren själv hur hen ska tolka informationen.

Jay Rosen, som är professor i journalistik i USA, går så långt som att säga att det är meningslöst att ens försöka vara opartisk. Han menar att alla människor har någon form av utgångspunkt som är färgad av hens värderingar. "The view from nowhere" - den förutsättningslösa blicken - existerar inte. Och i princip har han väl rätt. Men man skulle kunna säga att opartiskhet åtminstone är något att sträva efter, även om man aldrig kan nå fram helt.

Jag tycker nog att public service även i fortsättningen ska ha som uppdrag att vara opartiska. Det är ganska mycket begärt att alla människor, oavsett utbildingsbakgrund eller erfarenhet av samhället, själva ska avgöra sanningshalten i det de läser och ser. Det är nog bra om det finns kanaler som man åtminstone kan lita mer på än andra.

Förresten så såg jag att några kristdemokrater i Blekinge har bildat ett nytt parti. Det heter Transparens. Kanske är det ett nytt modeord?

Länk
Frågor och svar med Jay Rosen

Bild
fotograf: Alfredo Molina
källa: Wikimedia