Livet är tråkigt - men inte enligt taoismen

Jag är förkyld. Igen. Det första symptomet jag märkte var att jag tyckte livet kändes lite tråkigare än vanligt. Det var igår, och jag gick på stan i solen och åt glass. Jag tyckte att jag borde njuta mer av det. Nu när jag har kämpat mig igenom en hel vinter så borde jag uppskatta våren.

Idag på förmiddagen kändes livet väldigt trist. Samtidigt kände jag mig raspig i halsen och snuvan hade fått en ny intensitet. Det var då jag insåg att jag inte är frisk. Plötsligt omvärderade jag min upplevelse. "Aha, det var inte nedstämdhet, det var bara trötthet orsakad av en förkylning." Och livet fick tillbaka en matt glans.

Men det fick mig att börja fundera på det där med att ha tråkigt. Det finns redan väldigt mycket sagt om det, så jag har kanske inget nytt att komma med. Det finns hela böcker skrivna, t.ex. Långtråkighetens filosofi av en norsk filosof som heter Lars Svendsen. (Jag har läst den, men minns inte vad han kom fram till. Var det bortkastad tid då?)

Alain de Botton är en klok person som har uttalat sig. Han säger att det finns ett problem med att vi över huvud taget värderar vissa upplevelser mer än andra. Vi har dessutom en stor tendens att övervärdera det ovanliga. Vi anser generellt sett att det som är vanligt är tråkigt och avskyvärt.

Om det vanliga per definition är tråkigt så blir livet ju jättetråkigt.

Men så har vi taoismen. I den livsfilosofin värdesätts tvärtom det vardagliga livet, de små perspektiven. På svenska talar vi om "små nära ting". Det finns till och med en sång som heter så, som hördes mycket på radion i min barndom (den har ett norskt ursprung, upptäcker jag nu när jag googlar; se länk nedan).

En urkund för taoismen är boken Tao te ching. Den innehåller mängder av levnadsråd och tänkespråk. Bland annat dessa (i Stefan Stenudds tolkning):

"Den som vet när han har nog är rik." (ur vers 33)

"Den som är förnöjsam blir aldrig förnedrad." (ur vers 44)

Vers 80 ska jag citera i sin helhet, för den är verkligt tankeväckande:

"Låt riket vara litet
med ringa befolkning

Fast där finns vapen för tio och hundra mannar
ska de ej brukas
Människorna ska ta döden allvarligt
och inte vilja resa långt
Fast de har båtar och vagnar
ska ingen färdas i dem
Fast de har rustningar och vapen
ska de inte visas upp

Människor ska återvända till
att sätta knutar på repet
i stället för att skriva
Deras mat ska smaka dem
deras kläder behaga dem
och deras hem ge dem trygghet
De ska vara tillfreds med sitt

Fast de lever inom synhåll från sina grannar
och tuppars galande och hundars skall hörs därifrån
ska de åldras och dö utan att besöka dem."

Efter den sista strofen har Stenudd skrivit en fotnot: "De lever utan rastlöshet, utan längtan - en frid som vi nog skulle kalla tristess."

Är det här något för vår tid? Vi, som ständigt vill uppleva nytt och utvidga våra gränser - har vi gått så långt i vår strävan efter det nya att vi knappt gläds åt någonting längre? Skulle vi må bättre av att dra oss tillbaka från det livet, och som mest gå en promenad runt kvarteret?

Länkar
-Recension av Långtråkighetens filosofi
- Sången Små nära ting utredd av Enn Kokk
-Tao te ching på engelska online
-Stefan Stenudds tolkning på Adlibris

Bild
eget foto