Min relation till chokladbollar

Det finns en dag som heter Chokladbollens dag. Den var den 11 maj, läser jag på internet. Jag brukar aldrig lägga märke till den, för jag äter chokladbollar rätt ofta. Det är enligt mig den bästa kompanjonen till en kopp kaffe. Jag har koll på hur chokladbollarna smakar på olika caféer - vilka ställen som har goda resp. mindre goda. Espresso House lyckas inte leva upp till mina förväntningar.

På Frölunda Torg i Göteborg finns ett ställe som heter Adams café. Det har stora, jättegoda chokladbollar! När jag först flyttade till Västra Frölunda tillbringade jag många eftermiddagar med en liten latte och en chokladboll där. Jag äter chokladbollen långsamt, med sked - en bit i taget och en klunk kaffe i taget. På så sätt kan bollen räcka ett par kapitel i en medhavd bok.

När jag i 20-årsåldern utbildade mig till tågmästare hade vi en varuautomat i korridoren utanför kurslokalen i Hagalund. Jag köpte en chokladboll varje rast, dag efter dag. På den tiden var jag jättesmal och kunde äta vad som helst utan att lägga på mig.

Ett av mina första minnen av ett konditori är Örnens konditori i Gislaved. Där köpte jag chokladbollar för 50 öre styck. Jag fick pengar av pappa, som hade sitt tryckeri alldeles intill. Jag kan fortfarande minnas känslan av att komma in på Örnens konditori, se högen med chokladbollar (de var små med dagens mått mätt), och känna hur förväntan stegrades.

Jag har även gjort egna chokladbollar sen jag var liten. Jag följer ett recept som fanns på något havregrynspaket på 70-talet och som jag har memorerat. Det är annorlunda, för det innehåller ett ägg och därmed mindre matfett. Jag har inte träffat på ett liknande recept någonstans. Under åren har jag ändrat det lite, men i stort sett är det samma som originalet. Här kommer det:

30 g rumsvarmt smör
1 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 msk kakao
3 dl havregryn
1 ägg
½ msk starkt kaffe
(rulla i pärlsocker eller kokos)

Kaffet är viktigt. Glömmer jag det smakar chokladbollarna jättetråkigt. Sen sätter jag alltid bollarna i frysen för att de ska stelna snabbt. Jag är så van vid frysta chokladbollar att jag faktiskt föredrar dem på det viset när jag gör dem själv. Jag låter dem därför stå kvar i frysen tills alla är uppätna. Mina hemgjorda chokladbollar äter jag inte med sked, de är för små för det. Men jag tar små tuggor.

I alla år har jag ätit massor av smet medan jag gjort chokladbollarna. Det har hänt att jag bara gjort smet och ätit upp den. (Sånt får man göra när man är vuxen.) Men idag var ett trendbrott. Jag åt ingenting av smeten, och var inte ens sugen. Vad kan det betyda? Mår jag så bra att jag inte "behöver" chokladbollssmet?

Det känns lite tomt. Hoppas jag inte slutar äta chokladbollar helt och hållet, för vem är jag då…

Bild
eget foto

Kommentarer

  1. Anonym28 maj 2025 kl. 21:18

    Vi gjorde ofta chokladbollar (ja de kallades något annat på den tiden) på dagis. Chokladbollar och havrebollar. Inget kaffe i bollarna, men kokosflingor att rulla dem i. Jag gjorde tydligen massor med små bollar, medan tvillingbrorsan gjorde några lite större. Åt förhållandevis regelbundet Delicatos chokladbollar när jag gick på gymnasiet, men sedan dess har det inte blivit många bollar. Kanske skulle man testa ditt recept :)

    SvaraRadera
  2. Anders Forsström29 maj 2025 kl. 10:33

    Tack för receptet, skall provas och våra två barnbarn älskar chokladbollar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer