Kungen av Nostratien

När jag såg Kungen av Nostratien på Akademibokhandeln blev jag nyfiken. Den handlar om en person som får färdigställa en bok efter ett ofullbordat manus av en stor författare. Parallellt med att den historien berättas sker återblickar till huvudpersonens barndom. Där påstås han och hans mamma ha varit nära vänner till Ivar Lo Johansson. Jag undrade hur mycket verklighetsbakgrund det sista har. Baksidestexten på boken går inte in på det. Alltså vände jag mig till Google.

Det visar sig att bokens författare Tony Samuelsson har en favoritbok han läser om varje sommar. Det är Romanen om Ivar av Ivar Lo Johanssons yngre vän och kollega Jan Fogelbäck. Den boken berättar om precis samma skede i livet som Samuelsson skildrar i Kungen av Nostratien. Dessutom har Samuelsson uppgett att han har arbetarlitteratur som specialintresse. Så man kan nog utgå från att skildringen av "Lo", som han kallas i boken, är ganska sann.

Landet Nostratien är förstås fiktivt. Men ordet är inte helt påhittat, det kommer av "nostratiska". Det är ett språk som troligen fanns för länge sedan, redan innan det indoeuropeiska språket. Romanen sägs utforska den roll som språket har i skrivandet. Jag har inte läst boken än, så jag vet inte hur det yttrar sig. Men jag gissar att det är "Lo" som är så suveränt duktig på att behandla språket att han föräras titeln "Kungen av Nostratien".

Jag gick till biblioteket och lånade boken (jag har för vana att läsa böcker först och köpa dem sen). Jag hoppas den fängslar mig. Det är sällan jag läser skönlitteratur (förutom böcker av Terry Pratchett), så om jag gillar den kommer den att ha en speciell status för mig. Den vann Augustpriset 2024, så den lär ju ha kvalitet i alla fall.

Länkar
Romanen om Ivar läser jag varje sommar
Kort om Tony Samuelsson
Om språkets roll i boken

Bild
eget foto

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Istället för sommarkurs i mörkrumsarbete

Bild
Idag skulle jag egentligen ha börjat en sommarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, Fotografiskt hantverk - mörkrumsarbete och analogt fotografi . Jag bestämde mig redan för ett år sen för att jag ville gå den kursen när den kom nästa gång, och hängde på låset när ansökningarna öppnade för ett antal månader sen. Men nu är jag hemma istället. Vad hände? För det första är det så att jag har många motstridiga delar inom mig som vill olika saker. Vissa delar bokar in kurser, konserter och annat - och sen när det är dags så är det andra delar som tycker att det där verkar alldeles för besvärligt och dyrt. Jag har till exempel hoppat av många högskolekurser som ivriga delar av mig har sökt, utan att bry sig om att jag hade ett jobb att sköta jämsides. Jag har även stannat hemma då och då fast jag egentligen skulle gått på en konsert eller film. Detta var särskilt tydligt de år jag gick på Göteborgs filmfestival. Jag satt alltid och dreglade över festivalprogrammet och kryssade i en massa...
Läs mer

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer