Att skriva sina memoarer

"If you want to write about your childhood, don’t settle for your memories, but look at the inventions, history, and popular culture that shaped your world at the time."
- Brenda Miller, Tell it Slant

Igår stötte jag på en onlinetjänst där man kunde få hjälp med att skriva om sitt liv. Det går ut på att man får ett antal frågor om olika ämnen man själv valt, och sen skriver man ett kortare eller längre svar på varje fråga. Sen redigeras texterna, troligen av AI, innan de sammanställs till en bok.

Tyvärr finns den här tjänsten inte på svenska än, men jag tycker den låter intressant. Jag funderar då och då på om jag borde skriva mina memoarer, men jag blir avskräckt av ämnets omfång. Hur stuvar man ihop 66 år av erfarenheter till nåt rimligt som folk skulle kunna tänkas läsa?

Citatet ovan kommer från en bok som handlar om att skriva faktatexter med en litterär knorr. Man får alltså rådet att inte fastna i att bara återberätta minnen rakt upp och ner, utan se sig omkring i sin minnesmiljö och försöka spegla den tid man växte upp i. Det är ju inne med retro - kanske är det ett försök för oss människor att berätta för oss själva om de miljöer vi har funnits i tidigare.

Jag tänkte att jag ju skulle kunna samla ihop lite retrosaker jag känner lite extra för - fysiskt eller på bild - och sen skriva ner vilka minnen jag har av dem. Då blir föremålen som de där frågorna i onlinetjänsten. Sen kunde jag fortsätta med olika historiska händelser som inträffade medan jag växte upp. Minns jag dem, och i så fall hur? Har de påverkat mig på något sätt? Och så vidare.

Jag får så mycket idéer hela tiden till vad jag skulle kunna skriva om, så jag lär väl glömma bort det här. Men det var ett bra uppslag.

Bild
Testbild på TV
fotograf: Ebbe Wensby

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer