Lutfisk

Idag har jag fortsatt en, troligen, månghundraårig tradition för kvinnorna i min släkt. Jag har tillagat lutfisk. Dock la jag den inte i blöt på Anna-dagen, som traditionen egentligen bjuder, utan jag köpte färdiglutad fisk på Hemköp och kokade den alltså bara. Men ändå.

Min man är inte särskilt intresserad av lutfisk, och jag tror inte att nåt av barnen gillar det - även om de kanske skulle äta det om det ställdes fram. Så det är bara för min egen skull jag lagar till den. Och indirekt för traditionens skull. För jag skulle själv inte bry mig om det inte hade varit en tradition i min ursprungsfamilj. Men det känns väldigt tillfredsställande när lutfisken är kokt och den vita såsen är klar och jag sätter mig att äta. Doften, utseendet och smaken är precis som de ska vara. Det är bara att slappna av.

Lite sorgligt är det kanske att traditionen kommer att dö ut med mig. Jag har inget barn som kommer att fortsätta den. Men så är det ju med traditioner, förr eller senare försvinner de bort och ersätts med nya. Tidens gång. Kanske är det så att tiden står still en stund medan jag äter min lutfisk. En evighet ekar mellan seklerna, ett maskhål öppnas i rumtiden… Tänk att något så obetydligt som lutfisk kan åstadkomma det!