Man föds inte till kvinna, man blir det

Idag fick jag en riktig tegelsten på 983 sidor med posten: Simone de Beauvoirs Det andra könet. Jag köpte den när jag insåg häromveckan att jag aldrig har läst den. Med tanke på omfånget är det ganska troligt att jag aldrig heller kommer att kunna säga "den har jag läst" och tala sanning. Men nu har jag den i alla fall.

Jag slog upp den och läste lite här och där på måfå. Beauvoir är väldigt skarp i sin analys av kvinnors villkor. Och grundlig. Den vållade stor debatt när den kom ut 1949 och påven förbjöd den. Bara det gör det ju värt att skaffa den.

Ett grundläggande påstående i boken, vilket blev ett bevingat ord, lyder: "Man föds inte till kvinna, man blir det". Med det menar Beauvoir att det som förknippas med kvinnlighet inte har någonting med äggstockar, livmoder eller något annat medfött medicinskt särdrag att göra. Det som gör att man kallas kvinna är i stället de beteenden, åsikter och intressen som man lägger sig till med på grund av att man uppfostras i en kultur där den allmänna meningen är att kvinnor ska vara på ett visst sätt.

Jag läste den här meningen första gången i en bok av en annan stor feminist, Germaine Greer. På 90-talet fick jag tag i hennes bok Den kvinnliga eunucken, fråga mig inte varför. Jag hade nyss kommit från Scientologikyrkan, där det ansågs att vissa roller hörde till kvinnor och andra till män, åtminstone inom äktenskapet. I Greers bok kom då det oerhörda påståendet att jag skulle kunna välja att vara på nåt annat sätt, nåt som inte alls förknippades med kvinnlighet! Det var en uppenbarelse för mig. Under skoltiden hade jag tidigt definierat mig som misslyckad tjej. Jag var inte tillräckligt söt och inte tillräckligt intresserad av killar, smink och kläder. Jag var det man nuförtiden kallar en nörd.

Jag är fortfarande en nörd. Men under den senare delen av mitt arbetsliv har jag tillägnat mig en beteenderepertoar som skulle kunna kallas kvinnlig. Det har varit utifrån en överlevnadsinstinkt på kvinnodominerade arbetsplatser. Jag har lärt mig att ge komplimanger när nån har bytt frisyr, fråga var örhängena är inköpta och berätta om mitt privatliv på fikapausen. Men jag beundrar inte bäbisar, där går gränsen. Det snällaste jag har sagt om en arbetskamrat medhavda nyfödda bäbis är "han påminner mig om min katt". Det framkallade nervösa skratt hos omgivningen.

Jag undrar vad jag hade kunnat bli för sorts person om inte omgivningen redan från min födsel bemödat sig om att ge mig de "rätta" signalerna för att göra mig till kvinna. Det får vi aldrig veta.

Bild
eget foto