Buss till Italien - om mänskliga brister

Igår såg jag en svensk film på SVT Play, Buss till Italien från 2005. (Regi Daniel Lind Lagerlöf, manus Malin Lagerlöf.) Den handlar om en kör som åker till Italien för att ha konsert. Under resan får vi se körmedlemmarna tappa masken på olika, ofta lite komiska, sätt. Allt är fint regisserat och känns äkta.

Recensenterna är inte överens om vad filmen handlar om och huruvida den är bra. Jag tycker att dess främsta ärende är att visa upp mänskliga brister. Och det lyckas den väldigt bra med. Jag fick, kanske lite paradoxalt, en varm känsla inombords av att se den.

När jag såg filmen var jag kanske extra mottaglig. Jag hade strax innan lyssnat på en podcast om psykisk ohälsa, diagnoser och medicinering. I avsnittet berättades det att psykiatrins "diagnosbibel" DSM har svällt så att den numera omfattar sånt som är normalt mänskligt lidande.

Podcasten fick mig att fundera över min egen psykiska hälsa. Jag har alltid haft en känsla av att vara annorlunda, trasig.

Det finns en terapiform som går ut på att man ska ge sig själv medkänsla. Den främsta förespråkaren för den är den amerikanska forskaren Kristin Neff. Hon säger att en viktig komponent i självmedkänsla är att inse att man delar sin upplevelse med väldigt många människor:

"It's recognising that all humans are flawed works-in-progress, that everyone fails, makes mistakes and experiences hardship in life. (...) We fall into the trap of believing that things are 'supposed' to go well and that something has gone wrong when they don't. Of course, it's highly likely – in fact inevitable – that we'll make mistakes and experience hardships on a regular basis. This is completely normal and natural."

Att se Buss till Italien var att normalisera mina egna knepigheter. I filmen får vi en provkarta på mänskligt beteende, från den överspände tonårspojken till den ensamma medelålders läkaren. Jag kände mig inte längre ensam när jag hade sett klart på filmen, jag såg tydligt att jag är en bland många människor.

En kul grej med filmen är att den spelades in kronologiskt. Hela filmteamet, en kör och alla skådespelarna packades in i en buss som körde ner till Italien, och så filmade man under resan. Det tog en månad. En annan kul grej är att flera personer i den italienska staden Domodossola spelar sig själva, inklusive borgmästaren.

Filmen ligger kvar på SVT Play till 1 juni.

Länk
artikel om filminspelningen

Bild
filmaffisch; källa

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den kreativa duon The Mood Elevators

Bild
Sommaren 2004 mailade jag en massa killar på en dejtingsajt som heter Mötesplatsen. Jag skulle börja plugga i Stockholm under hösten, och jag letade efter killar som bodde där. Jag filtrerade fram killar i ett lämpligt åldersspann (minns inte vilket nu, men själv var jag 45 år), och som hade musik som intresse. Eftersom jag inte tycker om att dra ut på saker skickade jag mail till 33 killar på en gång. Låter kanske lite intensivt, men sån är jag. Och så skulle jag åka upp till stan några dar, och ville försäkra mig om att jag fick till några dejter. Sju killar nappade. Jag träffade tre av dem. En av dem jag träffade var en hobbymusiker som hette Björn. Han hade suttit i åratal framför datorn och gjort midi-musik och hade hundratals, om inte tusentals, låtar på hårddisken. Vi bestämde att han skulle skicka några låtar till mig. Kanske kunde vi skapa nåt tillsammans. Tycke uppstod, kan man sammanfatta det som. Vi gjorde massor av låtar ihop. Och vi blev ett par på kuppen. Vi var ...
Läs mer

Ett år som pensionär

Bild
Jag i vårvintersolen Idag har jag varit pensionär i ett år. När jag nyligen hade gått i pension träffade jag en person som hade varit pensionär ganska länge. Jag frågade henne hur lång tid det tog för henne att hitta fram till hur hon skulle leva som pensionär. "Ett år", svarade hon. Jag har haft med mig hennes svar ända sen dess, och tänkt att efter ett år så vet jag. Och skjutit det framför mig. Senast igår trodde jag att jag bara hade varit pensionär några månader. Men det har faktiskt gått ett år nu. Och jag vet fortfarande inte. Den allra första tiden var jag hektiskt sysselsatt med att utforska allt som erbjuds gratis i Göteborg i kulturell väg. Det blev jobbigt, för det finns MYCKET! Till slut ställde jag in saker jag planerat att gå på. Sen började jag utöva en massa konstnärliga hobbies. Jag målade, gjorde collage, fotograferade, gjorde musik och trumlade stenar som jag hittat längs vägkanter. Det är ju sånt man säger att man ska göra när man blir pensionär...
Läs mer

Sheldon Cooper och jag

Bild
Här är jag 2013. Jag är så här glad för att jag har fått en T-shirt i födelsedagspresent med Sheldon från serien "Big Bang Theory". Det står "Bazinga!" på T-shirten eftersom det är ett uttryck Sheldon använder när han har lurat nån att gå på ett skämt. Det var ett bra tag sen jag såg den här TV-serien. Faktiskt så länge sen att det var på TV jag såg den, inte på Netflix eller nåt annat strömmande. Men jag minns min förtjusning över hur smart serien var. Det är väl för mycket sagt att jag identifierade mig med Sheldon, för han hade 187 i IQ och fick i slutet av serien Nobelpriset. Hur höga tankar jag än har haft om mig själv under livet så har jag aldrig inbillat mig att jag var ett oupptäckt geni inom teoretisk fysik. Men det var väl det att programmen var fyllda av referenser till science fiction, filmer och serietidningar - sånt som jag gillade fast jag hade fyllt 50. Sen bilden togs har jag dock blivit besviken på serien. Det gick i två steg. Första steg...
Läs mer